Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

DrömmaBort

Lyfter verkligen på hatten åt din text. Att du också ser ditt eget drickande och hur du klarar det (åtminstone tills vidare fre-lö) men inte han. Men också det att andra kan tolka dit drickande som för mycket och att du också ligger i riskzonen att slinka dit.

Och skriver nog under det du säger, att det är för att få ordning på sina egna tankar, se dem svart på vitt och kjnna återkomma till dem. Ibland ser man ju till och med vad som är på tok och var ens egen insats är, men antingen har inte tanken eller beslutet mognat eller så är man inte färdig att ta risken det medför, att till exempel flytta isär.

Och de andrastankar är definitivt ett härlkgt bonus och ofta en skuff åt rätt håll. Fast man inte alltid skulle ta till sej eller göra som man blir rådd, finns nog tankarna där.

Och det där med "helvitt", hos oss är det jag som är det, av eget val, fast jag antagligen inte skulle lyckas fixa mej ett beroende. Och han vill nog inte vara av den åsikten han skulle förtsätta med helvitt, var det i fjol, nu tillbaka i normalbruk, som jag nog tyckerslinte mot ökande redan nu.

Men som du också säger, det som jag skriver här är en sanning, min sanning. Och dessutom vill jag inte ens här ta upp alla nyanser, så jag vet ju redan själv den är till en del modifierad. Vill ju inte heller berätta alla detaljer för att vara ens lite anonym. Han berättelse skulle nog se annorlunda ut. Vissa detaljer skulle jag kunna gissa mej till, många av dem sådana som en annan medberoende skulle kunna gissa sej till.

Bedrövadsambo

De allra flesta alkoholister vill ju kunna sällskapsdricka. För att det är gott, kul, avkopplande och socialt. Och väldigt många med nedärvt riskbeteende vad det gäller alkohol kan klara av det. Men väldigt många kan inte göra det. Därför är det viktigt att vara på sin vakt, och lyfta fram trollen i ljuset så de spricker. Prata om det.

Jag tänker att om jag har problem med att låta bli att dricka på obestämd tid, ja då har jag ju också problem med alkoholen.

Just nu är det inget alternativ att dricka ensam, varken helt ensam eller med en nykter sambo bredvid. Då kan jag hellre dricka the eller saft.

Vi tar en dag i taget. Sambon har inte fått tag på vc än. Han börjar lite senare imorgon och jag sa direkt "bra, då kan du ringa vc kl 8.00 så att du får en telefontid."

Jag vill inte att han ska förhala detta mer. Jag vet att hans vilja inte är tillräcklig, det bevisade han med råge för mig förra helgen. Men jag vet också att minnet bleknar snabbt.

Men för mig är vissa minnesbilder från förra helgen knivskarpa. Så skarpa att de kan förfölja mig i mina mardrömmar. Själv minns M ingenting pga ruset. Jag har berättat varenda detalj. Får göra det igen om han förhalar att söka hjälp ytterligare.

Mitt ultimatum står fast: "Sök hjälp, var nykter - annars flytta."

Bedrövadsambo

Idag är det en vecka som min sambo hållit sig helt nykter. Veckan har varit omtumlande känslomässigt, men rätt lugn rent praktiskt.

Förra söndagen var mitt inre ett enda stort orosmoln. Jag kunde inte tänka på något annat än att oroa mig. "Skulle han vara nykter nästa gång vi träffas?" Nu tänker jag mer "det kommer att gå bra". Motgången får jag ta när den kommer.

Vi pratade mycket om "problemet" de första två dagarna. Ingenting knappt de senaste dagarna. Det känns som han inte vill dela sina tankar med mig, och det är kanske klokt. Och inte mer än rätt, jag har ju också delat mina tankar med andra i huvudsak.

Ikväll har jag helt lugnt sagt: "Jag vill att du går upp kl 8.00 imorgon och ringer vc så att du får en läkartid. Jag tvivlar inte på din vilja att vara nykter, men jag tror att du behöver medicinsk hjälp." Han sa: "Jag ska ringa imorgon".

En dag i taget.

Bedrövadsambo

Vilka abstinenssymtom ska jag vara på min vakt med vad det gäller sambon? Det jag har märkt av lite är tjurighet, irritation, snarstuckenhet. Men mest en trötthet och tystnad som jag inte är van vid. Vi brukar prata oavbrutet om allt möjligt. Vi pratade mycket om "problemet" första dagarna, nu ingenting.

Han verkar inte vilja dela sina tankar med mig, och det är kanske klokt. Och inte mer än rättvist, jag delar ju mina tankar med andra huvudsakligen. Och jag ligger inte på alls - vi fortsätter prata om hem, barn, matlagning, handling, städning, varandras jobb, tv-program, och väder typ. Jag tjatar verkligen inte av typen "hur mår du, hur tänker du?"

Sen tänker jag att han kanske inte alls har förmågan att tänka alls nu, att hjärnan har fullt upp med abstinensen. När jag inledningsvis frågade VARFÖR? svarade han bara gång på gång "jag vet inte". Precis som jag gjorde när jag var akut utmattad för några år sedan. Jag hade inte kontakt med varken känslor eller tankar, stora delar av min hjärna var indisponibel.

Han är inte aggressiv och grälsjuk. Han är mest trött, och verkar inte alls sugen på att tala allvar. En dag i taget.

Trötthet brukar vissa nämna på sluta dricka forumet. Det andra är väl att det är ständiga tankar på alkohol hos många sv oss när vi slutar. Förstår honom att han är tyst! Läs på "förändra sitt drickande" sidorna så får du en klarare bild av vad "jag vet inte"-betyder. Det är helt obegripligt för många av oss att vi väljer alkohol. Några vill ha ruset, några vilan (stänga av), några vill ha energin.... men det är inte så lätt att definiera och det är inte lätt att förklara när det går fel. Nu går det väldigt fel för din sambo förstår jag. Men det känns som att det finns en vilja att förändra och en medvetenhet om problemet. Hänvisa honom till forumet tycker jag. Det ger en bra hjälp att skriva ner sina tankar. Det är kanske inte en jätterolig situation att befinna sig i att diskutera sina tillkortakommanden med sin partner... eller älta dem. Han behöver nog en annan kanal. Jag tycker dock att du gör helt rätt som ställer ultimatum. Är han med på att söka hjälp?

Bedrövadsambo

Han ska söka läkarhjälp, han har själv pratat om medicin som dämpar suget. Det visste jag inte ens att det fanns. Har bara hört talas om antabus, men det vill han inte ha. Varför vet jag dock inte. Med tanke på hans enormt låga tolerans mot slutet bör de nog kolla upp hans levervärden också.

Bedrövadsambo

Nu skickade sambon en skärmdump som visade att han ringt vc kl 8.03 och själv blivit uppringd en timme senare. Men någon tid fick han inte. De sa att han skulle ringa igen torsdag morgon. Suck.

Vad är det för vårdcentral... man kan faktiskt undra vad han säger till dem. Vanligtvis får man ju en tid. Långt fram i tiden om det inte är akut... men att behöva ringa igen??? Jag känner mig lite misstänksam, men så kommer jag också från andra sidan. Genom sig själv känner man andra. Antabus gör att man inte kan dricka, sugdämpande kan du dricka på, sen finns det också tabletter som tar bort effekten av alkohol. Han borde kunna få lämna prover i alla fall. Inom en snar framtid. Jag läser mycket på beroendesidorna och blir lite fundersam. Sen vill jag själv inte ha nån typ av tabletter, men det är mest för att jag är skeptisk till piller och att det funkar ändå.

Bedrövadsambo

Håller med om att det är lite märkligt. Han är nog inte helt ärlig i telefonsamtalet, hoppas han är det med läkaren!

Bedrövadsambo

Tror inte det är så enkelt att bara ringa beroendemottagningen. En läkare måste nog skriva remiss. Jag antar att behovet är stort. Eller? Kan ingenting om detta. Vet bara att vid psykisk ohälsa är det svinsvårt att få hjälp. För ett tiotal år sedan ringde jag helt panikslagen, och suicidal, till psykakuten. De tog inte emot mig. "Tänk på något annat" sa de till mig. Som att få en spann vatten över huvudet.

Nykteristen

Nej, d är inga problem att ringa beroendemottagningen själv. De hjälper gladeligen till. Sambon gjorde det för 2 veckor sedan då han "gav upp". Aldrig varit i kontakt med VC eller nåt annat innan han ringde dit och fick en tid nu på onsdag....

Bedrövadsambo

Så fort sambon fått en läkartid ska jag be att få följa med. Jag vill verkligen kämpa tillsammans med honom. Det är en man med så många rätt, och några fel. Fel som jag inte kan leva med, men förhoppningsvis hjälpa honom att rätta till ❤️

Nykteristen

Gör du helt rätt i, jag ska göra samma här. Har lovat att följa med nu på onsdag. Detta ör nämligen den felande länken i vårt förhållande.....alkohol. Det gör att allt blir fel, nu är det dags att se om det håller utan alkoholen istället.

Bedrövadsambo

Imorgon torsdag är det två veckor sen det spårade ur rejält här hemma. Precis som då är sambon ledig hela torsdagen. Kan inte låta bli att känna oro, just därför att det finns både tid och möjlighet för honom att åka till bolaget då. Men han har lovat att ringa vc kl 8.00 och förhoppningsvis får han en läkartid då. Jag måste utgå från att det blir så. Nyktert hela dagen och läkarbesök inbokat.

Bedrövadsambo

Idag har sambon varit hos läkare. Han förklarade problemet och fick antabus, som han ska ta tre gg/vecka. Han ville egentligen ha medicin som minskar suget efter alkohol, men läkaren sa att den gav svåra biverkningar så den rekommenderade han inte. Vi har pratat nu ikväll och sambon säger att han inte känner något direkt sug. Men när han druckit två-tre glas vin flyger omdömet åt hel.... Och därför kan han inte sällskapsdricka. Han säger att det som hände för två veckor sedan var en rejäl ögonöppnare för honom. Han vill inte dricka, och med antabus kan han inte heller dricka. Vi fortsätter ta en dag i taget.

Bedrövadsambo

Han kom precis och visade mig burken med Antabus, på eget initiativ. Jag känner att jag kan inte hålla på och kontrollera honom. Han ska inte göra detta för min skull utan för sin egen, och det håller han med om.

Nykteristen

Vad skönt ändå att du fick bekräftelse på att han varit där lr hur känns d?
Sambon börjar med sin antabus på måndag, men 5 dgr/v till o börja med o sen 3dgr/v

Hoppas d går vägen för er

Bedrövadsambo

Mest skönt var det att jag inte behövde fråga, utan att han visade mig burken på eget initiativ. Jag vill inte kontrollera honom. Jag ser/hör/märker ju på en millisekund om han inte är nykter. Han sa också "ingenting du säger eller gör skulle få mig att göra det här om jag inte själv ville". Viljan är stark, och nu gör antabus det än svårare för honom att dricka ens ett enda glas vin. Han kan ju alltid sluta ta medicinen förstås. Men jag väljer att tro på att det kommer att bli bra, att han ska fortsätta vara nykter. En dag i taget.