Hej
Jag har sån ångest. Jag har druckit alldeles för mycket när mina barn växte upp. Fr de var runt 10-12 år drack jag stadigt på helgerna. Jag fanns där, men ändå inte. De såg mig ofta påverkad. Jag hade också ett par längre förhållanden med missbrukande män som jag, korkat nog, lät flytta hem till mig. Vi drack på "fint" sätt, om det nu finns något fint sätt.
Mina barn hatar nu i vuxen ålder att jag dricker. Och nu dricker jag inte i närheten av dom sen en kort tid tillbaka. Jag dricker heller inte själv hemma. Jag har inte så stort umgänge så mitt alkoholintag är nästan noll sen ett par månader tillbaka.

Problemet nu: ju längre tiden går jag är helt nykter, desto sämre verkar mina vuxna barn må. En kan ringa och fråga om "har du druckit?". Jag säger ärligt nej, det har jag inte. "Det låter så". Nej, jag har inte druckit. Och då börjar hon gråta och så öser hon över mig med skuldbeläggning.
Hur ska jag orka med detta? Det känns nästan som om det är bäst att jag faktiskt tar livet av mig. Kanske de mår bättre då? För jag orkar inte längre ta detta. Jag försöker ju! För deras skull. Att jag mår bättre själv utan alkohol är ju en bonus. Jag har jobb. Klär mig bra. Har inga skulder osv osv. Så utåt är det ju bra. Har inget fäncy jobb och relativt lågavlönad, men är ekonomisk och har koll. Jag önskar de kunde vara lite glada och lättade. Men ju längre tiden går desto värre blir skuldbeläggandet från en av barnens sida. Och såååå jävla illa har det inte varit. Inte om man läser hur många andra barn och ungdomar haft. Men jag kanske ljuger för mig själv?
Hjälp?

Bedrövadsambo

Så otroligt sorgligt. Min pappa dog 62 år gammal till följd av söndersupen lever. Det jag sörjde allra mest var hur hans liv blev, att han inte lyckades bli nykter några längre perioder.

Anna3

Ledsen för din skull. Det är för jäkligt vad alkohol i större mängder gör. Min egen far avled i sviterna av alkoholismen. Han klev upp ur sängen och tvärdog. Mamma hörde från köket och gick in i sovrummet och där låg han. Gick inte att återuppliva. 74 år. Han var helt nykter i tre dagar 1978. Då fick han delirium och hamnade på sjukhus. Därefter lovade han sig själv att aldrig mer vara utan alkohol helt en enda dag. Och det löftet behöll han till mammas förtvivlan.

Anna3

Efter den natten är hon otroligt ångerfull. Hon messar små hjärtan, skriver varje dag att "jag älskar dig" (vilket inte är vanligt i min familj). Att hon är ångerfull är väldigt bra. Men alla dessa kärleksyttringar gör mig otroligt obekväm. Det räcker med nån gång. Men inte varje dag - flera gånger om dagen. Hon blir upprörd när jag inte svarar samma sak alltid. Jag känner mig trängd.
Min reaktion i historien nu har blivit att jag inte berättar något alls om mitt privata liv. Saker jag sagt till henne om mig själv, som inte alltid varit helt positiva, berättade hon för min vän den natten. Så nu lämnar jag inte ut mig själv alls. Hon sabbade så jävla mycket den kvällen. Vår förtrolighet är borta. Vi har alltid varit väldigt förtrogna med varann. Men det är slut med det nu. Hon verkar inte ha märkt något av det. Hon vet inte heller att vi inte kommer åka tillsammans fler gånger nånstans. Men det kommer hon bli varse. Vet inte hur jag kommer säga det, men när en resa ihop kommer upp kommer jag helt enkelt bara säga att "nej, bättre du reser med dina vänner"... eller nåt.

Jag har i princip hållit mig nykter. Men nu har jag en ny tradition. På fredagar har jag liten middag med ett par utvalda vänner. Vi delar på två flaskor vin. Inte mer, inte mindre. Vi har trevligt ihop och bara "är". I övrigt, lör-tor dricker jag inte en droppe.

Ja ja..... livet tar oväntade vändningar.

Anna3

Tydligen är inte jag och mina inlägg speciellt intressanta. Lägger ner och ger upp. Ha det bra alla.