av Missan

Min man har druckit för mycket i över 20 år. Vet inte hur jag stått ut i alla år. Vi har 4 barn tillsammans.. Det har väl varit bra emellanåt. Han sköter sitt jobb. På något vis förtränger jag det .. Skjuter det framför mig tänker att det blir nog bra till slut. Men efter 20 år kan det bli bra? Barnen har flyttat hemifrån bara en 17 åring kvar. Tror jag har skyddat dom ganska bra. Han har haft ett hett temperament o varit arg många gånger men aldrig slagit. Men han blir tjatig,larvig och ibland elak. Visar inte öppet att han dricker utan gömmer flaskor. Jag har ibland hällt ut sprit ( då blir han vansinnig) Går och kollar hur mycket han dricker osv. Han vet att han har problem säger han men vet när det är dags att sluta... Hur länge ska jag orka?

miss lyckad
sön, 2017-02-19 - 11:53

Jag tycker du verkar ha kommit en bit på rätt väg. Men hur skulle det vara om du ser på dit liv om ett år? Vill du ha det som idag? Du kan förändra dina val, men tyvärr inte din mans. Jag tror han dribblar och spelar (eller hans beroendehjärna) ibland verkar han snäll och förstående men mestadels egoistisk. Han vill kunna dricka som alltid och måste på alla sätt försöka lyckas med det. Jag har också fyra barn. Även fast några av dom bott hemifrån många år, så har dom känt oro och ångest över vårt supande. Det är det jag är gladast för i vår förändring, att barnen nu mår bra. Såklart njuter jag själv av vår nykterhet men jag blir ju glad om våra barn har det bra. Min lycka var ju att dottern mailade min chef om vårt missbruk. Hade inte sambon följt min nyktra linje, hade jag lämnat honom för min egen skull, i förlängningen också barnens, och det vet han...

Missan
mån, 2017-03-06 - 23:41

Tack för era svar. Lite tungt att läsa men visst jag vill ju inte fortsätta leva så här. Min man förnekar att han dricker fortfarande. Har bara tagit ett par öl.. Har fortfarande sitt gömställe i skräptunnan. 2 flaskar 35.5 cl som han fyller upp. Han höll nog igen ett tag men nu tycks han dricka varje dag.Direkt när han kommer hem vid 16 går han o tar några klunkar. Går sen ut o in mellan sitt tv tittande. ( då är det bara en skvätt kvar i flaskan)Går upp i sovrummet vid halv 19.30-20.00 ligger där o tittar på tv kanske en timme till innan han somnar.... Det konstiga är att jag inte alltid märker att han druckit. Bara om vi startar en diskussion om något.Sen kör han bil 6.45 dagen efter. Har alkoholen verkligen gått ur till dess? ( han tar dessutom nån starköl) Helgerna kan han dricka ännu mer.Han vill inte söka hjälp o vill inte gå till doktorn. Kuratorn har gett mig rådet att ligga lågt ett tag o inte tjata på honom. Få honom att börja undra vad jag sysslar med... Känns lite konstigt. Jag tror bara han tycker det är skönt... Troligen därför han nu börjar dricka mer. Han kan själv nämna nånting typ -tills jag supit ihjäl mig...Jag tror att jag nu måste tala om för honom att jag VET hur mycket han dricker o att jag inte vill fortsätta leva med honom om han fortsätter så. Ge honom den tiden jag tänkt till början av hösten.... Läste ett inlägg som Jill skrivit" Hur gör man när man inte har bevis för hans drickande". När jag läste det insåg jag att det är precis så det är han kommer troligen aldrig sluta. Jag kan inte acceptera att ha det så här längre.. Kramar till er!

Lisa-Maria
tis, 2017-03-07 - 07:06

Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.
Han har under hela vårt förhållande haft alkoholproblem, allt ifrån att druckit sig alldeles för full för ofta till att få groteska utbrott under alkoholpåverkan till att vara lite små lullig på några öl eller glas vin, varit helt nykter i perioder, ätit antabus under en period. Dock alltid skött sitt jobb och ibland har det fungerat bra och han har lyckats dricka måttligt. Men detta med alkohol har varit ett återkommande problem i vårt förhållande kan man säga. Jag har alltid trott på honom när han sagt att han ska skärpa sig och ta tag i sina alkoholproblem. Men för två år sedan efter återkommande fyllor och bråk försvann min tro helt och även lite av kärleken också. Det var som hela jag, min kropp sa, nej detta går inte längre, du kan inte vara kvar hos honom, du kan inte göra samma sak mot dina barn som din mamma gjort mot dig. Jag har alltid känt mig sviken av min mamma som valde min pappa istället för mig och mina syskon. Jag hade blivit helt medberoende till min sambo, hyperkänslig för hela honom, hur han lät i telefonen, hur han öppnade dörren när han kom hem, hade han druckit eller var han bara glad på riktigt utan alkohol. Många sömnlösa nätter när han inte kommit hem från krogen och när han kom hem låtassov jag alltid för att slippa se honom full eller slippa konfrontera honom med att han var det. Somnade inte förän framåt morgonen då min kropp alltid var på helspänn. Många uppslitande bråk mitt i natten med småbarn sovandes bredvid. Vår separation var väldigt dramatisk och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte falla dit igen, dvs att jag skulle börja tro på någon förändring från hans sida och fortsätta vara tillsammans med honom. Jag älskar honom fortfarande då han är en helt fantastik person och en fantastik pappa i vissa stunder. Och att bestämma mig för att jag ville separera från honom var det svåraste beslut jag tagit då det självklart är otroligt smärtsamt för barnen. Nu bor dom varannan vecka hos mig och varann vecka hos honom. Jag känner mig väldigt vilsen men också väldigt lycklig stundtals. Det är som jag fått tillbaka mig själv. Men jag inser också att det är en lång väg till något form av tillfrisknade från att varit medberoende. Jag är ju det fortfarande till honom då jag är väldigt orolig när barnen är hos honom att han ska dricka. Han säger att han inte gör det och jag måste tvinga mig själv att inte ringa honom för att kolla om han är onykter. Jag har sagt till min son att han genast måste ringa mig om han misstänker att pappa är full. Detta kanske är helt fel av mig att säga till min son, då jag har märkt att min son också börjat inta en medberoende roll inför sin pappa. Jag har varit helt öppen inför mina barn med att min pappa, deras morfar är alkoholist då detta att smussla och ljuga är något hela min barndom bestod av. Jag försöker nu vara lika öppen med deras pappa, och jag har sagt till dom att han har alkoholproblem, dvs inte är alkoholist utan att han dricker för mycket och för ofta. Nu är barnen hos mig denna vecka men precis innan jag skulle somna ringde deras pappa till mig. Jag märkte på en gång att han hade druckit och konfronterade honom, ja han hade druckit två gals vin när han varit på krogen med en kompis. Sedan sa jag att jag tror att han druckit mer och då sa han att han även hade druckit ett glas vin när han kommit hem. Jag pratade med honom i söndags då han sa att nu är det slutfestat då han på fredagen hade ordnat barnvakt för att gå ut och festa och var bakis på lördagen. (barnen sov hos sin farfar ) Det är som han inte klarar att ha barnen i en hel vecka utan att dricka. Och så började han dricka redan på måndagen. Han tycker att tre glas vin inte är någonting, så har det alltid varit, ja jag tog två öl, det gör väl ingeting. Två öl är oftast aldrig två öl då han alltid ljugit om hur mycket han dricker. Så när vi pratat klart och jag skulle försöka sova inatt var det omöjligt, exakt alla känslor som jag haft när jag levt med honom kom tillbaks, min kropp blev på helspänn och jag låg halva natten och tänkte ut olika strategier för hur jag skulle ta upp det här med hans alkoholproblem med honom. Somnade till slut men vaknade vid femtiden och då var jag lika på helspänn som innan jag somnade. Det var då jag hamnade på detta forum. Kan man bli kvitt sitt medberoende någonsin?

Ursula
lör, 2017-03-18 - 15:14

Hej Missan!
Hur går det för dig? Hur mår du?
Och hur går dina samtal? Jag tyckte att det lät så konstigt det din kurator sa, att du skulle ligga lite lågt och så, men det kanske är jag som inte har förstått riktigt? Har du inte gått alls på några Alanon-möten? De är riktigt bra. Man kommer in i själva Alanon 'formateringen' lite peu-om-peu, men som sagt, väldigt bra. Kan definitivt rekommendera dig det.
Vad gör du idag? Om vi bodde nära kunde vi gå och ta en kaffe!!
Trevlig lördag, så gott det går!
Kram /Ursula

Missan
mån, 2017-03-20 - 21:05

Hej Ursula! Tack för din omtanke.Jag tyckte också det var lite konstigt när kuratorn sa så. Det gav ju ingen effekt heller.. ( han tyckte väl bara det var skönt) Förra samtalet tog också en konstig vändning. Då sa hon att min man var en svår nöt att knäcka. Han vill ju inte gå dit, inte gå till läkare, lyssnar varken på mig eller barnen, läser inte barnens brev. Hon sa att nu ger vi upp honom nu fokuserar vi på dig. Hur vill du ha det? Skriv upp för/ nackdelar om du lämnar eller stannar..... Det kändes ganska jobbigt när jag åkte därifrån. Kände mig lite pressad... att nu måste jag bestämma mig stanna eller gå. Allså det är inget lätt beslut efter 37 år tillsammans.Jag vet ju vad jag har men inte hur det blir.Även om jag känner mig ensam i vårt förhållande så är det mycket praktiskt som han fixar som inte jag kan.Jag känner att jag inte vill sälja huset om vi separerar. Jag vill ha kvar huset iallafall till att börja med.Om det är möjligt... Även barnen tror att jag får det bättre om vi separerar..... Ja tänk om vi kunnat ta en fika Ursula. Kram!

Missan
ons, 2017-07-12 - 07:33

11 juli, 2017 - 23:44 #2
Missan
En förändring för att det ska ske en förändring...
så sa kuratorn till mig vid ett samtal. Det är så svårt ibland tänker jag att det bästa är om han blir sjuk då behöver jag inte göra något.Jag blir troligen jätteledsen då,vi har trots allt levt ihop i 37 år snart. Jag var bara 18år. Jag har semester nu han jobbar än.Sitter ensam på kvällarna när dottern jobbar kväll. Påtar i trädgården o är ute med hundarna.Han säger till mig att han slutat dricka sprit. Men jag har hittat nya gömställen. Han fyller upp en flaska på lunchen o dricker sen ur den under kvällen 350 cl. Det märks inte på honom... Sen kör han bil 6.45. Är det verkligen okej ?Jag har bokat en Gotlandresa i sommar med en övernattning. Får se hur det blir troligen gömmer han ett par flaskor i sina kläder. Klarar sig inte utan sprit. Får se hur resten av sommaren blir. Vi har inget sexliv längre. Jag har tappat lusten o han bryr sig inte längre.. Kan kanske inte?Men vi lever ihop o träffar våra barn o barnbarn. Jag försöker vara glad o glädja mig åt livet... Men har en sorg inom mig varför det blev så här. Att jag inte kunde säga ifrån i ett tidigt skede. Nu är det försent. Antingen får mitt liv vara så här annars måste jag gå...

Missan
ons, 2017-07-12 - 07:35

11 juli, 2017 - 23:44 #2
Missan
En förändring för att det ska ske en förändring...
så sa kuratorn till mig vid ett samtal. Det är så svårt ibland tänker jag att det bästa är om han blir sjuk då behöver jag inte göra något.Jag blir troligen jätteledsen då,vi har trots allt levt ihop i 37 år snart. Jag var bara 18år. Jag har semester nu han jobbar än.Sitter ensam på kvällarna när dottern jobbar kväll. Påtar i trädgården o är ute med hundarna.Han säger till mig att han slutat dricka sprit. Men jag har hittat nya gömställen. Han fyller upp en flaska på lunchen o dricker sen ur den under kvällen 350 cl. Det märks inte på honom... Sen kör han bil 6.45. Är det verkligen okej ?Jag har bokat en Gotlandresa i sommar med en övernattning. Får se hur det blir troligen gömmer han ett par flaskor i sina kläder. Klarar sig inte utan sprit. Får se hur resten av sommaren blir. Vi har inget sexliv längre. Jag har tappat lusten o han bryr sig inte längre.. Kan kanske inte?Men vi lever ihop o träffar våra barn o barnbarn. Jag försöker vara glad o glädja mig åt livet... Men har en sorg inom mig varför det blev så här. Att jag inte kunde säga ifrån i ett tidigt skede. Nu är det försent. Antingen får mitt liv vara så här annars måste jag gå...

Nonne
tors, 2018-11-29 - 07:35

Hej har inte lyckats loggs in mig på mitt gamla namn men har hittat mina gamla inlägg här. Det ärvjag som är Missan. Hör har ni min story. Som jag kämpat för min man i alla år. För en månad sen var han tvungen att gå till tandläkare då han hade så ont att han knappt kunde äta. Det bekväm remiss o sen en allvarlig cancer. Muncancer . Inte så konstigt med all sprit han hällt i sig. Nu får han behandling varje dag strål/ cytostatika. Han fick sluta helt med alkohol. Jag ringde själv läkaren o berättade om hans alkoholberoende så läkaren pratade med honom. Han har fått antabus. Det konstiga är att han inte haft nån speciell abstinens.Det känns som en seger att han äntligen slutat men nu är han allvarligt sjuk istället.... Jag har börjat känna igen den man jag gifte mig med. Inga elaka kommentarer längre o det går att prata med honom nu. Han kan numera sitta uppe o kolla tv med mig på kvällarna. Men han har ännu inte hällt ut spriten den står kvar.....

Carina
fre, 2018-11-30 - 16:17

Välkommen tillbaka till forumet! Det du berättar visar verkligen hur livet är föränderligt och att vi aldrig kan veta säkert vad som väntar. Vi kan bara göra så gott vi kan här och nu och hoppas på att det leder till gott sedan.
Vad fint att ni trots svårigheterna faktiskt kanske börjar hitta tillbaka till varandra. Till en bättre kommunikation och relation.
Hoppas du hittar stöd och "umgänge" här på forumet igen!

Med värme!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nonne
mån, 2019-04-01 - 22:44

Min man avslutade sin cancerbehandling 3 januari. Hela familjen hade hoppas på att han nu skulle ta chansen o förändra sitt liv. Till och med att han höll upp med rökningen i två veckor o utan sprit/ öl ca. 3,5 månad.Men när biverkningarna gav med sig så började han röka igen.Jag kände att det kanske var för mycket att begära så vågade inte säga så mycket om det. Han hade sparat ölplattan o även spriten fanns kvar vilket jag fråga satte. Han sa att nykterist skulle han inte bli om jag nu trodde det. Men inte dricka som förrut.Jag protesterade förstås o tyckte att så dum kan man väl inte vara när man haft en sån tuff behandling o mått så dåligt. Han har haft sondmat o inte kunnat äta på flera månader.Strålskador på halsen o inflammation i munnen.Tagit bort 7 tänder....... Men till min förvåning märker jag att ölen börjar försvinna. Frågasätter det. Han ville bara se vad det smakade..... Det smakade ingenting. När han sen börjar må bättre o även kunde äta så började jag hitta undangömda spritflaskor igen. Jag tog kontakt med a- mottagning o skvallrade även till hans läkare. A- mottagningen ringde upp honom men han sa att allt var bra o behövde ingen hjälp. Hans läkare pratade med honom om risken att få tillbaka cancern om han rökte/ drack. Men ändå fortsätter han. Inte riktigt lika mycket men ändå. Han kör numera bil på helgerna allafall förmiddagar. Han sitter uppe lite längre om kvällarna. Men han vill inte diskutera alkoholen med mig. Ljuger för alla om det. Är förstås sur på mig o berättar inte vad läkare säger längre. Tror hans hjärna börjar återgå som tidigare. Ingen större empati för barn o barnbarn. Mest jobbigt när dom kommer( går undan o skyller på sin sjukdom)Jag har hällt ut 5 liter sprit som han inte ens kommenterat.(Men den var ju gömd så vad skulle han säga) Igår ställde jag fram flaskan o frågade vad han håller på med. Innehållet är vit grumligt. Hur kan du dricka detta du lär ju få tillbaka cancern. Han bara ber mig gå in o vars tyst..... Vad kan jag göra. Hur tänker han?

Huskatten
tis, 2019-04-02 - 09:20

Kanske tänker han som min man (tumör och halva underkäken borttagen pga rökning/alkohol): att det kan göra detsamma. Att eftersom hans mamma och syster dött i lungcancer pga rökning som 70+ respektive 60+- så är det inte troligt att han själv lever så många år till. Han har ju redan drabbats!
Och då återstår endast lindring med flykt undan livs- och dödsångest på det sätt man är van vid. När jag dessutom har huvudansvar för ekonomi och det praktiska, och hans liv är att ... ja, stå ut med tillvaron och mina dåliga sidor.

Så tror jag att de som börjar dricka i väldigt unga år, och håller på hela sitt vuxna liv även när de lever i förhållanden, har svårare att komma åt sina egna innersta tankar och känslor. Alkoholen har dövat så mycket, satt fokus på fel saker och ställt till konflikter som endast rör sig på ytan. Sorgligt. Så förbaskat onödigt.

Svår balansgång som nära anhörig också. Att inget säga, och låta ohälsan ta över med tiden. Att protestera och röra upp obehagliga känslor inför sjukdom och framtid som man inte kan göra något åt. Och så den barnsliga känslan av orättvisa. Varför får han gå hemma i ett (till synes) obekymrat liv medan jag måste streta på med ansvar för hus och hem och jobb? Så skulden på det. Jag är ju frisk. Operation, strålning och lång rehabilitering är verkligen inget att stå efter.