av Anna3

Hej
Jag har sån ångest. Jag har druckit alldeles för mycket när mina barn växte upp. Fr de var runt 10-12 år drack jag stadigt på helgerna. Jag fanns där, men ändå inte. De såg mig ofta påverkad. Jag hade också ett par längre förhållanden med missbrukande män som jag, korkat nog, lät flytta hem till mig. Vi drack på "fint" sätt, om det nu finns något fint sätt.
Mina barn hatar nu i vuxen ålder att jag dricker. Och nu dricker jag inte i närheten av dom sen en kort tid tillbaka. Jag dricker heller inte själv hemma. Jag har inte så stort umgänge så mitt alkoholintag är nästan noll sen ett par månader tillbaka.

Problemet nu: ju längre tiden går jag är helt nykter, desto sämre verkar mina vuxna barn må. En kan ringa och fråga om "har du druckit?". Jag säger ärligt nej, det har jag inte. "Det låter så". Nej, jag har inte druckit. Och då börjar hon gråta och så öser hon över mig med skuldbeläggning.
Hur ska jag orka med detta? Det känns nästan som om det är bäst att jag faktiskt tar livet av mig. Kanske de mår bättre då? För jag orkar inte längre ta detta. Jag försöker ju! För deras skull. Att jag mår bättre själv utan alkohol är ju en bonus. Jag har jobb. Klär mig bra. Har inga skulder osv osv. Så utåt är det ju bra. Har inget fäncy jobb och relativt lågavlönad, men är ekonomisk och har koll. Jag önskar de kunde vara lite glada och lättade. Men ju längre tiden går desto värre blir skuldbeläggandet från en av barnens sida. Och såååå jävla illa har det inte varit. Inte om man läser hur många andra barn och ungdomar haft. Men jag kanske ljuger för mig själv?
Hjälp?

Sisyfos
lör, 2017-03-11 - 16:14

Blev den bra din fest? Funderade lite om du var lite stressad över fyllandet. Har själv nyligen passerat en "viktig" gräns och jag var jättestressad innan på ett sätt som jag inte alls fattade själv. Förrän dagen var över och jag pustade ut!

Anna3
tis, 2017-03-14 - 11:03

Festen var fantastisk! Det har varit en del hysch-hysch och det hade bjudits in vänner jag inte kunnat tänka mig skulle ta sig tid att uppvakta lilla mig. Tyvärr blev min dotter berusad och under natten satt sig i ett "lätta-sitt hjärta-samtal" med en av mina absolut bästa vänner. Inte ok. Jag hörde varenda ord, hon var lite högljudd. Och jag blev chockad. Hon hade ju mått så himla bra de senaste månaderna. När jag berättade ATT jag hört (då vi satt på tåg hem) blev hon grå i ansiktet. Så... resten av resan gick åt till att prata och gråta. Jag går nu vidare, men hon har svår ångest just nu. En liknande grej hände för tio år sen. Och hon drar parallellen. Stress, och sen lättnad, resulterar i en sorts härdsmälta (och alkoholen inverkade naturligtvis). Och så kommer det. Men hon får sluta med att trycka på hemska-mamma-knappen. Hon måste skaffa hjälp med detta. Hon har uppenbarligen saker hon inte bearbetat.

För övrigt var jag nykter. Helt nykter. Köpt massa alkoholfri champagne. Det var två andra som heller inte drack pga bilkörning så jag var inte ensam. Men visst - det var lite jobbigt. Många fina goa viner dukades fram. Konjak och whisky till kaffet. Lite spritprovning av nya spritsorter också. Men det var ok. Jag är inte så illa på det att det finns något fysiskt sug. Men jag gillar ju smaken av vin och en god whisky. För mig var detta ett stort test - och jag klarade att vara utan alkohol på en fest! Hurra för mig :)

Dottern ligger med svår ångest just nu. DÄR har vi saker att jobba med. Hennes låga självkänsla gör det inte bättre. Jag har en uppseendeväckande vacker dotter så DÄR har hon koll. Men inuti..... hon måste fixa en terapeut. Jag har försökt lyfta hennes självkänsla, och har alltid trott att jag kunnat göra det. Men inser att jag inte har verktygen. Nu får nån annan ta över. Själv kommer jag avsluta min terapi. Fattar att DOM inte kan göra nåt. Det mesta ligger i min relation till min dotter - och den får vi fixa själva.

Nu måste jag jobba. Tack för gratulationerna!

Anna3
mån, 2017-03-13 - 17:17

Visst var jag stressad som fan. Allt var hemligt. Vilket gör mig, som kontrollfreak, oerhört frustrerad. Men lite visste jag. Jag har en liten skara riktiga genuina vänner. Och mina barn. Och syskon. Så jag är ganska rik egentligen. Men min dotter förstod att jag höll på att faktiskt skippa själva resandet om jag inte fick veta lite grand. Jag menar.... vad ska jag packa? Jag måste ju veta nåt. Allt var otroligt fint. Men skönt att det är över faktiskt.

Anna3
mån, 2017-03-13 - 17:18

Läser "kontrollfreak" däruppe i mitt senaste inlägg. Märkligt. När man krökar tappar man ju kontrollen. Hur går det ihop?

Sisyfos
mån, 2017-03-13 - 17:45

Det kanske är just det man behöver, tappa kontrollen. Vi får försöka slappna av på naturlig väg istället! Låter som DN jättetrevlig dag! Den var du värd!

Anna3
tis, 2017-03-14 - 14:35

Visst var dagen trevlig. Om inte min dotter valt min bästa väns make att sitta och ondgöra sig över sin uppväxt med mig. Det var vidrigt! Detta går inte att reparera. Så förödmjukande att hon lämnade ut mig på det viset. Och en enorm sorg att hon ens kunde med att bara göra så. I en och en halv timme låg jag på ovanvåningen och lyssnade på hennes fördömande ord. När vi pratade nästa dag om detta så begrep hon vad hon gjort mot mig. Och frågan är om jag innerst inne nånsin kan förlåta detta fullt ut. Jag är totalt sänkt av det här. HUR kan man göra något sådant.:(

Sisyfos
tis, 2017-03-14 - 16:21

Tja, hon var full, självcentrerad och det är ett beteendemönster hos henne. Hon har ju gjort det tidigare. Inte ok! Men det går ju inte att göra ogjort nu. Eller kanske ska du kräva att hon faktiskt hör av sig till personen i fråga och nyanserar sin berättelse något. Tar konsekvenserna av sitt handlande. Så att både hon och du kan komma vidare. hon kan inte förlåta dig för att du drack när hon var barn, och du kan inte förlåta henne för det hon sa när hon var full. Tänker att ni ändå måste försonas på något sätt.

Anna3
tis, 2017-03-14 - 17:27

Hon skrev ett långt sms till min vän. Och det var bra. Men hon hackar jämt på mig. Säger jag nåt, så rättar hon mig. Minns jag något och berättar, så minns jag fel (enligt henne), hon säger "varför gjorde du så" om jag gjort något alldeles nyss. "Varför sa du så" om jag sagt något till någon. Osv osv. Jag blir ständigt förminskad i andras sällskap när hon är med. Varför gör hon så?. Jag orkar inte mer :(-

Ikaros
ons, 2017-03-15 - 19:31

Att din dotter agerar som hon gör behöver inte nödvändigtvis ha med ditt alkoholmissbruk att göra trots att det givetvis är bekvämt för henne att utnyttja detta övertag. Tyvärr tycker jag det hela verkar som en tyvärr inte ovanlig mor-dotter relation där sublima elakheter är legio.
Jag tycker att du en gång för alla skall göra klart för henne att du inte accepterar att hon ger sig på dig. Gå då inte in i "käbbel" utan gör bara klart att du kräver respekt för dig som person.
Efter det kan du ju om du tycker det passar ge henne möjlighet att beskriva för dig i vad hon tycker att du brustit. Då är det viktigt att hon får ge sin version utan att du går i försvar.

Ja så tänker jag
IKaros

Anna3
ons, 2017-03-15 - 21:24

Jag vet var jag brustit. Krökandet är ju som det är. 90% av tiden har jag varit en bra mamma. Resten ligger 20 år tillbaka i tiden. Jag kommer få betala resten av mitt liv för mina brister. Hon kommer hämta sig efter det här utspelet. Själv har jag så ont av sorg. Känner livsleda nu.

Anna3
tors, 2017-03-16 - 10:33

Tack snälla. Jag gick direkt ut på nätet och beställde den.
Ja du. Det känns som om jag ska få betala mina brister för resten av mitt liv. Ofta ofta kommer det små anklagelser. Jag KAN inte göra något ogjort. Och jag är inte bara mamma heller. Jag är jag. Nånstans känner jag att 100% av mitt liv går åt till att försöka försvara mig. Och att se till att min vuxna dotter mår bra. Det finns inte nån plats för mig själv.
Imorse fick jag ett dödsbud. Ett ex har avlidit. Så just nu är livet inte så kul.

Anna3
tors, 2017-03-16 - 11:34

Det är inga direkta elakheter. Och jag skulle inte drömma om att vara elak. Men det HAR hänt när jag blivit så provocerad att det runnit över. Har väl hänt ett par gånger under de senaste 20 åren. Det är hon som hela tiden drar upp sin barndom. Mina män har inte varit de bästa tyvärr. Men förhållandena har heller inte varit så långvariga pga att jag dragit mig ur då jag sett till barnens bästa. Men hon drar upp hemska-mamma-kortet. Och jag orkar inte bära skuld resten av livet. Hur länge ska jag behöva få betala?

AlkoDHyperD
tors, 2017-03-16 - 18:04

Utan att förminska ansvaret och utan att blunda för hur det varit är det ändå möjligt att förlåta sig själv. Du gjorde vad du kunde utifrån de resurser du hade. Du har lidit och oavsiktligt kanske eller kanske inte även bidragit till andras lidande, genom ditt drickande. Du beskriver även att du vet att du har många bra egenskaper som mamma. Kan du se hela bilden? Kan du sätta dig själv i det sammanhang som var och som bidrog att det blev som det blev? Det är inte samma sak som att skylla ifrån sig utan ett sätt att förstå. Förstå och förlåt dig själv först. Sedan kan du sakligt möta anklagelserna utan att försvara dig. Det hon upplever och har upplevt är sant för henne. Det kan du lyssna till och bekräfta. Det är hennes åsikter. Om de stämmer med dina är kanske inte så viktigt. Du kan bemöta anklagelserna genom att lyssna på dem, tala om att du hör att hon uppfattat det så och att du är ledsen för det. Samtidigt kan du tala om att du blir sårad av att hon tar upp det om och om igen eller att du inte delar hennes uppfattning. En gång. Tar hon upp samma sak igen kan du fråga henne vad det är hon behöver för att kunna förlåta dig. Kan hon inte tala om det, eller fortsätter kan du tala om för henne att du gjort vad du kunnat för att försonas och att det är upp till henne om hon kan acceptera det, att du inte kan ändra det förflutna men skulle önska att hon kunde möta dig där du är just nu. Återigen.
Har du förlåtit dig själv är det lättare för dig att rakryggad och utan att be om ursäkt för din existens höra henne och tala att du blir ledsen och be henne sluta upprepa anklagelser om det inte leder till någonting. Möta henne med respekt och respekt för dig själv.
Viktigt att helhjärtat försöka lyssna och förstå det hon säger för annars är det kanske därför saker upprepas.

Anna3
tors, 2017-03-16 - 22:34

Viktiga ord. Och detta har jag sagt. Idag faktiskt. Hon har inte begripit mina skuldkänslor jag bär och burit på. Jag tror hon också måste förstå mig. JAG förstår henne. Men tror vi är en liten liten bit på väg. Kärleken finns där. Och finns den så finns det hopp :)

Anna3
mån, 2017-03-20 - 15:17

Natten till i torsdags kände mitt ex att han mådde dåligt. Han blev sämre. Ambulans tillkallades. Han avled på sjukhuset samma natt. Detta är följden av ett långvarigt, ganska tungt, alkoholmissbruk. Än är man inte helt säker på exakt vad han dog av så obduktion skall genomföras. 62 år gammal. Han var 2 år äldre än jag. Den mest älskvärda och generösa man jag någonsin känt när han var nykter. Så otroligt sorgligt. Sånt slöseri.