Hallå där fina medmänniskor! Vilken kategori ni än tillhör. Beroende, medberoende, nya eller gamla..
Det var nog ungefär ett år sedan jag sist skrev här och det har varit ett år där mycket hänt, sedan jag flyttade ifrån min "alkoholist"..
Jag läser en del av de nytillkomnas trådar och möter samma vånda som jag själv kände för ett par år sedan.. Vägran att inse att Hen är alkoholist (eller i varje fall har större problem än jag anade..)
Eller.. Anade jag verkligen ingenting? Det där lilla "tvivlet" som fanns där under ytan..? Undran, över en del underliga beteenden.. ( som att svepa en 15 år gammal whisky, som vore det ett glas vatten..) Eller "råka" greppa fel vinglas vid ett uppsluppet samtal (givetvis, det som det fanns mest kvar i..) Sedan skyndsamt be om ursäkt och hämta ett nytt/fylla på (givetvis sitt eget först..)
Ja det var stadiet innan det började gå utför på allvar.. Stadiet innan jag blev anklagad att vara paranoid, för att jag tyckte det luktade alkohol i sovrummet trots att "vi" inte druckit något.. Stadiet innan mannen blev pratsammare och vingligare efter varje gång han varit nere i källaren för att "fixa" något.. (men absolut inte druckit.. Vad fick jag det ifrån?)
Stadiet, när jag mycket väl visste, att de två burkarna med 7,2:or som stod i kylskåpet bara var just 2 stycken av ytterligare 6 - 8 stycken som stod gömda på olika ställen i källaren och trädgården.. Men där jag för husfridens skull höll masken och höll käften!
Stadiet med "kontrollräknandet" av både fulla och tomma flaskor och burkar.. Nej, det beteendet har aldrig gjort en annan människa nykter! Och det enda det gjorde, var att ta en massa av min egen energi! ( och visst är det otroligt hur fort pantburkar förökar sig i en källare, trots att det inte köps hem några öl..* asgarv* 2 burkar kan bli till 2 sopsäckar, på mindre än en månad..)
I det läget var jag ganska energifattig och behövde varje litet uns av kraft till mig själv och min egen planering.
Min värld hade krympt till ett sorts självpåtaget fängelse.. Jag vågade inte ta hem någon (visste ju inte vilket tillstånd mannen befann sig i) Ville inte eftersom jag själv inte orkade hålla ordning. Orkade inte göra mycket utanför hemmet, eftersom jag ständigt blev utfrågad om vad jag gjorde och vilka jag umgicks med.. Kort sagt "skammen" att vara alkoholist-hustru..
Ja, vi har alla hört de goda råden, vi vet hur vi "borde" göra.. Men verkligheten är inte fullt så enkel! Och förändringar tar tid så jag dömmer ingen!
Ja det VAR en befrielse att flytta! Och jag har återfått största delen av min frihet!
Men det tog tid innan vissa beteenden försvann! Innan jag vågade slappna av helt och fullt.
Det tog bra lång tid, innan jag slutade känna obehag av mannens "fyllesamtal" Och lärde mig att helt enkelt trycka bort samtalet, eller stänga av telefonen.. Dvs UTAN dåligt samvete!
Hans små antydningar om självmord, parerade jag med att hota med att ringa 112 och kommunens socialtjänst om han inte sökte hjälp frivilligt..
Och i det här fallet tog det skruv. Efter att ha fått luren i örat, åtföljt av 1 - 2 veckors "tystnad", så brukar han höra av sig .. from som ett lamm och låtsas som om ingenting har hänt..
JA, jag anser att hans liv är helt och hållet HANS ansvar! Och vägrar man ens diskutera att det kan finnas möjlighet till att en hög alkoholkonsumtion kan ge ångest och mardrömmar.. Ja, då är det inte mycket jag kan göra.. Enligt honom själv, har han fortfarande absolut inga som helst problem med alkoholen (desto mer med oss som skulle vilja begränsa den)
Han tycker att vi är "idioter" och missunnsamma glädjedödare, som inte begriper att han behöver "koppla av" och att han minsann har koll! Han kan sluta precis när han själv vill.. Fast han vill förstås inte..
Men beroende är han inte, för han är 1: Aldrig bakfull (enligt egen utsago) 2: Har aldrig "sug", utan dricker för att det är "gott" 3: Behöver aldrig "återställare".. Och i det fallet kan jag ge honom delvis rätt, för i regel hinner han nog aldrig bli helt "nollad" innan han fortsätter att dricka... (Söndagar, när han påstår sig vara "nykter", dricker han folköl, för det "räknas inte" som alkohol..)
Ja, han står kvar på den fläck jag lämnade honom, och avståndet emellan oss blir allt större..
Visst saknar jag den där trevlige, glade, omtänksamme mannen jag gifte mig med.. Men han är numera så långt begravd under alkoholdimmorna, att jag sällan ser honom.. Möjligen skymtar han fram ur ögonen på den där spillran av man som jag möter några gånger om året (när han är skapligt nykter) Den där människan framför mig vars händer darrar oupphörligt, som fumlar med besticken, har svårt att få sig kaffet för att han darrar. Som småsnubblar när han går och har lite svårt att orientera sig..
Ja sådär 40- 45 års högrisk-konsumtion sätter sina spår! Förutom att toleransen numera är lägre, så har han högt blodtryck (som han vägrar söka för, eftersom han troligen skulle få frågor om sin alkoholkonsumtion) Han har ständigt blåmärken och skrapsår efter små "olyckor" som han påstår beror på att hans syn blivit sämre (han är opererad för både gråstarr och hornhinneavlossning) Han har "dålig mage" med ständiga diarreer, Och skyller på att han nog råkat få i sig något han "inte tål". Sömnsvårigheter som skylls på "stress" och oro för de vuxna barnens väl och ve.. (barnen som stundtals utnyttjar honom pengamässigt, stundtals inte vill veta av honom pga alkoholproblemen..) Dåligt närminne, som också skylls på "stress" (han får skriva upp allt av vikt men glömmer ändå hälften. T.ex. att han redan ringt och frågat om något för 3:e gången..)
Han kan sällan åka någonstans, eftersom han inte är nykter nog att köra.. Jodå, han kan planera en utflykt, på eftermiddan (dan före) men sen "råkar" han ju gå förbi bolaget innan lunch och till maten har han tagit ett glas vin och då kan man ju inte köra..) Dessutom har han oftast bråttom hem till flaskan igen..
Vi har vid ett par tillfällen åkt till ett större varuhus för att handla och äta lunch, Och det tar inte mer än en timme innan han blir "uttråkad" och vill åka hem till sitt (dessförinnan ser jag hur han blir darrigare och stingsligare och kan helt plötsligt få för sig att han inte orkar stå i kö för att betala om det är mer än 3 personer före..)
Det har hänt att han åkt hem tomhänt Och dragit till med att det nog inte var så viktigt i alla fall..
Sjäv kan jag ibland sitta och fundera över vad det var som fick mig att både blunda och tillåta.. Att "normalisera" sådant som jag aldrig trott att jag skulle tillåta..?
Som "medberoende" så finns "skammen" med som en stor bit av förklaring och den ger ett förkrympt perspektiv. Man vänjer sig och följer den kokta grodans princip.. När man väl har tillåtit vissa saker, sett mellan fingrarna så blir det till slut känslan av att man får skylla sig själv. Man tar på sig saker som varken är ens fel eller ens egen "skam".
Små vita lögner, blir med tiden, allt gråare i kanterna Och till slut ljuger man för att skydda sig själv..( för om man inte fortsätter att ljuga, så kommer det ju fram att man inte varit helt sanningsenlig)
Och så länge man fortsätter att "skydda" sin alkoholist, så kommer denne att fortsätta med sitt drickande.
Så det första att göra, är att sluta urskulda, sluta "täcka upp" lögner om sjukdom, olyckshändelser etc, som egentligen handlar om alkoholproblem!
Låt alkoholisten ta fulla konsekvenserna av sitt drickande själv! Oavsett om det är något som slagits sönder på fyllan, spyor, eller för bakis att gå till jobbet!
Sluta tro att det är DITT fel att alkoholisten dricker! Hen skulle dricka oavsett!
Sluta att tro att barnen inget märker! Sluta tro att de är för små, för att ta skada av att en förälder blir "konstig", irriterad, trött etc, när hen dricker!
Gå inte på bortförklaringen "men hen blir ju aldrig otrevlig och aggressiv i alla fall"! Mår du dåligt av någons drickande eller alkoholvanor, så ÄR det ett problem!
Ja, jag har fortfarande väninnor, som håller sina drickande män om ryggen.. Ja, det är deras liv och deras problem. I det läget så känns det mer som att de är rädda för att jag ska "genomskåda" det liv de har, för när de har undsluppit sig suckande kommentarer över det deras äkta hälfter hittat på på "fyllan" så har de också snabbt som sjutton slätat över det, med att det händer så sällan.. och att de bara blir lite för glada i hatten.. (och .. små olyckor händer ju..)
Så visst finns det ett konstigt förhållande till just alkohol i det här landet! Och ju mer jag tittat på mig själv, min del och vad jag själv slätat över.. (och med den fd alkoholisthustruns glasögon på sig) Så ser jag också flera som avgjort befinner sig i riskzonen..
Ja, jag tycker fortfarande bra om människan, bakom alkoholisten! Men vi kommer aldrig att ha något "förhållande" igen. Att då och då träffas som vänner går bra. (och jag är medveten om att sådant inte alltid fungerar) För vår del, inser jag att den tillit som en gång funnits aldrig kommer att återfås igen och det accepterar jag. Det ger en sorts lugn, att ha tagit ett beslut och att att se att det i grund och botten var helt riktigt!
Nog om det! Önskar er ett GOTT LIV utan A! Ett långt inlägg blev det :-)
Måhända ses vi här.. (jag är numera inte ens någon flitig läsare) om ett år igen.. <3