I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

AlkoDHyperD

Ja, det är ju det som är själva knäckfrågan, rabbitgirl! Just nu vill jag inte. För det mesta vill jag inte. Och rätt vad det är så finns det ingenting som jag hellre vill. Det börjar som en idé, för att sedan bli en besatthet. Mr Hyde tar över. Jag vill när den stunden kommer kunna säga till den jäveln att "nä, det finns vetenskapliga bevis för att jag är alkoholist och aldrig någonsin kan dricka ett enda glas och få det att stanna där. De första tillfällena kommer att kännas bra. Jag kommer att få en härlig känsla utan konsekvenser. Jag kommer att tro att det är jag, inte du, som har kontroll och ju bättre kontroll jag har desto oftare kommer du att ta över. Men det blir värre för varje återfall, för det finns vetenskapliga bevis för att sjukdomen är progressiv och alla kroniska alkoholisters hjärnor funkar så"
Mr Hyde vill motbevisa och viskar - äh, du står över alla de där beskrivningarna. Låt dig falla ibland, du reser dig alltid igen, ingen fara, ditt beroende har läkt ut, du klarar ju dig utan alkohol hur länge sim helst....och så vidare.
Fast jag vet ju att det inte är sant. Jag är beroende sedan 16-årsåldern. Själva missbruket har växlat, men visst ör jag beroende.
Jag är en tickande bomb. Jag kan till och med medvetet välja att ta risker fast jag vet vad det kan sluta med, bara för att utmana gränserna.
Nykter idag. Lugn och mår bra. Ett långsamt arbete med de inre föreställningarna pågår hela tiden. Mr Hyde smider sina planer och jag jobbar med mitt. Vi får väl se vem som överlistar vem ?

Nyckelpigan

Förstår det här med att intellektualisera... hitta artiklar och bevis som styrker det ena eller det andra... vi är nog många som är där då och då, speciellt när sen lille djävulen vill lura iväg oss.
Ibland är det komplicerat och ibland är det enkelt. A är inte bra för oss, vi är alla här pga någon form av förhållande till a som ställer till det för oss. Inte alltid, inte varje gång... och det är det som gör det så bedrägligt, så lätt för oss att dras med och lura oss själva.

Ibland är det komplicerat och ibland är det väldigt enkelt. Beroende eller ej - a är inte bra för oss. Vi kan kanske hjälpa varandra med den insikten och inte komplicera allt med att se om vi uppfyller alla kriterier.

A ställer till det i mitt liv. Jag mår bättre av att avstå. Så enkelt och så svårt är det. Stor kram ❤

är det bra att rationalisera, förstå processer och biokemin bakom allt. Det gör jag hela tiden.
Det hjälper. Jag vet exkat6 vad som händer, hur det händer, vilka receptorer osv, delar av hjärnan.

Det är inte tack vare detta som jag slutade dricka. Biokemin hjälper mig säkert att bygga upp ett nytt liv.
Men jag slutade irrationellt, av en impuls och helt utan en rationell anledning.
Ibland är det bra att tro på annat än bara vetenskap. Speciellt när det är fullmåne, ha ha.

AlkoDHyperD

Tror rationaliserande, analyserande och intellektualiserande alltid varit mitt sätt att hantera en (tidigt) oförutsägbar tillvaro. Kaos i hjärnan (adhd) och emotionellet instabil paraniod mamma samt växlande omsorgspersoner krävde hög förmåga att analysera och förutse och skapa egen förståelse. För att överleva.
Det man tränar växer. Det som inte får näring dör. Att känna och uttrycka behov släcktes till obefintlighet.
Så det du skriver är så rätt. Jag använder det jag har tillgång till för att slippa känna eller för att jag inte är tränad i det.
Periodisk alkoholism är allvarlig. Dricka sig berusad genom att halsa starksprit som om det var vatten nästan varje dag i en månad är inte i närheten av "normaldrickande". Inte ens om jag "bara" höll mig till x antal förutbestämda centiliter och klockslag. Om man som enda baksmälla är rejält darrig, men varken illamående eller huvudvärk...nä, det går inte att intellektualisera bort genom att plocka ner och bokstavstolka definitionen på alkoholberoende. Hur nykter jag än är 340 dagar om året.
Jag hade innan 25-årsåldern en fullt utvecklad alkoholism med alla allvarlighetssymptom som finns på listan. Inte fan kan sånt botas. Magkänslan säger FARA! Hjärnan förstår inte att det betyder att man bör akta sig fort som attan, utan försöker lösa problemet genom att analysera sönder det tills det inte längre finns. Med fokus på analyserandet undviks också känslan (rädsla)

Du har en obeskrivlig analytisk förmåga och är duktig på att uttrycka dig väl, både i tal (gissar jag) och skrift. En exakthet som väl går att förklara med diagnoser, men framförallt är det ju din personlighet! Som jag har förstått det har du sen svårt att koppla på känslan, men behöver du verkligen känslan för att bestämma dig? Du har problem. Lösningen är uppenbar. Avstå! Det har du redan räknat ut, och den stora knuten är då att fortsätta med det.
Hög iq är en sak, att vara smart är en annan. Smarthet är, enligt mig, att klara av att INTE vara intellektuell i överkant och det är väldigt svårt när man faktiskt ÄR mycket intelligent.Så särskilt smart är du inte kära A! <3 Och inte jag heller. Där infinner sig skammen tror jag, att trots att vi kan och vet och förstår inte förmår avstå. Ditt drickande och mitt skiljer sig åt, men båda är farligt! Definitionerna av alkoholism som du läser om, spelar det verkligen någon roll om du har risk-missbruk/beroende, har kommit kort eller långt i sjukdomen?? Allvarligt?!
Oj, vad jag snurrar här men jag tror du förstår vad jag menar. Ha en bra dag! Kram!

Jag ser följande när jag kollar på det vad du skriver (så klart behöver det inte vara rätt!):
- du har ett starkt kontrollbehov, vill aldrig släppa kontrollen för att det innebär fara
- du har utvecklat väldigt bra intellektuella strategier för att förklara allt som har hänt och som hände med dig som gör att du överlever och klarar dig, faktiskt ganska bra!
- du förstår oftast mer än andra om olika typer av beteenden
- du jobbar aktiv på att analysera dina känslor, öppna upp för dem och sen rationalisera dem för att kunna klara sig. Förut var det annorlunda, det var mest en process att trycka undan känslor, du skulle inte klara dig om du inte hade gjort det.
Men trots allt kommer demonerna fram. Eller kanske inte, jag vet inte? Oväntad, på morgonen, natten, eftermiddagen. Överraskar och det vill du inte för att du vill ha kontrollen. Du försöker ha plan A,B, C och Z för att kunna klara de stunderna. Ibland funkar det, ibland inte.

Jag tycker att väldigt mycket ligger i otrygg anknytningsmönster. Allt annat, alkoholism, ADHD, autism spektrum är bara en konsekvens av det.
Vi som har en otrygg anknytningsmönster kan inte reglera våra känslor. Vi hade ingen chans att lära oss det från mamma eller vem kunde det vara nu.
Och i samspelet med vårdgivare, i barndomen utvecklas denna underbara kunskap. Tyvärr utvecklas det inte genom rationaliserande, men genom kroppslig kontakt, oxytocin, känna vad mamma känner. Om mamma klarar av att ge det icke verbal budskapet att det är ok, bär vi det med oss resten av livet. Min mamma var också ganska paranoid, ha ha. Hon klarade inte va det. Det finns en teori att synapserna i vagusnerven utvecklas inte tillräckligt då och denna nerv reglerar bla sympatiska och parasympatiska nervsystemen. Obalansen för oss som vuxna är som det är. Inte så bra.
Jag rationaliserar också så klart, men det som hjälper bäst är att bygga en någorlunda frisk anknytning till någon och reglera sina känslor med hjälp av denna person. Jag hade tur, träffade min man. Du skrev att din har depression och det hjälper dig inte, definitivt inte :(
Min man har riktigt skönt autismspektrum och tack vare det står han ut med mig. Ingen annan skulle klara va det, ha ha. Han är stabil. Alltid.
När jag tar kontakt med mina känslor, måste han vara i närheten. Jag måste känna honom, vara nära, jag till och med börjar andas som han, suger ut all hans positiva energi. Vi pratar inte om "problem", han klarar inte av det, han pratar aldrig om sina känslor. Men jag har lärt mig att "koppla mig mot honom" och det hjälper. Som ett litet barn mot mamma.
Har du någon person i din omgivning som du kan använda som "känsloregulatorn"?

AlkoDHyperD

Inte när det gäller känslomässig, intim, kroppslig kontakt. Min man har under de trettio år vi varit tillsammans aldrig sagt att han älskar mig. Kan heller inte ge känslomässig kontakt, knappt ens kroppskontakt. Vet att jag måste lämna honom för längtan efter detta blir större ju mer jag inser att jag har samma behov som alla människor. Trodde jag kunde stå över sådant genom styrka och intelligens...
Vänskapsrelationer har jag, fast ganska nya, hade inga nära vänner förrän jag var 45(!) mycket fysisk närhet med barnen, men de ska ju tanka från mig, inte tvärtom. Fattar knappt hur jag blivit så kärleksfull och nära mina barn, men kanske är det tiden hos mormor, hos henne såg jag glädje i ögonen när vi träffades och vi kramades mycket. Hon var fylld av skam över sig själv och väldigt omogen i sitt sätt, men gav kärlek. Pappa gav trygghet och stabilitet, men är konflikträdd och har svårt att visa och prata om känslor.
Jag har fyllt behoven (de som inte släckts ut) från olika människor så gott det går, plockat än här och än där. Ger barnen i överkant av det jag saknat, kanske som ett sätt att reparera mig själv.
Så rätt du har, rabbitgirl. Precis detta jobbar jag med tillsammans med min terapeut.

AlkoDHyperD

Eller för "smart" för mitt eget bästa. Lura alkojäveln ?. Vem lurar vem?
Mitt lekande med elden som om det vore ett spännande spel, ju högre insats desto större kickar. Ju farligare desto mer lockande och desto större seger när en rond är vunnen. Det är inget "spel" på lika villkor. Enda sättet för mig att inte förlora på dödlig knockout är att lämna. Inte anta utmaningen hur lockande den än är. Mitt i matchen glöms riskerna, jag höjer insatsen för att få fortsätta.
Min insats är mitt och mina barns liv, mr Hyde lutar sig tillbaka och låter mig falla på egna grepp.
Tror jag på det jag skriver själv?
Kanske skriver jag i förhoppningen om att någon gång kjnna slita mig loss ur den omfamning mr Hyde fortfarande har mig i...

Kom sedan att tänka på att det faktiskt är smart att skriva här!
Genom att reflektera "högt" med oss själva blir vi klarare över våra egna beteenden. Jag tycker att du är smart som använder forumet ❤

AlkoDHyperD

Tankarna på att kanske inte längre vara beroende för att mina nyktra perioder varit långa och många års "normaldrickande" skulle bevisa att jag tillfrisknat, att missbruket bara var ett symptom på psykisk ohälsa har länge varit en sanning för mig. Jag har aldrig varit någon "normaldrickande" även om mängden ofta varit kontrollerad. Att dela EN flaska vin med min man har aldrig funnits på kartan. Sanningen har upprätthållits genom tidsmässig kontroll. Dricka fort som fan på fastande mage för maximal berusning innan middagen och inte en droppe efter kl 18 så berusningen försvinner innan läggdags och jag slipper baksmälla. Planera in tillfällen så de inte inkräktar på träningsprogrammet eller påverkar vardagen. Blir jag bjuden på en öl eller ett glas vin i sociala sammanhang tackar jag nej. Inte värt det om det bara är så lite...Under intensiva tränings och tävlingsperioder är alkohol inte ett altenativ och då tänker jag sällan på det. En annan dopaminhöjare som tar över och även det har trappats upp och missbrukats tills kroppen gått sönder. Däremellan tar jag allt jag kommer åt som kan förändra sinnesstämningen. Smärtstillande, hostmedicin, ångestdämpande. Kommer jag över något har jag det som en alkoholfri ventil att ta till när jag vill uppleva något som kan likna berusning. Lugna hjärnan och ge muskelavslappning.
Jag är beroende av en svårighetsgrad jag inte anat. Bara för att jag inte missbrukar på det sätt jag gjorde i min ungdom betyder det inte att beroendet försvunnit. Jag har varit nykter med vita knogar i hela mitt vuxna liv! Aldrig tänkt tanken på livslång nykterhet. Inte ens nu. Jag skulle vilja komma dit. Acceptans för verkligheten. Sprit betyder döden. Den tanken skulle jag vilja kunna tro på till 100%. Läser och jämför mig med andra här och ser att det stämmer. Jag kan inte och ska inte planera för ett enda återfall till. För det är inte återfall jag tar. Jag är periodare. Så länge jag har perioder är jag kvar i missbruket även om det är långt emellan.
Jag fortsätter bara min beroendekarriär utan att egentligen förändra någonting. Och visst är det progressivt.
För fem år sedan drack jag aldrig annat än öl eller vin. De senaste två åren bara sprit.
Behöver inte analysera mer nu. Tids nog kanske jag förstår att jag aldrig mer kommer att kunna dricka om jag vill ha kvar det liv jag har nu och som jag faktiskt ser som riktigt gott.

var en bra beskrivning. Så har det varit för mig också. Men, det är när jag befunnit mig mellan två perioder av drickande, och inte bestämt mig för att sluta med alkoholen. Detta tillstånd har jag tidigare kallat "transportsträcka mellan fylleperioderna". Då har jag fallit och börjat dricka när jag drabbats av ett kraftigt sug, eller infall. Ett sådant där som tar över tankeverksamhet, känslor och sunt förnuft. När det kommer en pirrande och starkt kittlande känsla i maggropen, man får en stirrig blick, svettblank panna, och hastar raka vägen till bolaget, och sedan tar första slurken rå sprit runt första husknut.

Men detta är när man inte fullt ut bestämt sig för att sluta. Det krävs ett rejält krafttag, en oförhandling beslutsamhet som går på djupet av hela ens jag, att man bestämmer sig för att nu dj..r är det slut. Och efter det ett dagligt arbete med kloka tankar och val. Samt det viktigaste, att man inte går runt och är rädd och osäker för kommande sug och tankar. De kan man inte undkomma, de måste mötas med rätt inställning. Då fungerar det. Ja, det måste fungera, för precis som du skriver AlkoDHyperD, så är det döden som väntar annars.

Jag har nu trampat den nyktra stigen i snart 10 månader, och det går lättare och lättare att bevara friheten och nykterheten. Sugen är obefintliga nu. Detta är också tredje gången som jag börjar leva nyktert. Den här gången kommer jag heller inte att falla p.g.a. några idiotiska tankar på att kunna börja måttlighetsdricka. Det har jag överbevisat för mig själv att det inte går. Det är en omöjlighet om man tidigare varit beroende och van att dricka stora mängder för att nå redlösa, eller medvetslösa, berusningsstadier.

Så laborera inte med några tärande tankar på "om du eventuellt skulle kunna börja dricka lite igen", utan fortsätt på den nyktra stigen AlkoDHyperD. Ta rygg på mig, och flera andra här inne, som insett att helnyktert är det enda alternativet.

Du kan om du vill. Du kommer att lyckas om du jobbar för det. Du kan leva ett liv i frihet AlkoDHyperD!

AlkoDHyperD

Har aldrig önskat det och alltid vetat att jag inte kan eller vill dricka "lite grann" eller "måttligt". Så till vida tvivlar jag inte. Jag är och har varit fullt medveten om att mina dryckesmönster inte faller inom ramen för normalt, ingenting hos mig faller inom ramen för normalt ?
Och är inte det minsta rädd för sug mellan "fylleperioderna". Sug kan komma - gör det väldigt ofta faktiskt - och jag noterar tanken och släpper den. När jag faller är det för att jag har gett upp. När jag upplever att allt jag gör eller kämpar med i övriga livet blir fel eller missuppfattas eller inte hjälper. När stressen och otillräckligheten överväldigar mig och en stark röst inom mig vrålar "Åt helvete med allting!" Raseri är vad som triggar, under det ligger sorg. I vreden och sorgen och uppgivenheten ser jag min gamla identitet blandas med min nya. Den gamla missbrukar, förstör för sig själv, jagas av osynliga demoner, är rotlös, rastlös, missförstådd, omöjlig att hjälpa. Den nya har makt, styrka och självförtroende. Tillsammans blir de mr Hyde med rätt att stå över lagar, normer och livets villkor. Fullkomligt ansvarslös men kontrollerad i syfte att inte bli avslöjad och berövad friheten i att dricka vad, när och hur hen vill.
Beskrivningen av en galning, eller hur. Men inte så olik mig själv nykter ändå. Bara mer självdestruktiv.
När jag dricker bekräftar jag den dåliga sidan av mig själv. Just då tror jag det är den äkta och sanna. Det är därför jag fortsätter. Spriten får mig att tro att det här är vad jag var ämnad till från början. Ingen mening att fortsätta gästspelet i verkligheten. De senaste tjugo åren var bara en skickligt spelad roll där, och ödet var förutbestämt.
Precis så tänkte jag de sista dagarna under min senaste period.
Jag bröt för att jag plötsligt blev medveten om hur jag såg ut och hur kroppen kändes. Mindes helvetesåren och fick en klar tanke om hur jag kände mig i kroppen månaden innan. Att jag denna dag inte kunde förmå mig att ens köra ett lugnt simpass. Träna är allt för mig. Måttet på total fysisk nedgång är när det är helt omöjligt. Jag tränar igenom förkylning, feber, skador.
Sug klarar jag. Men när jag medvetet går in för att verkligen supa handlar det om något annat.

Hej
Jag känner verkligen igen mig i din senaste mening. Jag går också medvetet in i vansinnet. Min hjärna är väl felinställd men medveten är jag och jag gör ett val. Jag tror att jag i detta läge tröttnat på den präktiga bluff som jag då tycker att jag är. Nu skall mitt sanna jag fram. Trots mina 72 år tar mitt macho över. Nu skall ni få se på fan! Och tidigare i min ungdom blev det också så under några veckor. Numera ramlar jag efter några timmar i en säng med Alkohol eller T-sprit och dricker mig bort i en nedpissad säng.
Tidigare har skrivits om bra utbildningar. Jag har en sådan från ett elituniversitet och har också arbetat som lärare mm på sveriges anrikaste dito. Mot alkoholen har detta inte hjälpt.
vänligen
IKaros

AlkoDHyperD

Om jag aldrig hittar den får jag väl helt enkelt knyta nävarna dag för dag då.
Gillar inte att beroendehjärnan vaknat. Men om detta nu är verkligheten får jag anpassa mig efter den.
Planerade in cykelpass i går för jag har varit sårbar i veckan och var osäker på mig själv. Nu är det söndag morgon. Faran är över för denna gång, men eftersom jag har ledig förmiddag på tisdag och är ledig onsdag behöver jag lägga upp en plan inför imorgon. Känner jag mr Hyde rätt kommer han ta chansen efter ett nätverksmöte angående min dotter imorgon eftermiddag. Det hålls lämpligt nog hundra meter från systemet också. Så här kommer snacket gå i mitt huvud: "Två dagar är ok. Jag kommer inte fortsätta." Sedan går jag in på systemet och tänker välja en halvflaska till två dagar för att det inte ska bli någon märkbar fylla. Väl där kommer jag ta en helflaska för att inte riskera att det blir för lite. Meningen är ju att jag ska bli tillräckligt bedövad, annars är det ju ingen idé. En kvarting i eftermiddag och en imorgon. Sedan upp på spåret som om ingenting hänt.
Tror jag det!
För jag kommer klara det galant. Jag kommer att må förträffligt. Jag kommer att vilja göra det igen. Kanske redan till helgen? Ja, varför inte. Bäst att passa på innan tävlingssäsongen börjar, eller hur? Mönstret från januari upprepas. Kanske kan jag till och med överträffa mig själv. Varför inte en hela om dagen när jag ändå håller på? Kanske kan ha en i bilen så jag kan ha själva drickandet avklarat innan jag kommer hem, hälla i mig det under sista halvmilen skogen där det inte finns kontroller, spar lite tid...finns ju många varianter jag inte provat än. Kul att exprimentera lite, se hur långt jag kan gå.
Fuck you, mr Hyde! Håll käften och göm dig bakom den sten du kom ifrån! Jag har fan inte tid med dig längre. Så bara HÅLL DIN JÄVLA KÄFT!
Sådärja. Nu visar vi vem som bestämmer. Skönt att vara pigg o utvilad. Idag blir det ett långt simpass och kanske en liten löprunda. Två böcker väntar på att bli lästa.
Våren är här!
Kram

AlkoDHyperD

Så mycket kaos att hantera. Så mycket ansvar. Och jag känner mig lugn.
Tränat skiten ur mig hela helgen, mycket frisk luft, många timmars läsning i lugn och ro. Två böcker och en massa här på forumet.
Maken sa imorse "jag önskar jag hade tio procent av ditt go". Jo, det hade nog räckt för mig med, svarade jag, blir lite mycket 'go' ibland..."det händer saker iallafall" menade han.
Just det. Händer saker. Hela jävla tiden. Ibland funderar jag på om det är jag som ser till att det alltid finns hundra problem att lösa, eller om det är så att jag inte kan låta bli att lösa allt som dyker upp.
Måndagens och tisdagens agenda:
-Överklagan till försäkringskassan som ska skrivas - och det måste vara vattentätt vilket innebär nagelfarande av lagar och riktlinjer - för vinna ska jag.
-IVO-anmälan till BUP för felbedömning och vägran till utredning för min dotter.
-Västbusmöte angående dottern där jag behöver se till att hon får all hjälp som finns och lite till
-Bevaka en ansökan om bistånd som jag skerv i fredags till soc och vill att man tar upp som extraärende i soc nämnden redan på tisdag. Alltså mail och telefonkontakt med handläggare.
Morgondagen består av praktiska göromål, vardagsgrejer typ åka kors o tvärs för att få dottern till skolan, kommunstyrelsemöte (som behöver förberedas ikväll), middagslagning samt besök av familjebehandlare ang dottern, ytterligare ett politiskt möte måndag kväll.
Andas, vila och träna schemaläggs till tisdag morgon och onsdag förmiddag, ska bli sköööönt....
Fan va gött att man är nykter!

AlkoDHyperD

Det är svajigt nu. Ångest, kaos, hinner inte med, tappar fokus, pressen är för stor. Jag är rädd nu. Så nära, så nära att välja den utväg jag känner till.
Är det en protest mot att allt ansvar läggs på mig? Signal till omvärlden att NU RÄCKER DET! Ett försök att få makt över det enda jag just nu har makt över? Jag vill dricka nu.
Ett katastrofalt BUP-möte som motsvarade mina farhågor. Känslorna efteråt när jag påmindes om min tid som stafettpinne inom vården. Missförstånden, oviljan från dem som har makt att hjälpa min dotter, oförmågan att göra mig förstådd, frustrationen.
Ett likadant Västbusmöte dagen därpå. Samma oförstående, samma frustration. Jag satt och blundade, andades djupt, koncentrerade mig inåt, för att inte förstöra genom känsloutbrott. Summeringen i slutet där jag såg det så tydligt. Alla pilar med åtgärder i en enda riktning - mamma. Ja, jag tog på mig det själv i avsaknad av andra förslag. Myndighetspersonerna ser det. Tar tacksamt emot mitt arbete som polis, socialarbetare, fältare, pedagog, fritidsledare, behandlare, finansiär, chaufför och ...förälder(?)
Men var finns stödet? Var finns viljan att underlätta för mig som har hemmet, mitt arbete, tre andra barn, mitt eget sköra psyke?
Vi jobbar inte så, svaret när jag försöker förmedla idéer utanför boxen, se möjligheter, minimera skador.
Tid. Det var vad jag angav som behov under rubriken "vad behöver du som förälder".
Hemma ligger tvätten i travar, golvet dammar igen, saker kringströdda av rastlösa barn som pockar på min uppmärksamhet och väcker känslor av otillräcklighet. Mitt dåliga samvete jagar hela tiden. Jag lovar dem tid och jag tvingas rycka ut akut för något händer och äldsta dottern behöver mig. Gör dem besvikna.
Kommer hem alldeles utsjasad med huvudvärk vid niotiden på kvällen. Dagen har varit fylld av möten, känslomässigt påfrestande möten, varvat med ärenden, förhandlingar med dottern, ständig jour, konflikter mellan småsyskonen, stress hem mellan två möten för att hinna laga mat och sedan iväg igen.
De minsta barnen har väntat när jag äntligen kommer hem på kvällen och vill spela spel, bli masserade, kliade på ryggen innan de somnar. Sonen har tre läxor som är ogjorda.
Jag är så trött.
Sjukskriven 25% men får inte pengar av FK. Jobbar för mycket anser de. Har sina schabloner samtidigt som handläggaren vet att de inte stämmer med verkligheten.
Man får inte VAB för barn över 12 år utan läkarintyg. Soc kan inte skriva läkarintyg. Ändå är jag jour för min dotter. Vill vara det. Hellre jag än någon annan.
Maken handlingsförlamad insoffan. Jag sliter som ett djur för att döva mitt dåliga samvete, kompensera för hans brist på engagemang. Bryter ihop inombords när de små tjafsar med varandra. ADHD-hjärnan kokar i kaoset. Röran hemma och konflikterna. För jag vet att de beror på att barnen saknar mig, saknar min uppmärksamhet, vänder sin frustration mot mig för jag är den som svarar och som ser dem. Men jag förmår inte, hinner inte får inte ihop det.
Måste jobba, måste ta extra kvällsmöten för att få ekonomin att gå ihop. Måste plocka och städa hjälpligt för att förhindra sanitär olägenhet. Måste förebygga så de små inte börjar komma efter i skolan, eller protestera genom riskbeteenden när de blir äldre.
Orkar inte motståndet när jag försöker sätta gränser, bara nödvändiga för deras hälsa, andra gränser bryr jag mig inte om.
Vill gråta men kan inte.
Jag vill bort. In i dimman.
Ska cykla en timme nu. Sedan fundera.

Jag skulle bara vilja ge dig tillbaks alla kloka fina råd du ger till oss.
Jag skickar dom i ett fint varmt brev, nervikt i ett vackert kuvert.
Öppna det och läs det fina du.

❤️

Hej
Känner med dig men vill säga att det viktigaste av allt är nykterheten! Om du inte orkar längre , sätt dig ner och var nykter. Prioriteringslistan för dig tycker jag borde se ut så här:
1. Nykter
2. Drick inte
3. Nykter
4. Drick inte
osv
10. Dottern
osv

Lätt föt mig att skriva men svårt att genomföra. Ja visst men när det är som värst gäller det att göra det enkelt. Att inte låta kaoset dra med dig in i en negativ virvel.

Jag är säker på att du inser allt vad jag skrivit själv. Men ändå vill jag säga det. OCH dessutom varför skall just du orka allt? OCH vara så dj-a duktig?
Med stor sympati
Ikaros

AlkoDHyperD

Såg en t-shirt med texten "Jag behöver ingen terapi, jag behöver bara CYKLA!" Den skulle jag tagit på mig nu om jag hade en.
Lyssnar på den underbara låten "This girl is on fire" och sjunger med för full hals (vilket betyder ungefär spränga ljudvallen)
Så klart prio ett är att vara nykter. Och träna, träna, träna....
Tack vänner! Älskar er❤️??

AlkoDHyperD

Tar på mig den idag. Text i rött med lite rinn (ska föreställa blod) "Power is not something you get...it is something you grab."
Nu stundar möte med soc mynd nämnd...bisarr situation när man går igenom LVU-ärenden och råkar känna alla dessa stackars ungar som råkar vara kompisar till sin egen. ?