Vart ska jag börja...
är uppväxt med en pappa som har alkoholproblem. Han har alltid druckit för mkt, gömt whiskeyflaskor hemma, hanterat sina sorger genom att supa. Han har till och med försökt ta sitt liv med tabletter och alkohol en gång när han fick sparken.
Som ni förstår är det bara en kort sammanfattning om vad mitt liv kantrats av. Finns såklart många sorgliga, tragiska och jobbiga tillfällen då han varit full och förstört.
Flyttade hemifrån och det var så otroligt skönt att slippa se drickandet. Jag kunde välja att åka därifrån om jag inte ville se det. Jag kunde välja att inte ha alkoho i mitt eget hem.
För två år sedan träffade jag mannen i mitt liv. Mitt livs kärlek. Han som gör livet värt att leva. Jag hör hans liv meningsfullt.
Under åren vi varit tillsammans har jag gjort klart vart jag står gällande droger och alkohol, att missbruk funnits nära mig och att det är någonting som får mig att må dåligt emellanåt.
Han, som då rökte cannabis, slutade med det. Drog ner på alkohol. Från att han har festat varje helg och druckit kopiösa mängder alkohol så dricker han nu någon enstaka gång i månaden. Några öl framför datorn. Vilket jag tycker är ok.
Men vägen till där vi är nu har varit lång. Eftersom han vetat mina erfarenhet kring alkohol så har han istället smygit för mig och druckit mer när jag inte varit hemma.
Han har även passat på att åka och träffa sina kompisar emellanåt, då han festat rätt hårt.
Jag har ju såklart förstått att han druckit mkt vid dessa tillfällen och vi har bråkat ordentligt om det.
Han har bättrat sig något helt otroligt senaste året. Han har inte använt droger, han har skurit ner rejält på alkohol och nu har han även insett att hans kompisar, som har supit mkt med, inte är riktiga kompisar utan han håller på att bryta med dom. För mig är detta enorma framsteg som han inte bara gjort för min skull, utan för sin egen.
Han har alltid varit på botten och nu är han uppe därifrån, även om han alltid måste jobba för att hålla sig där.
Några månader in i vårt förhållande tydliggjorde jah för honom vad jag såg när han drack. Jag såg att han hade stort fokus på alkohol när han drack. Vi kunde dela på en flaska prosecco på nyår då jag tog ett glas och han drack resten. Varningssignalerna gick i huvudet och jag talade om detta för honom, att han måste vara försiktig för jag tror att han är riskbrukare.
Idag, 1 och ett halvt år senare har han såklart blivit medveten om sitt drickande. Han vet att jah ser hans drickande och han vet att jag kommer tycka till om det. För tio starköl/cider en vanlig fredagkväll hemma tycker inte jag är ok.
Vi kan fortfarande bråka om alkohol. Det enda vi bråkar om. Vi har jobbat på det mkt och det har blivit mkt bättre.
Men ibland tar han upp min historia och han verkar tro att jag alltid jämför honom med min pappa. Vilket jag såklart gör, men inte på det sätt han tror.
Pappa kommer alltid var en referens. Men han är inget facit för mig.
Jag jämför även min sambo med andra killar, som inte har alkoholproblem.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget.
Jag är frustrerad och ledsen.
Ledsen över att sitta i samma båt jag en gång suttit i och tagit mig ur. Frustrerad över att inte bli tagen på allvar.
Jag har sagt till honom att jag aldrig komma lämna honom så länge han jobbar på sitt. Men om han någon gång skiter i det så skiter han i mig, då måste jag lämna. Vilket är det sista jag vill.
Han är mitt livs kärlek. Den jag vill bli gammal med. Den jag vill ha barn med. Ni förstår. Han betyder allt för mig, och jag betyder allt för honom.
Livet är svårt. Det känns som att jag är menad att ha det tufft. Det är nog meningen att jag ska leva med sådant här. Det är så otroligt vanligt märker jag.
Jag hade velat förgöra alkohol. Vilken jävla dröm.
Kanske har någon varit i liknande situation och kan ge mig några stöttande ord?
Vad som helst.