Hej,
Har varit tillsammans med min sambo i 1 år och under senare tid förstått att han har alkoholproblem. Har tagit upp detta med honom, han erkänner och håller med och uppskattar samt förstår min oro. Han säger att han vill bli bättre, han ville inte bli som sin far etc.
Nu till problemet. Han tror han kan lösa detta själv. Det är väl inte så jäkla vanligt att folk gör? Tänker att de flesta behöver gå och prata med någon men detta verkar han livrädd för. Någon som känner igen sig som har lugnande tips man kan ge honom för att han ska våga? Han säger att det finns två alternativ för honom: Sluta helt eller kontrollera drickandet. Det sistnämnda går sådär.
Mer bakgrund:
Han dricker inte dagligen, men NÄR han dricker har han svårt att sätta stopp för detta. Efter våra snack har han blivit bättre på att välja folköl, alkoholfri öl etc mellan vanlig starköl för att ej bli så full. Det har fungerat på sätt och vis. Han blir inte snorfull, vinglar och svamlar. Men hans kropp lägger ner, när han väl ska sova han går i sömnen och vet inte vart toan är vilket har resulterat i blöt säng. Han skäms såklart något otroligt och idag fick jag verkligen nog och var rätt hård mot honom. Han uppskattar det, men jag frågar mig själv vart gränsen går. Jag är 27 år, vill inte vakna upp om 5 år och fråga mig varför jag "slösat tid" på en person som inte vill ta hand om sig själv. Har funderat på att ställa ultimatum men vet inte hur effektivt och bra det är egentligen? T ex "Antingen söker du professionell hjälp eller så går vi skilda vägar".
Har ni tankar, tips och egna erfarenheter att dela med er av som kan hjälpa mig i mina tankar här så uppskattas det!