Hej.

Enligt mina mått och de ramar jag fått med mig från mitt föräldrahem så dricker min partner för ofta och för mycket.

Enligt de ramar min partner fått med sig dricker hen nog inte så fasligt mycket då stora delar av hens närmsta familj dricker både ofta och mycket.

Jag har tagit upp att jag är orolig. Då har jag fått till svar att jag inte behöver vara det. Men jag stod på mig.

En helg när jag kom hem från min vän hade min partner druckit 8 starköl (33cl) i sin ensamhet hemma. Det är inte ovanligt att detta händer fredag-lördag. Däremellan kan det bli 4-5 starköl och/eller ett glas whiskey på vardagkvällar. Jag själv dricker mer sällan, kanske 2 kvällar på en månad.

Det som oroar mig är att hen dricker så mycket även i ensamhet, att det sker så ofta och att hen vid något tillfälle ljugit och sagt att hen bara tagit en öl när det rörde sig om tre stycken. Det är inte så faslig skillnad på en och tre, men det är skillnad på att säga att en druckit en när detta inte är sant och på att faktiskt säga att det blev tre.

I snitt dricker min partner ca 2-3 dagar i veckan och mellan 4-10 starköl beroende på om det är vardag eller helg. Är det semester blir det 4-6 nästan varje dag och mer om det är fest. Det ger ett snitt på ungefär 6 av 12 månader som alkohol brukas dagligen jämfört med mitt eget som då är max 45-50 dagar per år varav majoriteten av dessa dagar handlar om 1-2 öl eller 1-2 glas vin.

Hur orolig bör jag vara?

AliceAlice

Vad tror du själv? Hen dricker mer än vad som är bra och även på ett sätt som inte är bra, om man ser det rent vetenskapligt. Du är orolig, då är situationen inte bra för dig och något bör göras, dock kan vi aldrig förändra någon annan... Vilket stöd har du i din situation???

Mycket styrka Alice

Tösabiten

Ja jag tycker det där är i farozonen. Jag har en liknande situation. Själv dricker jag några gånger per år. Ju mer min man dricker ju mer sällan dricker jag. Min man dricker i runda slängar som din. Jag tycker för det första att man inte behöver dricka alkohol på vardagar. Möjligtvis en öl till maten men 3-4 starköl en onsdagkväll hemma? Nej och speciellt inte när min man visar en öl men har druckit tre i smyg i garaget. När man ljuger och smyger är det något som är fel. Sedan tycker jag inte heller att man behöver vara full 52 helger per år. Vem vill sitta hemma en fredagkväll med någon som är full? Inget trevligt sällskap. Så jag tycker du ska vara orolig. Hoppas du lyckas bättre än vad jag har gjort. När jag säger ifrån ökar bara smygdrickandet.....

Tösabiten

Ja jag tycker det där är i farozonen. Jag har en liknande situation. Själv dricker jag några gånger per år. Ju mer min man dricker ju mer sällan dricker jag. Min man dricker i runda slängar som din. Jag tycker för det första att man inte behöver dricka alkohol på vardagar. Möjligtvis en öl till maten men 3-4 starköl en onsdagkväll hemma? Nej och speciellt inte när min man visar en öl men har druckit tre i smyg i garaget. När man ljuger och smyger är det något som är fel. Sedan tycker jag inte heller att man behöver vara full 52 helger per år. Vem vill sitta hemma en fredagkväll med någon som är full? Inget trevligt sällskap. Så jag tycker du ska vara orolig. Hoppas du lyckas bättre än vad jag har gjort. När jag säger ifrån ökar bara smygdrickandet.....

Noname

Till att börja med vill jag be om ursäkt för sen respons och tacka för era svar. Jag trodde kag skulle få mail om någon svarade på min tråd men så var ej fallet för mig och därav såg jag detta först nu.

Jag har inte jättemycket stöd måste jag säga. Jag har goda vänner som lyssnar när jag ventilerar, men de är också rådvilla.

Jag har nu pratat med min partner om detta vid ett flertal tillfällen. Första gången var i höstas. Då sa jag att jag var orolig för hens alkoholintag och fick till svar: "Du behöver inte vara orolig".
Vi hade en ny diskussion om detta ganska nyligen. Hen hade krävt drastiska åtgärder i ett helt annat avseende och när vi pratade om det tog jag tillfället i akt att ta upp detta med alkoholen som parallell. Då fick jag till svar: "Det är inte samma sak. Att jag dricker alkohol påverkar bara mig".

Nu har det varit en bättre period ett tag (så vitt jag vet) på några veckor, men jag vet sedan tidigare att det kan pendla. Bekymret är också att hens omgivning dricker mycket och ofta - både familj och vänner. Så pass mycket att hen reagerar på det som mycket, vilket gör att hens eget alkoholintag blir normaliserat för att det är mindre än övriga i hens direkta närhet.

Ett mycket svårt problem att veta hur lång tid jag ska ge det...

Tack för styrkan, Alice!!

Hur har du det just nu, Tösabiten?

Dis

Jag tänker att det är uppenbart att din partners alkoholintag är i riskzonen, och hen står i fara för att utveckla ett beroende om hen inte redan gjort det. Också oroväckande att hen ljuger om sitt intag. Jg tycker att du ska fortsätta att uttrycka din bekymring för partnerns alkoholbruk. Vet dock hur svårt det är att stå vid sidan när personen själv inte vill inse ett skadligt beteende.

Jättebra om du har vänner du kan prata med, fortsätt med det och isolera dig inte från din omvärld.

Stor kram!

Dis

Vill också tillägga att jag verkligen känner igen mig i det att personen med det skadliga alkoholintaget jämför sig med andra som är "värre" och på så sätt får "bevis" för hur personen själv inte alls har problem. I min sambos fall jämför han sig inte med vänner och familj, men gärna med personer som verkligen har råkat illa ut pga alkohol-

Noname

Tack för dina ord, Dis. Det svåraste är ju att veta hur länge en ska "stå ut" med detta beteende. Just nu känner jag spontant att hen får max ett år på sig att ta min oro på allvar och sluta avfärda det. Det kan ju dock ändras ganska fort om det skulle eskalera, för då vill jag inte stanna alls. Tycker det är illa nog som det är och risken är att jag inte orkar mer om ett år ifall hen inte kommit till insikt. Samtidigt svårt att inte klandra sig själv för att en inte noterade det tidigare, innan en ingick samboskap i bostadsrätt till exempel. Vi har åtminstone inga barn som drabbas av hens alkoholintag. Bekymret är att jag vill ha barn (och hen med enligt egen utsago även om hen konstant kommer med ursäkter för att skjuta upp detta), men jag vill inte att barn ska behöva växa upp med så omfattande och ofta förekommande alkoholkonsumtion i hemmet. Jag har även sagt till hen att jag inte vill att våra eventuella barn ska få hens syn på alkohol då jag inte anser den sund.

Vissa har ju riskdrickande i vissa åldrar också och därefter lägger det sig igen. Men nu är hen närmre 30 och det borde blivit markant bättre om det nu skulle "lägga sig". I början när vi träffades drack vi ganska mycket båda två, men det reflekterade jag inte så mycket över just då. Det var sommar och vi var båda flera år yngre. Men sen när det inte gick tillbaka började jag se mönster. Hen gjorde sällan något tillsammans med familj eller vänner utan alkohol. Det spelade ingen roll om det var fest, bio (då tar de någon öl innan och ofta även efter), söndagsmiddag eller sitta hemma och spela online med sina kompisar. Så är det fortfarande. Och jag kan inte komma på ett enda tillfälle under dessa år när hen tagit EN öl eller ETT glas vin och sedan slutat. Är det öl eller vin tycks hen fortsätta dricka från första glaset till läggdags. Det händer fortfarande då och då (om än mer sällan nu) att hen tar en öl med sig in i sovrummet och ställer halvdrucken på nattygsbordet om det varit fest eller utgång.. Så vitt jag vet är det bara när hen tar ett glas whiskey som hen kan stanna vid bara ett glas. Men även detta kan hen göra flera vardagskvällar i veckan trots att hen kör till jobbet. Jag som inte ens kör till jobbet dricker inte alls dagen innan arbetsdag.

Dis

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att gå? Jag tror att man ofta har svaret inom sig men problemet är att man så hett önskar sig en förändring att man ser bort från sin magkänsla och klamrar sig fast vid hoppet. Det gör i alla fall jag. Om man skulle gå utifrån ditt resonemang med att ge det ett år så skulle jag ju gått för längesen. :) Skrämmande ändå, att åren kan gå och man kan leva på ett hopp så länge.

Du tänker helt rätt som inte vill skaffa barn med din sambo. Det är nog det dummaste man kan göra i en sån situation - believe me, I know. En bostadsrätt kan alltid säljas. Ett barn binder er samman resten av livet.

Bedrövadsambo

Om det känns fel nu kommer det att kännas fel om ett år också. Din sambos nonchalans inför din oro är mest illavarslande. Om jag var du hade jag ställt ultimatum "var helt nykter en månad och bevisa för mig och dig själv att du ens kan vara nykter".

Noname

Jo, sant är att en bostadsrätt alltid kan säljas. Dock är det lurigare att hitta en ny bostad då jag inte har kapital för att köpa egen bostadsrätt utan är beroende av hyresrättssystemet med årslånga köer i vår stad om det skulle komma till att vi måste bryta upp.

Hen har haft vita månader, så hen KAN hålla sig borta. Åtminstone en månad. Dock har hen stannat hemma dessa månader (två förra året helt på hens initiativ) och inte helt "levt som vanligt". Ju mer jag reflekterar över det så är jag inte arg för att hen dricker ofta och mycket i min mening. Det gör mig "bara" orolig. Det som gör mig arg är som Bedrövadsambo skriver om - att min oro bara viftas bort.

Bedrövadsambo

Ni behöver kanske en tredje part för att kommunicera? Bli överens om hur ni kommunicerar? Tar han inte din oro på allvar utan upplever dig som "tjatig" blir det ingen varaktighet att bygga på.

Noname

på familjeterapi också, men ej föreslagit det än. Kanske behövs det, kanske hjälper det. Jag vet inte. Känner mig rådvill just nu efter att jag upptäckte att hen druckit nästan en halv flaska whiskey (hela flaskan är 700ml) på två dagar. Den hen köpte för att "hen ville ha något att bjuda gästerna på"....

Bedrövadsambo

Konfrontera sambon "du har druckit..." osv. Stå upp för dig själv och din oro - den är befogad!