Jag har minnen från min barndom att min mamma tar till alkohol när hon möts av motgångar, ibland drack hon öppet i samband med bråk och ibland hittade man vinglas i bokhyllor. Idag är jag vuxen och bor på annan ort men min syster har under senaste halvåret misstänkt att hon dricker vin i smyg vilket vår pappa även misstänker. Enligt min syster så har hon hittat vindunkar på ologiska platser hemma hos dem och det har hänt att hon köper med sig en vindunk hem när hon är ute och handlar med min syster för att hon skall ha till besöket i helgen men enligt vår pappa har han inte sett till någon vindunk hemma eller haft besök. Min pappa har vid flera tillfällen konfronterar henne men hon erkänner aldrig att hon har problem. Så nu har även vi döttrar börjat upplysa henne om att vi tycker att det är ett problem men hon vill inte erkänna något för oss, om det finns något att erkänna? Så vad ska man tro, har hon ett missbruk även om man aldrig ser henne onykter eller dricker sig påtagligt full? Min rädsla är, om hon nu har smådruckit hela livet mer än normalt, att hon skall bli sjuk av drickandet och att det eskalerar. Nu har det börjat bli så att man drar sig för att bjuda henne på tillställningar där andra dricker.
När jag själv läser detta så känns det självklart att hon har ett problem men det skulle vara skönt att få höra någon annans tankar och vad vi i så fall kan göra. Som sagt så har vi påtalat det för henne men hon säger bara glatt att jag har inga problem och så skall hon redovisa hur lite hon har druckit de senaste veckorna.

Bedrövadsambo

På något sätt vill man som anhörig ha konkreta bevis. Jag skaffade det med min pappa. Märkte på etiketten hur mkt whisky som var kvar på en flaska i barskåpet, och nästa dag var det många cm mindre kvar i flaskan. DÅ kunde jag prata allvar med min pappa. Då kunde jag med kraft säga "du ljuger". Först då kunde jag ställa ultimatum. Ungefär på samma sätt gjorde jag men min sambo nyligen. Och han ljög till en början, förstås, men slutade när han förstod mitt ärliga uppsåt och allvar. Då började vi prata på allvar om hans drickande. Och han har varit nykter drygt två veckor och har börjat med antabus. Hur du ska kunna göra något liknande med din mamma vet jag inte. Konfrontera henne direkt när ni hittar en gömd vinbox? Inför er pappa fråga henne "vinboxen du köpte i tisdags köpte du för att ni skulle ha gäster, men ni har inte haft gäster, var är vinet?" Ni får klura på det du och syrran. Ljuga är alkoholister experter på. Och det är bara alkoholister som dricker i smyg och ljuger om det. Har man "normala" dryckesvanor finns ingen anledning att göra det i smyg, gömma och ljuga.

Ellan

Hej,
När båda ni systrar och er pappa känner att det är något sim inte stämmer så har ni med all säkerhet rätt. Alla dessa tveksamheter, lögner, bortförklaringar, vin på ologiska ställen är typiskt förr oss alkoholister. Vi är experter på att manipulera och ljuga. Precis som Bedrövadsambo skriver: har man normala dryckesvanor så behövs inget ljugande och smygande. Att konfrontera med kärlek och omtanke är det finaste ni kan ge er mamma/fru. Att vara kvinna och alkoholist är ofta förknippat med oerhörd skam och den sitter hårt. Hennes vin kan säkert vara hennes bästa vän och livskamrat så självklart vill hon inte erkänna. Styrkekram!?

Pennan

Tack för era svar, jag har lyft frågan igen om problemet finns och hon säger att hon kan prata om det, så långt har vi kommit. Så ska försöka hitta ett bra tillfälle där familjen kan sitta ned tillsammans och prata om saken. Det är väl den rätta vägen att gå antar jag, som i allt här i livet.

Pennan

Om hon nu erkänner ett problem, hur går man vidare? Ska man tvinga henne att söka hjälp eller be henne avstå från alkohol helt vilket jag skulle kunna göra också bara för att stötta henne.
Vilken väg är enklast för att ta första steget, ringa till stödlinjen eller gå till läkare och vilken i så fall? Tacksam för alla svar

Kommer från "andra sidan" och vill därför ge lite perspektiv på din mammas sida av saken. Jag har smygdruckit i ganska många år. Det finns nog två anledningar till att dricka i smyg. De man lever med vill inte att man dricker eller man vet själv att man inte borde dricka. För mig var det det senare. Försökte sluta många gånger på. Vändningen för mig kom när sambon hittade mina gömmor. Fotade dem och skickade fotot. Det var en dag av ångest. Sen var det oerhört skönt för då var det öpppet och vi pratade om det. Jag kunde dricka a-fritt utan att nån frågade varför. Det var ingen rak väg och jag har haft återfall. Dock har min ambition varit att sluta med osunt drickande. För mig betyder det att dricka väldigt sällan att bara dricka socialt (just det har aldrig varit nåt problem). Vid mina återfall i smygdrickande har sambon frågat, jag har ljugit om jag inte varit överbevisad, det är så oerhört pinsamt!!! Pinsamt att inte klara det man vill, pinsamt och skamfyllt att just dricka, pinsamt att ljuga. Sambon har velat att jag ska söka hjälp och jag har sagt att jag ska om jag inte klarar det själv. Vid återfallen har han mer eller mindre insisterat. Återfallen har inte varit i närheten av hur det var innan jag slutade så jag har hela tiden känt att jag lär mig av återfallen. Att jag stoppar dem och att de är "under kontroll". Jag läser och skriver härinne för att få perspektiv. Nu känner jag inte er mamma, men jag skulle ha svårt att acceptera att andra bestämde över mitt huvud. Familjen märkte knappt att jag drack eftersom det skedde på nattetid. Vad som passar beror nog på hur beroendet ser ut och om hon känns vid det. Här på alkoholhjälpen finns ett självhjälpsprogram(en forskningsstudie) som vissa har använt. Det finns olika sorters medicin, beroendemottagningar, AA och så forumet här förstås. Många av oss använder det och det är ett enormt stöd för att få perspektiv. Bara att hon får möjlighet att prata om det kan vara till hjälp. Sen är det upp till henne och utanför er kontroll. Själv tror jag att jag skulle vara bäst hjälpt av samtalsstöd som inte är relaterat till beroende. Nu i alla fall när jag haft så långa uppehåll.
Ge henne lite alternativ så att hon får känna sig fram. Om hon känns vid problemet vill säga. På beroendesidorna förstår man att beroendena ser helt olika ut och att vi verkligen behöver olika saker. Så när man googlar alkoholist eller beroende så känner jag inte igen mig alls, varken i problem eller i lösningar. Där på beroendeforum kan jag hitta beroende som liknar mitt och det är till stor hjälp. Och utgå ifrån att hon tycker att det är pinsamt! Tänk er in i situationen att sitta och diskutera någon riktigt pinsamt misslyckande. Tror att det är där hon kommer att vara.

Pennan

Sisyfos, tack för ditt svar. Det finns mkt likheter i de du beskriver med min mamma och bra tips. Jag hoppas att vi snart hittar ett sett att nå ut till henne och att hon får hjälp.