Hej,
Jag är egentligen inte ny här på forumet men jag har aldrig startat en egen tråd. Har under några år, till och från, varit inne men mest läst och följt er andra. Jag visste nog inte hur jag skulle närma mig ämnet med egna ord. Och det var väl så jag var. Jag läste på om alkoholism, hade alla fakta, risker osv men inte blev det någon ändring. Gick i terapi, pratade med läkare, fick antabus men det fungerade inte för mig. Min beroendeperson är stark, manipulativ och destruktiv.
Idag har jag varit nykter i 327 dagar! Det är helt ofattbart, overkligt och så otroligt befriande. Just det ordet, jag känner mig fri från den mentala besatthet jag satt fast i under lång, lång tid.
Jag är en 41-årig kvinna, gift sedan många år och mamma till två fantastiska barn. Har ett ordnat liv (utåt sett...) med arbete, bra boende, familj, vänner bla bla bla. Jag skriver så för det är egentligen rätt ovidkommande. Det jag vill berätta om är hur det verkligen såg ut. Jag levde verkligen i två separata världar. Och på slutet hade missbrukaren tagit över mer och mer.
Jag har alltid gillat att festa. Träffa folk och ha kul. Jag har många gånger haft väldigt roligt tillsammans med alkoholen men det roliga tog till slut stopp. Tvärstopp, rätt ner i ångestens avgrund. Jag känner av smärtan än idag när jag tänker på vilken fruktansvärd kamp det var. Jag jobbade för fullt, ett tag mycket mer än så. Tränade lika hårt och drack när jag var hemma. Först var det lite (?) helgvin som sedan blev onsdagsvin som till slut var nästan varje dag vin. Jag drack i smyg, trodde jag, men min man märkte och mina barn. De upptäckte, grälade, grät, ställde mig mot väggen, förträngde och i sin förtvivlan undrade de vad det är som händer med deras fru/mamma. Ju längre jag sjönk i den nedåtgående spiralen, för ja sjukdomen alkoholism är som en nedåtgående spiral, desto mer isolerade jag mig från mina nära. Jag var kanske fysiskt närvarande men långt i från mentalt och känslomässigt.
Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle sluta, aldrig mer, bara dricka lite... Jag sa att jag gör allt ni säger men jag vill inte berätta på jobbet (sista halmstrået) men det gick inte. Jag klarade det inte själv och jag klarar det inte själv idag heller.
En ambulansfärd med 4,1 promille i blodet och en natt på psyk räckte inte. Måndag morgon var jag tillbaka på jobbet och fasaden av den duktiga, glada och kompetenta kvinnan var på igen.
30/3 2016 nådde jag min personliga botten. Min man ringde till slut min närmsta kollega och så var bollen i rullning. Kollegorna hade märkt min förändring och jag hade berättat en liten del av min sanning.
Jag blev konfronterad på hemmaplan av min arbetsgivare och jag berättade allt. Det bara släppte. Jag orkade inte en sekund till av mitt dåvarande liv. Det var en kamp varje dag. Dricka, eller inte dricka, dricka två glas, dricka 4 glas?! Jag tog tacksamt emot hjälpen jag fick. Valde att åka iväg på behandling. Jag behövde hjälp och tacksamt nog insåg jag det. Det var det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. So far...
Jag lovade mig själv att göra precis som terapeuterna sa. Lyssna, lära och acceptera.
Det tog ett par veckor innan allt jag hade i huvudet landade rent känslomässigt, "världens längsta halvmeter" även kallad.
Den tacksamheten jag känner idag är enorm. Jag och min familj tillfrisknar. Jag går på AA-möten och jag delar och lyssnar in.
Jag är lagom öppen med min sjukdom. Pratar mycket med mina nära och kära och jag har inget behov av att dricka längre. Jag har insett och accepterat att jag är alkoholist och det har varit avgörande. För nu vet jag hur jag ska göra för att få må så bra bara jag kan. På livets villkor liksom.
Jag vill dela med mig av min historia (blev långt) för jag vill inspirera er andra. Det går att hitta en väg ut. Det går att bli fri från besattheten, ångesten och oron. Våga släppa taget och acceptera var nyckeln för mig.
All kärlek och värme till er från mig!