av Nettan 2

Vår dotter har tagit ett återfall. Vägrar erkänna detta, säger att hon mår psykiskt dåligt. Ljuger, manipulerar, allt är alla andras fel och pratar illa om oss. Vi bor i en annan stad och har långt ifrån varandra. Hon har varit på behandlingshem kom ut i januari 2016. Därefter har hon jobbat. Nu rasar allt utför snabbt och för varje dag blir det värre. Vi pratar varje dag med henne i telefon, nu har hon slängt mobilen i väggen så den dog. Så nu kan vi bara prata med henne via facebook. Igår gjorde vi en orosanmälan. Kvällarna är värst för henne. Hon dricker själv i sitt studentrum. Hur skall vi få henne att erkänna att hon behöver hjälp? Själv säger hon att hon inte dricker och behöver inte kontakt med varken behandlingshem eller beroendeteam. Hon har med vår hjälp fått kontakt med en socialsekreterare om en vecka. Hon mår sämre och sämre lyssnar inte på vad vi säger utan blir arg och skuldbelägger oss. Hur får vi henne att erkänna att hon dricker igen och får henne att söka rätt hjälp innan hon går ner sig totalt. Hon har gått på AA tidigare men slutat med det. Är det någon som har något tips, tacksam för råd!

Li-Lo
fre, 2016-11-04 - 11:08

Välkommen!
Vilken skrämmande situation ni befinner er i just nu, du och din dotter. Det låter som att din dotter både kan och inte kan ta emot det stöd ni nu erbjuder. Hon vet med största sannolikhet bäst om hur hon har det just nu och vad det innebär, vilket jag gissar är överväldigande. Återfall är ibland en del i förändring och ger personer än större insikt i vad som är hjälpsamt och inte. Kanske behövs inte ett erkännande av att hon dricker utan mer ett erkännande om vad hon vet om sig själv, ta för givet att hon vet och fokusera på den kunskap hon har om sig själv. Ge henne styrka genom att trycka på det hon lyckats med och fråga henne vilka erfarenheter hon kan ha mest nytta av nu. Hur låter det?

Jag hoppas du fortsätter skriva här och får svar från andra som kan ge dig idéer om vad som kan passa dig nu.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nettan 2
fre, 2016-11-04 - 19:52

Tack! Min man och jag har vänt och vridit på det du skrev. Jag tror vi förstår. Det är svårt att prata med henne nu via meddelanden. Men vi har inget val mer än att försöka. Oändligt tacksam för din hjälp!

Nettan 2
sön, 2016-12-04 - 21:22

Det känns som det blir värre och värre. Dricker oftare typ varje kväll. Har tagit bort oss från Facebook för att inte göra oss oroliga. Socialsekreteraren tar inte emot fler orosanmälningar, jag har gjort två. Kompisar ringer och är oroliga. Hon ringer inte oss heller sedan en vecka tillbaka. När skall detta sluta! Hon vet att vi älskar henne och hjälper henne till nykterhet. Men hon vill inte! Förra gången mådde hon så dåligt både fysiskt och psykiskt. Hur skall man orka?

Nettan 2
mån, 2017-04-17 - 15:29

Dottern kom inte hem till oss varken över jul eller påsk. En helg i januari har hon varit hemma. Då skakade hon i perioder hela helgen. Annars var helgen jättemysig. När hon kom såg hon ut som en missbrukare, man kände knappt igen henne. Ansiktet var så spänt och man såg från varje dag fredag tom söndag hur hon blev mer och mer avslappnad. Började se ut som vår dotter. Vi var och shoppade kläder och smink till henne som försenad julklapp på lördagen. Hon tyckte själv att helgen hade varit bra. Jag fick inte tag i henne per telefon på måndagen och bestämde mig för att ringa hennes socialsekreterare på tisdagen och berätta om hennes skakningar. Socialsekreteraren ville att vi skulle träffas allihopa både vi föräldrar och dottern hos henne. Jag fick uppdraget att fråga. Men fick ett tvärt nej från dottern och var arg på att jag ringt socialsekreteraren. Hon vill inte att vi ses. Socialsekreteraren tog i alla fall mitt samtal som en orosanmälan och min dotter hade svarat att hon förstår varför vi ringt. Nu har hon fått hjälp med ätstörningspsykiatri och dietist samt träff med socialförvaltningen. De träffar henne 1 ggr i veckan. Alkoholen hör jag inget om. Men de vet ju om detta på socialförvaltningen. Hon låter bättre i telefon. Men maken blev frustrerad och arg en kväll när han pratade med henne i telefon. För att hon lät onykter två kvällar i rad för ett par veckor sedan. Sedan dess har de haft uppehåll och pratar inte med varandra. Brorsan orkar inte heller prata med henne. Så jag känner mig ganska ensam och hon har inga vänner kvar. Jag vill så gärna hjälpa till eller i alla fall förstå vad som händer. Skulle behöva träffa socialförvaltningen tillsammans med dottern så att man kan bli lugn inombords och vet att hon får hjälp. Vi får inte veta någonting och därför är man ju jätteorolig kanske helt i onödan. Räkningarna har hon kommit efter med och hör inte av sig, så hon kan få anstånd eller delbetala. Hon pratar om att hon har gått in i väggen. Men hon har inte arbetat sedan i september och det är klart att man mår dåligt när man inte jobbar, räkningarna ej blir betalda. Vännerna säger upp sig. Hon säger att vi vill ju inte hjälpa henne med räkningarna längre och det är sant då vi slutade med detta i oktober/november. Då hon var inne i ett återfall. Det är så tungt så jag vet inte hur länge man skall orka. Nu i påsk frågade jag om hon inte kunde komma hem men nej hon kom bara med en massa undanflykter som vanligt. Jag frågade också om jag fick komma ned och hälsa på henne men det passade inte heller. Är så ledsen över vår familj som faller isär. Skulle så gärna vilja ha tillbaka min familj som håller ihop och hjälps åt. Älskar henne så mycket. Gråter varje dag. Går själv hos psykolog som har hjälpt en del men skulle behöva gå där oftare. Samt min man skulle behöva detta också men vill ej. Är det någon som har något gott råd så skriv gärna. Ibland önskar jag att jag slipper allt.

AlkoDHyperD
mån, 2017-04-17 - 16:33

Din dotter behöver ditt stöd och din villkorslösa kärlek. Just nu kan hon inte ta emot den för beroendet har tagit över. Självklart kan man som mamma känna sig avvisad och ratad, men ta det inte personligt. Det är inte hon som väljer, det är beroendehjärnan.
Kan du se henne inuti? Se den lilla tjejen bakom missbruket? Se lidadet. Om du kan få kontakt med de känslorna hos dig själv kan du förmedla dem till henne. Hon verkar väldigt ensam och har kanske gett upp hoppet om att bli hjälpt. Den skam och rädsla som följer på det driver människan ännu djupare in i det enda som för stunden bedövar smärtan.
Jag vet inte om du skrivit i någon annan tråd om detta, men hur gammal är din dotter? En orosanmälan angående vuxna personer brukar sällan leda till särskilt mycket om personen i fråga avsäger sig hjälp, såvida det inte är allvarlig och akut fara för livet, då LVM eller LPT kan komma i fråga. Har hon någon kontakt förutom socialsekreteraren, inom psykiatrin eller sjukvården?
Det ligger tyvärr i missbrukets natur att inte ta emot hjälp och att avskärma sig från alla som kan hota fortsatt missbruk.
Om det är möjligt att nå fram med kärlek och icke-dömande och du envist vidhåller dina försök till kontakt kanske hon förstår att du finns där oavsett hur svåra problem hon har. Det gäller att hjälpa henne klä av sig skammen. Hon är inte där hon är nu av egen vilja eller på grund av att hon brister i karaktär. Hon är sjuk. Alkoholberoende är en sjukdom.
Det behöver inte vara fel på vare sig dig eller henne. Vem som helst kan drabbas.
Om hon inte svarar i telefon eller låter dig hälsa på kanske du kan skriva brev. Kärleksbomba henne. Lägg inte mer skuld på henne genom att skriva om hur du plågas av situationen utan fokusera på att du förstår hur svårt hon har det, din längtan efter henne och din vilja att stötta. Även om hon inte svarar kan du vara säker på att hon ändå läser breven.
Jag var själv fast i både gravt missbruk och svåra ätstörningar från 14 års ålder till 28. Har varit nära döden massor av gånger. Inlagd på LPT av och till, frivilliga behandlingshem, sluten psykiatrisk vård, mm. Min pappa gav aldrig upp. Dömde aldrig.
Alkoholberoendet kommer jag aldrig bli botad från, men lever idag ett gott liv, har fyra barn, jobb, politiska uppdrag, tränar.
Min dotter är 14. I höstas började hon med droger. Jag såg inom mig hela min historia upprepas och var förtvivlad. Är fortfarande rädd att hon ska fastna i beroende för livet. Det är fruktansvärt svårt att inte nå fram. Jag gjorde heller inte det förut, men nu har min envishet i att visa henne hur mycket hon betyder och hur älskad hon är börjat gå upp för henne. Hon är fortfarande inte stabil, men vi närmar oss varandra. Det jag kan säga varit avgörande är villkorslös kärlek tillsammans med tydlig markering mot det självdestruktiva. Hon har fått använda mig som slagpåse när abstinens och humörsvängningar övermannat henne. Jag står stadigt när hon skriker och svär, fortsätter bara älska henne och se henne som den fina unge hon är. Och det är svårt ibland. Sorgen över hur det blivit förlamar, men tårar är inte skadliga.
Förstår din förtvivlan, men ge inte upp!

Nettan 2
ons, 2017-04-19 - 21:52

Jag gick tillbaka på tråden "Min dotter dricker ihjäl sig" från maj 2016 där jag skrivit svar på en tråd. Vad klok jag verkade vara där. Min dotter är 28 år bor i ett studentrum (17 mil ifrån oss) har slutat plugga och jobbar ej och igår fick brorsan veta att hon hamnat hos kronofogden. Jag vet att det tagit hårt på henne då hon alltid varit noga med att betala räkningarna. Hon ringde brorsan för att han skulle sälja hennes bil. Den är inte värd så mycket men för att betala tillbaka. Hon har sin lägenhet kvar som är uthyrd och fast heltidsjobb. Men hon vill inte flytta hit igen. Allt för att vi inte skall vara för nära (4 mil mellan våra hem). Så hon kan dricka ifred. Hon har ju fortfarande chansen att jobba och bo i sin lägenhet och få hjälp med sitt missbruk. Vi försöker förmedla hopp. Men hon vill inte. Jag skall försöka att inte ge upp! Jag läste ditt svar för min man. Han lovar ta kontakt med henne igen. Vi är så trötta på detta orkar inte egentligen. Men vi har inget val. Önskar bara hon ville vakna upp och ta hand om det liv vi givit henne. Tack snälla du för ditt svar. Det betyder massor. Behöver råd från någon som vet hur det är. Hoppas innerligt att min dotter någon gång kan hjälpa andra så som du gör nu. Lycka till med din dotter, tur att hon har dig. Hoppas jag kan vara lika bra för min dotter som du är för din. KRAM <3