Hej.
Jag vet inte hur jag ska börja riktigt. Jag har aldrig skrivit om detta innan. Och det handlar om så många år och det finns så många detaljer. Jag vet inte vart jag ska vända mig när både alkohollinjen och min kurators kontor är stängt under röda dagar.
Min mamma dricker. Och hon förstår nog inte hur hårt det tagit på mig och min bror. Det har pågått sen vi var små, jag verkar dock ha förträngt mycket medan min bror kommer ihåg allt (vi är lika gamla), men mamma verkar bara tro att vi vet om de senaste åren. Jag har försökt hjälpa henne med att få in henne på alkoholmottagning men efter ett tag slutade hon gå.. Jag konfronterade henne men hon ljög om att hon börjat dricka igen. Till slut fick jag det ur henne och hon har gått med på behandling igen. Men jag är fortfarande orolig, jag vill tro men vågar inte hoppas. Hon lever kvar i gamla dagar och skyller på att min pappa fick göra karriär när dom separerade och hon fick ge upp allt allt allt för oss. Det är hennes ord.
Jag är ständigt ledsen, förvandlar det till ilska och sen kommer ångesten. Den är den värsta. Jag blir arg på mamma som inte vill hjälpa sig själv och att allt hamnar på mina och min brors axlar (vi är dom enda hon har). Jag blir arg men sen får jag ångest att jag gör henne ledsen när hon redan mår så dåligt. Jag tror jag känner skuld för att jag inte är mer kärleksfull, men hur ska jag vara det när jag är ledsen? Men hon förstår ju inte det och är besviken på oss för att vi inte hälsar på.
Ångesten är värst. Jag vill bara bryta kontakten men jag skulle aldrig kunna det. Jag älskar min mamma men jag orkar inte leva i detta. Jag vet inte vad jag ska göra.