av juno

Är nykter sen 4 mån. Funkar över förväntan! Min man har stått ut många år med att parera mina fyllor. Samma med barnen. De har lidit. Inget konstant supande, men alltid för full på fester i 18 år. Sista gången jag drack och gjorde bort mig grovt sade han dagen efter att det fanns ett val för mig, nykter eller så stack han. Jag stannade såklart, och är i djup skuld till honom. Tror inte att han nånsin kommer att förlåta mig. Han är konstant arg. Jag lider och kan inget göra. Samliv och kärlek är bara att glömma. Han har dåligt samvete konstant. För att han är ilsken och arg på alla. Har så djupa skuldkänslor. Helt ärligt så var allt egentligen mycket bättre innan jag slutade dricka konstigt nog. Efter katastroffyllan sist är han 1000 mil bort. Vad ska jag göra?

Ikaros
tors, 2017-01-19 - 16:22

Hej juno

Du skriver att du står i skuld till din man. Varför känner du dessa skuldkänslor? För att han stått ut med dig när du drack??? Det var väl ett val han gjorde.

Jag tycker uppriktigt sagt att din man långt i från är ett stöd för dig. Fyra månaders nykterhet är ju en väldigt bra start för att försöka finna ett nyktert liv.
Vad du än gjort tycker jag inte att du förtjänar att bli behandlad som du skriver.

Alkoholism är en sjukdom och du har tagit tag i ditt tillfrisknande. Att känna skuld är inte bra. Försök bearbeta det.

vänligen
Ikaros

juno
mån, 2017-03-13 - 08:16

Snart 7. Nykter! Känner mig TOPPEN! Då jävla skönt att veta att jag kan ha kul på fester utan vin-fokus! K Ä M P A!

Ellan
tis, 2017-03-14 - 10:48

Härligt med tid. Stort grattis och fortsätt på samma bana.❤
Min man åkte iväg på anhörigvecka och jag tror att det har varit avgörande för oss som familj. Han var jäkligt arg, misstänksam och besviken innan. Med all rätt på sätt och vis. Även mina barn får sin del och sina verktyg. Hela familjen blir ju sjuk när en person fastnar i beroende. Skuldbiten får jag arbeta med på egen hand och det behöver inte någon lägga på oss.
Ännu en gång STORT grattis till tid.?

aeromagnus
tis, 2017-03-21 - 19:13

Att gå på familjerådgivning kan kanske vara ett steg. Hans bitterhet beror troligtvis på att han inte litar på dig än och det kan ta tid. Du måste nog försöka att vinna hans tillit genom att inte dricka. Ni måste prata med varandra.

Dionysa
ons, 2017-03-22 - 08:30

Ibland kan det vara så att partnern, eller hela familjen, inte klarar av när man blir nykter, hur konstigt det än kan låta. Säkert värdefullt att få belysa i en familjerådgivning, t.ex. Även om det inte går att laga, så kan det ge värdefulla insikter och lätta på skuldbördan och bekämpa bitterheten.

AlkoDHyperD
ons, 2017-03-22 - 22:14

När man lever tillsammans formar och formas man ofta in i roller. I ett förhållande där det råder jämvikt växlar det i situationer eller perioder mellan behövande/behövd, omsorgsgivare/omsorgstagare, större eller mindre ansvar. Man växeldrar.
I en del förhållanden råder inte jämvikt. Det kan handla om att den ene är sjuk eller inte tar ansvar, eller anväder sig av olika maktmedel och härskartekniker. Eller att en i förhållandet anpassar sig, är medberoende (gäller inte bara missbruk utan även psykisk ohälsa).
När den ena parten genomgår en förändring är det inte säkert att den andre hänger med, eller ens tycker att det är en fördel.
Jag kan ge ett exempel utifrån mig själv.
Jag och min man träffades i 18-19 årsåldern och flyttade ihop,innan vi fyllde tjugo. De första tio åren var jag mycket sjuk, både i alkoholmissbruk och ätstörningar, vistades i långa perioder på sjukhus eller olika behandlingshem. Men redan då var det jag som "bestämde". Min man följde det jag gjorde. Anpassade han sig? Kanske. Snarare valde bort sin egen vilja och ansvar. Men jag har anpassat mig till hans passivitet. Jag är den medberoende som i hela vårt liv tillsammans varit motor, igångsättare, den som beslutar och agerar. Fyllt hålet från hans icke-agerande och obeslutsamhet innan det ens uppstått. Kommit med idéer, curlat, muntrat upp och underlättat eftersom pejlandet i tystnad och dåliga vibbar är vältränat sedan barndomen.
Han är väl medveten om obalansen och tycks finna den bekväm. Jag vet bäst. Jag löser problemen. Han kan luta sig tillbaka och bara ta emot instruktionerna. Med tiden befästs rollerna. Vi bidrar båda två.
Nu har vi fyra barn och hus på landet med allt vad det innebär. Ansvarsområdena utvidgas. Men obalansen består. Det är på min sida det ökar mest. För två och et halvt år sedan blev han arbetslös och har varit mer eller mindre deprimerad sedan dess. Nu har fått jobb igen, men depressionen har blivit självgående. Med den kom en offerroll och ännu mindre handlingskraft.
Tiden sedan barnen föddes har mitt alkoholberoende inte varit särskilt märkbart. Jag trodde till och med själv att jag var "botad". Några helger då och då, oftast ganska måttligt drickande, en och annan rejäl fylla under de första "nyktra" åren, mindre och mindre när träning och tävling tog över.
För två år sedan ändrade jag mönster till perioder av supande flera dagar eller veckor i sträck varvat med helnykterhet. Nu, den senaste perioden, märkte jag något jag inte tänkt på tidigare. När jag drack på det viset, så tydligt destruktivt, var det som balansen, jämvikten, ökade. Jag visade svaghet. Han tog lite mer ansvar både under tiden och ett tag efteråt.
Som om dricka sprit var det enda sättet att visa att jag inte orkar och kan allt. Och då hade jag långt innan berättat hur pressad jag var och hur hans passivitet påverkar hela familjen. Jag hade flera veckor innan talat om att jag snart kommer att börja dricka igen. Hade högt blodtryck trots att jag är vältränad och närmast underviktig, blev sjukskriven på deltid för utmattning. Jag hade nämnt att jag var rädd att få hjärtinfarkt pga bröstsmärtor då och då och hade sömnsvårigheter och huvudvärk.
Men det var han som mådde dåligt och därför inte orkade, kunde, kände lust att ta tag i något som hade med barnen eller annat att göra. Så jag fortsatte. Ansvar för allt och den som var stark, alltid.
Kanske är drickandet det enda sättet för mig att bli sedd - men blev det inte förrän jag berättade att jag druckit en kvarting nästan varje dag i tre veckor - att visa "nu är det fanimej nog". Ja, ni läste rätt. Jag drack en kvarting varje eftermiddag nästan varje dag, mot slutet ännu mer, i flera veckor utan att få en enda kommentar från honom!
Förmdet är jag som är medberoende och trots alkoholmarinerad hjärna fortsatte utföra allt det jag annars gjorde. Men. Efteråt, när jag berättat hur illa det var och att jag på,allvar trodde jag skulle supa ihjäl mig, ryckte han faktiskt upp sig.
Man skulle nästan kunna tolka det som att jag måste gå in i ett destruktivt drickande för att obalansen i vårt förhållande ska bli en aning mindre uttalad.
Sjukt, eller hur.
Nu kan jag använda den senaste dryckesperioden som omedvetet hot ett tag, som en påminnelse om att även jag kan duka under om trycket blir övermäktigt.
Jag vill inte ha den "utvägen". Nu pågår ett enträget arbete från min sida att bolla tillbaka ansvar, envist delegera, markera när jag behöver vila och när han måste ta över. Rollerna sitter som sten och barnen är ju en del i systemet. De pratar med mig, via mig, vänder sig till mig, som om han inte fanns. Senast igår var tankarna och snuddade vid att köpa en hela vodka och rymma från verkligheten. Borta nu, genom att prata med vänner, skriva här och hårda träningspass.
Vår förändring behöver förankras hos partnern, annars är vi sårbara och ensamma.

Dionysa
lör, 2017-03-25 - 11:19

låter det som. "Rulla stenen..." (Hej Sisyfos, förresten!)
Både skönt och ledsamt hur jag känner igen mig i din berättelse. Allt är inte lika, men mycket nog. Ofta undrar jag vad jag håller på med, men det är klart – det var länge sedan allt startade och mycket vatten (och a) har flutit under broarna sedan dess. Veckan som kommer ska vi till familjerådgivningen! Jag behöver få en utomståendes syn på oss för att kunna gå vidare. Bära eller brista.