Hej allesammans. Varning för lång text.

Jag är 19 år och har redan fått nog av den destruktiva påverkan som alkoholen haft i mitt liv, när den intages på nattklubb, hemmafester och andra sociala sammanhang. I princip alla mina misstag och annat dumt händer på fyllan och jag ältar dagligen om dem, jag kan få flashbacks från en dumhet och rycka till. I princip handlar det om att jag blir en helt annan människa på fyllan, jag dricker alltid tills magen säger nej, till och med lite till efter det ibland. Jag snackar med främlingar, jag blir av med mina kompisar och bara yrar runt. Jag köper onödigt mycket drinkar och annat på krogen bara för att skryta med det. Jag kan inte äta något på fyllan heller, då magen är proppfull och förgiftad av alkoholen.

Jag hittar aldrig ett mellanläge eller en måttlig fylla, trots att jag gång på gång säger till mig att ta det lugnare nästa gång. Det är allt eller inget varje utekväll. Så fort det rinner ner en öl eller två så finns det ingen broms på dricktåget. Dagen efter är i 99% av fallen horribel. Jag har stor depression och enorm ångest, blandat med stor huvudvärk och kräkfärdig mage. Hela den dagen är det också svårt för mig att äta och dricka. Det enda som går ner är chips, vatten och läsk (dock kan jag aldrig dricka samma läsk som jag druckit kvällen innan med alkohol t.ex. aldrig dricker jag Cola om jag druckit rom och cola kvällen innan). Som sagt jag skämmer ut mig fullständigt, folk som jag kanske träffat en gång behandlar jag som om de vore mina bästa vänner och oftast slutar det med att de skrattar åt mig och jag mår så dåligt psykiskt av sådana minnen i efterhand. Det har till och med gått så långt att jag ibland sjukanmäler mig till skolan efter en helg ute, för att jag vill att folk ska "glömma bort" helgen så att de inte minns mig, en gång var jag borta en hel vecka.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna texten, jag ville bara dela mina tankar om mitt drickande med någon någonstans. Har ni tips på hur man begränsar sig på krogen eller på saker som kan göra mig mindre berusad (förutom att dricka mindre naturligtvis). Något måste förändras i alla fall, men jag vet inte hur och det blir väldigt svårt att begränsa mig själv när jag går ut med andra kompisar som också dricker mycket men som ändå håller sig relativt "nyktra". Saken blir inte bättre av förfester med dryckeslekar och hetsdrickning. Fortsätter jag ner för detta spår känns det som att jag kommer ha skämt ut mig för hela min omkrets snart...

Tack om ni läste hela vägen hit, dela med er av era historier och tips, alltid skönt att relatera till något eller någon.

/Deppdrickare

Anders 48

Wow, du har ju startat en egen tråd - efter att ha läst härinne. Bra jobbat! Du reflekterar över ditt drickande - och det är ju jättebra. Fortsätt att skriva och läsa härinne - det kan faktiskt vara en bra hjälp! Om du skapar en "dagbok"/skriver vad du har gjort så kan du faktiskt gå tillbaks och läsa - och begrunda. Här på forumet så finns många kloka själar i alla åldrar - som i varierande grad upplever att man har problem att hantera alkohol..... Svårt att ge dig något konkret råd - men åter igen: Du har hittat hit - och det är en jäkla bra början. Häng kvar här ett tag........:-)

deppdrickare

En bra idé Anders! Värmer verkligen hjärtat såhär en lördagskväll efter ytterligare en karatefylla igår att det finns folk där ute som faktiskt bryr sig. Då jag och mina kompisar är ungdomar anses det av många väldigt konstigt att prata om psykisk hälsa eller liknande, även om jag kan bli väldigt pratglad om det i taxin hem med dem ibland... Jag vill inte försätta dem i en obekväm situation. Dessutom är ungdomars inställning till det oftast "det händer oss alla ibland" och "det tillhör". För vissa gör det kanske det, och har själv tänkt att det tillhör. Och det händer alltid för mig och inte ibland. Jag blir bara mer deprimerad av att spärra in mina tankar, så därför tänkte jag att det nu är dags att försöka komma ut ur det här innan något allvarligt händer mig. Igår var jag nog inte långt ifrån att få en smocka av någon och jag kan nästan känna att min lever värkar. Tack Anders, trevlig, förhoppningsvis nykter, lördag på dig!

AlkoDHyperD

Ditt dryckesmönster oroar dig och den egna oron är något att ta på allvar!
Utan vetenskapliga belägg (eller så finns det såna) skulle jag vilja påstå att många som senare i livet får ett alkoholberoende var den där personen i ungdomen som alltid var fullast.
Du skulle ju kunna testa lite olika saker för att begränsa drickandet (vilket tyvärr är enda vägen till att inte bli full) när du är ute om du inte vill avstå helt. T ex lämna kontantkort och mobil (om du har swisch) hemma och bara ta med dig så mycket pengar som du tycker det är lagom att dricka för. Be kompisarna att vägra bjuda dig, eller låna ut pengar innan.
Varva mellan öl och vatten. Då orkar du inte få i dig lika mycket (och det är väldigt jobbigt att tillbringa en fest på toaletten för att man måste pissa var tionde minut)
Du kan också testa själv hur mycket du redan nu är "fast" genom att bestämma dig för en period då du inte dricker alls. Kan ju alltid låtsasdricka och spela påverkad om du inte vill att kompisarna ska undra. Det är faktiskt riktigt kul, har prövat det själv?

Hönapöna

Bra att du skrev här!

Även om det ingår att dricka mycket när man är ung så mår du ju uppenbart inte bra av det. Å det är ju det viktigaste. AlkoDHyperD hade några bra tips som du kanske kan prova.

Du kan ju också ringa din vårdcentral och ve om att få prata med en kurator om dina funderingar. Å skriva här förstås?

deppdrickare

Till AlkoDHyperD Jag tror säkert att det stämmer, verkar fullt logiskt och inget att skoja om, jag bör ta tag i det för vad ska annars hända när jag är 20 och får gå på systemet? Jag tror också min överkonsumtion beror på brist på självförtroende och blygsamhet. Skulle inte säga att jag är super-introvert men jag har svårt för att skapa nya sociala kontakter om det inte görs berusad för när alkoholen kommer fram går alla tankar från hjärnan direkt till ord i min mun, jag är oftast mycket kärleksfull men jag blandar också in en del dumheter, stora som små. Kan inte minnas senast jag kände "Wow, igår var verkligen jättekul och jag vet att jag uppträdde på ett bra sätt och jag har ingen större baksmälla idag". Tror inte jag haft någon sådant ögonblick i alla fall sedan jag väl fyllde 18.

Jag borde testa något sådant, att lägga en budget för kvällen och sedan få mina vänner att se till så att jag inte spenderar mer. Just nu är det raka motsatsen, kan ta ut 3 drinkar till mig själv bara för att jag inte orkar gå till baren 3 gånger. Det har också börjat sätta sina spår på min ekonomi, då jag oftast är extremt generös på klubb också och bjuder vänner och andra på gratis cigg och drinkar. Jag kan till och med börja nästan forcera folk att bli bjudna, vilket är helt absurt egentligen. Att lämna mobilen borde jag också, då det oftast slutar upp med pinsamheter där i SMS, facebookchatt och annat...

Måste absolut börja få ner mer vatten mellan, är bra på att dricka vatten dagen efter men dricker väldigt sällan vatten mellan den första ölen tills jag kommer hem och däckar, utan det blir först när jag vaknar igen.

Jag vill verkligen testa en vit utekväll, men det känns lite väl jobbigt och frestande. Tror ett säkrare sätt är bara att stanna hemma helt.

Tack så jättemycket verkligen för din kommentar, du förstår inte hur mycket det uppskattas!

deppdrickare

TIll Hönapöna Har längre funderat på att söka hjälp någonstans, om så hos en läkare eller en psykolog. Men jag vill göra det så anonymt som möjligt så jag tänkte att jag försöker få hjälp här istället först, för jag skäms lite för att berätta det i verkligheten. Mina föräldrar vet att jag gjort dumma saker i alla fall 2-3 gånger och att jag haft några rejäla baksmällor, t.ex. spydde jag ner hela mig själv i en taxi så de fick betala 800kr till taxibolaget. Jag vet inte hur jag ska berätta för dem, för det känns som att de bör få veta hur det ligger till med mig.

Tack så jättemycket för din kommentar, blir rörd av att folk online bryr sig.

Hönapöna

Men du kan ju alltid ringa alkohollinjen om du behöver prata med någon "riktig" människa. Tror det är gratis och att du kan vara helt anonym.

AlkoDHyperD

att söka hjälp för alkoholproblemet kan du kanske försöka få samtalskontakt rörande dina sociala svårigheter. Det kan säkert hjälpa dig att avstå drickande för att våga vara social och känna dig mer bekväm även nykter. Kanske är det klokt att ta ett uppehåll i utelivet just nu för att få distans och kunna bryta den negativa trenden. I det långsiktiga perspektivet behöver du hitta sätt att umgås nykter och kanske andra sammanhang än krogmiljön. Det finns så mycket annat i livet som både kan ge kickar och upplevelser.
Om du ändå völjer att gå ut nykter vid något tillfälle - där folk runt dig dricker - kommer du att märka hur ytligt och onaturligt den typen av uteliv är egentligen.
Vad har du för andra intressen? Vilka ör dina framtidsvisioner? Skulle du vilja skriva om det här?

AlkoDHyperD

Jag är snart 50 och har ett förflutet med tungt alkoholmissbruk som började redan i sextonårsåldern (första fyllan när jag var runt 14 och första gången jag drack sprit var jag 12-13) Anledningarna till mitt drickande är annorlunda än dina, men det gemensamma är psykisk ohälsa som grundproblem. Redan under gymnasietiden fick jag oroliga kommentarer av kompisar. Jag blev alltid fullast, drack mest och fortast, hade blackouts i princip varje helg, drack även vardagar och i ensamhet. Köpte sprit av alkisar eller äldre syskon till kompisar, stal ur mina föräldrars barskåp, stal mellanöl i affären. När jag var 16-17 bodde jag utomlands ett år där gränsen för att handla sprit i affären var 18. Jag förfalskade passet genom att ändra en siffra i det så jag kunde handla sprit när jag ville.
Kom hem som fullfjädrad alkoholist redan vid 17 års ålder. Gömde spritflaskor i elevskåpet i skolan, kom bakfull till lektionerna, drack under skoltid. Konstigt nog gick jag ut med toppbetyg men låg på gränsen till för hög frånvaro=underkänt i alla ämnen.
Istället för att läsa vidare som jag hade tänkt (hade förutsättningar för vilken utbildning som helst) tog jag skitjobb efter studenten - för att finansiera mina missbruk.
Det slutade med att jag drack nästan varje dag, även på jobbet, hamnade i lägenheter med gamla alkisar drickandes hembränt, kraschade bilar på fyllan, åtal för grov rattfylla, avgiftning på sjukhus i omgångar, självmordsförsök, koma i tre dagar pga sprit och tabletter (4.1 promille när jag medvetslös kom till sjukhus) delirium tremens, ep-anfall och behandlingshem innan jag fyllt 25.
Jag minns nästan ingenting av min bröllopsresa (var 26 då). Redan på flyget var jag helt borta av alkohol blandat med tabletter. Var packad konstant hela vistelsen, knappt något minne alls mer än att jag fick ett spel och kastade ut möbler från hotellrummet. Bra start på livet, eller hur?
Tog mig ur missbruket på egen hand och började plugga när jag var 28. Fick första barnet året efter och sedan tre till.
Varje gång jag drack åren därpå blev jag stupfull. Det var inte ofta, men destruktivt. Slutade med sprit och det blev lugnare. Började träna för femton år sedan och har med tiden börjat tro att beroendet läkt ut. Visst drack jag aldrig mindre än tre glas, men alltid öl eller vin och hade aldrig mer än så hemma.
För två år sedan drack jag sprit igen. Väckte den slumrande missbrukarhjärnan. Några helger var det hyfsat kontrollerat. Sedan en hel vecka då jag tog ledigt och drack ca 5 helflaskor whisky. Missbrukarhjärnan är väckt nu. Istället för enstaka helger eller tillfällen med några glas vin är jag helt nykter långa perioder, men när jag druckit är det ren sprit, fort, i smyg och nästan dagligen under flera veckor. Tre tillfällen på två år. Varje gång längre period,och mer varje dag. Senast körde jag bil med närmare tre promille flera gånger och höll i ett kvällsmöte efter att ha halsat nästan en kvarting vodka.
Det här skriver jag som ett varningsscenario om vad du kan ha framför dig om du inte tar din oro på allvar inför 20-årsdagen och möjligheter att själv gå på bolaget.
Det behöver så klart inte bli så illa för dig. Jag har en massa andra saker som bidragit till mitt missbruk. Men att hela livet behöva tampas med en beroendehjärna är ingenting man önskar.
Jag var inte lika klok och insiktsfull som du när jag var i din ålder. Du reflekterar och söker hjälp, vilket talar för att du kommer att fixa detta och slippa gå den långa vägen via helvetet innan det vänder
Ha det gott!

slutanu

Shit vad bra deppdrickare att du redan nu börjat fundera över dina dryckesvanor! Jag jobbar själv på en ungdomshälsa, kanske skulle det vara klokt att ta kontakt med en sådan för att få en samtalskontakt? Inget att skämmas för, vi har många som kommer med liknande problem.

Stor kram

deppdrickare

Till Hönapöna, tack för tipset! Ska helt klart kolla upp det.

Till AlkoDHyperD, det låter inte alls skoj och det är modigt av dig att dela med dig av din historia så detaljerat. På så sätt kan du varna och hjälpa andra människor, eloge till dig! Blir faktiskt riktigt motiverad att lägga av med drickandet eller skära ner på det drastiskt. Ska nog kunna klura ut en taktik.

Till vet ej vem, tusen tack för ditt stöd! Det hade varit skönt, jag ska undersöka det.

deppdrickare

Hej igen, då var det söndag och den värsta baksmällan har lagt sig, just nu är jag bara typ trött och hängig. Överväger fortfarande om jag ska sjukanmäla mig imorgon, en dag kanske räcker denna gången... Jag har nu bestämt mig för en månads uppehåll för att börja med, för att sedan förhoppningsvis fortsätta på den. Jag ska fokusera på träningen och datorspel på helgerna för att hålla mig sysselsatt. Har även bläddrat runt på Ungdomsmottagningen och andra sidor för att försöka få hjälp. Jag tror jag ska besöka en kurator på Umo men de flesta tider är uppbokade i min närhet så får vänta lite med det, då jag inte har pengar till en riktig psykolog eller liknande. Egentligen tror jag att jag kommer kunna hantera mina alkoholvanor i slutändan och att jag inte behöver bli full nykterist, men jag måste börja starkt och strängt för min egen del tror jag och därför inte röra en droppe eller gå in på en klubb på en hel månad. Skammen och ångesten har lagt sig något, som den oftast gör dagen efter dagen efter. Men för säkerhets skull vill jag vara hemma imorgon så inte man får någon kommentar i skolan som kan väcka ångestspöket till liv igen utan istället reflektera och reda ut över min egna situation i lugn och ro hemma imorgon, så jag är redo att bemöta kompisar och bekanta i skolan och "öva" in scenarion som jag kan ställas inför i skolan. Må vara någon övernoja men bättre att vara på den säkra sidan och vara redo psykiskt om det skulle dyka upp på rasten.