Hej.
Jag vet inte hur jag ska börja inlägget då jag aldrig tidigare har pratat om det som jag nu ska skriva om. Jag hoppas att det finns någon där ute som kan ge mig tips och råd hur jag ska hantera detta. Om inte annat är det skönt att ventilera tankarna lite.
Jag misstänker/vet nästan säkert att min älskade, fina, bästa pappa dricker för mycket. När jag bodde hemma gjorde han det inte lika mycket, iallafall inte som jag såg, och nu när jag inte längre träffar honom varje dag har jag inga egentliga "bevis". Ibland tänker jag att det vore bättre om jag såg honom full varje dag så jag verkligen kunde säga att jag vet vad han håller på med. Jag tror inte att han dricker varje dag och ja tror inte att han blir stupfull varje gång. Däremot vet jag att han inte kan hantera alkoholen och trots att han bara har tänkt att ta "två-tre" öl, som han också alltid säger att han gör, så vet jag att det blir bra mycket mer. Jag vet att han inte kan sluta när han har börjat. Jag vet att det är fullt med burkar i påsarna i förrådet. Men de har han ju "samlat på sig under en jättelång period", så säger han i alla fall. Jag vet också att han vet att det är farligt för honom, men jag tror inte att han vill erkänna det. Min pappa har en sjukdom, inte på grund av alkohol, men där alkohol helst ska undvikas. Han vet att han inte ska dricka och det är det som gör mig mest besviken. Att han, trots att han vet att han kan bli ännu sämre, ändå gör ett aktivt val och väljer att fortsätta dricka. Jag har förstått att han måste vara så beroende att han inte kan sluta. Fast han vet konsekvenserna. Jag vet att han har nämt för en gammal vän, som han har stort förtroende för sedan han gick i ett tolvstegsprogram, att han några gånger själv har sagt "ja, jag kanske är alkoholist". Jag har ocks fått berättat för mig att han drickde i smyg ute i förrådet när jag var yngre, när resten av familjen sov. Det är inte min far som berättat det, såklart. Jag har haft en jättebra uppväxt och barndom, jag har sett min pappa full kanske tre gånger i hela mitt liv. Då när jag nästan var vuxen. Han är inte otrevlig, hotfull eller odräglig. Bara lite för full liksom. Hans drickande skadar mig inte egentligen, mer än att jag blir orolig för honom. Jag bör kanske nämna att jag är ung, jag är knappt vuxen. Jag vet att han har haft mycket ångest i sitt liv och jag är så pass insatt att jag förstår att alkoholen kanske dövar för stunden, men gör det värre i längden. Mycket längre.
Min pappa har gått på tolvstegsprogram förut och var nykter i ungefär tre år. Då trodde jag att han mest gick dit för att han träffat en kvinna som var aktiv där. Möjligtvis för att sluta dricka lite, men då förstod jag inte att han drack mycket eller ens var något beroende. Det har jag förstått nu, när jag inte längre bor hemma. Jag undrar om jag har börjat bli orolig för att jag har fått en distans från det hela och inte längre kan "kontrollera" det eller se det. Inte för att jag kontrollerade det tidigare, då jag knappt tänkt på det. Han började dricka förra året igen, om jag inte minns helt fel. Min önskan vore att han skulle sluta dricka, mest för sin hälsas skull. Jag har ju bara en pappa, och honom planerar jag att ha kvar länge till. Jag vet inte hur jag ska ta upp det med honom. Jag vet att jag inget kan göra, det är han som måste bestämma sig. Men det borde ju kännas lite i pappahjärtat om jag berättar att jag är orolig. Jag vill inte göra honom ledsen, och de få gångerna jag har nämnt något litet, så märker jag att han inte vill prata om det. Jag tycker att han ska kunna unna sig en öl efter jobbet på fredagen, men jag vet samtidigt att han inte kan hantera det.
Finns det någon där ute som har något tips? Någon som är i en liknande situation? Jag vill säga något, men jag vet inte hur eller om jag ska det.