Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo

Det som underlättar i vår relation är att den är väldigt ny. Vi träffades i december 2015, och blev sambo i januari 2017. Vi har aldrig bråkat. Faktiskt. Vi är för gamla för det ? Vi har båda längre, dåliga relationer bakom oss. Vi vet vad vi vill ha, och vad vi inte vill ha. Vi har samsyn om det mesta, lyssnar på varandra, och anpassar oss till varandras behov. Det enda vi har bråkat om tidigare är sambons destruktiva förhållande till alkohol. Nu slipper vi det ????? Kämpa på!

Bedrövadsambo

Idag hade jag en skitdag på jobbet. Det slutade med att jag gick halv tre (för att jag skulle byta däck) och sen åkte jag inte tillbaka. Åkte hem och umgicks med påsklovsledig dotter istället. Tveksamt om någon ens såg att jag gick från jobbet. Som dotter till en alkoholiserad pappa och en medberoende, och delvis alkoholiserad mamma, hade min uppväxt sina rejäla svackor. Vet med facit i hand att jag fick årstidsbunden depression i samband med tonåren, men det togs aldrig på allvar. Sket i nian, sket i gymnasiet och gick till slut ut med 1,4 betyg. Fick streck i matte och spanska. Så jag fick revanschera mig förstås, och det lyckades jag med. Jag slår idag på mitt jobb i princip knut på mig själv när jag försöker tillfredställa allas behov. Sen fick vi en svårt sjuk dotter med utvecklingsstörning 1999, med allt vad det innebar. Allt, allt, allt som rör henne har jag dragit själv. Fått "godkännande" från dotters pappa typ. Samtidigt har jag verkligen varit delaktig i äldsta dotterns liv, engagerat mig i hennes skola, peppat henne till tusen. Hon gick direkt från studenten till psykologprogrammet i Gbg, och hon lyckas bra där! Jag är så stolt! Och berättar det för henne också. Vi är på något sätt lika, tvingades ta eget ansvar tidigt och bli vuxna. Jag pga mina föräldrar, och hon på grund av sin syster som tog mycket av vår tid. Även om jag strulade bort min skolgång har jag idag bra jobb med bra lön. Men i mitt arbet ingår att förbereda för att andra ska prestera optimalt. Det känns som jag ger, ger, ger, och ger, men aldrig får något tillbaka. Inte ens ett tack oftast. Obalansen mellan output och input blir ofta skev, och då mår jag dåligt. Det var säkert därför som jag reagerade så starkt när jag inspg vidden av sambons alkoholmissbruk. "Nej, inte det också - jag vägrar!" Men ikväll var det skönt att komma hem och "kräkas" i hans knä. Och han reagerade helt rätt. Förstod mig, tyckte synd om mig, och kom inte med förslag på lösningar. De har jag inom mig. Ska bara vila ut både kropp och själ under påskledigheten först, sen är nog energin tillbaka. Jag ville vara ute mycket, umgås med mina barn, äta gott men inte nödvändigtvis traditionellt, och påskpynta pyttelite om andan faller på. Påsken är en härligt kravlös högtid.

Glad Påsk på er allihop!

Du får en fin påskledighet.
Jag känner så mycket igen mig. Jag har också en förståndshandikappad dotter och alkoholiserade föräldrar.
Och varit duktig flicka hela livet men ingen applåderar.
Men vi kämpar på för den där bekräftelsen som aldrig kommer.

Kanske vi måste inse att det är vi själva som måste ge oss den där klappen på axeln.
Och framför allt ge oss själv lov att leva och njuta av livet.
För ingen annan gör det och vi får faktiskt lov till det.

Bedrövadsambo

Önskar dig Ullabulla också en skön och lugn påskledighet! Och alla andra också förstås!

Bedrövadsambo

Min sambo är fortsatt nykter. Själv har jag druckit vin i begränsad mängd i påskhelgen. Idag var vi på påskmiddag och han blev direkt erbjuden en öl. Han svarade sekundsnabbt "nej tack, jag kör". Häromdagen när vuxna dottern med pojkvän var på besök drack jag medvetet saft till maten tills de åkte hem, för att det inte skulle vara tydligt för henne att jag drack vin medan sambon avstod. Det märks att han inte vill "skylta" med anledningen till sin avhållsamhet, och jag tänker att var sak har sin tid. Huvudsaken är att han är nykter.

Bedrövadsambo

48 nyktra dagar har min sambo haft nu. Undrar när jag ska sluta räkna? Jag är inte orolig dagligen längre, men vissa dagar kan jag känna lite orosgnag i magen precis innan jag kommer hem från jobbet. Håller nästan andan sekunderna innan jag hör honom säga de första orden. (Skulle höra direkt om han hade druckit, vem behöver alkomätare liksom?) Allra helst när han varit ledig, för det är oftast då han druckit för mycket. Men oftast känner jag mig bara så innerligt glad och tacksam över att han valde mig och vårt gemensamma liv ❤️

ägnade jag mig åt efter mitt uppbrott där jag vände tillbaka i och med hans löftet om nykterhet. Inledningsvis trodde jag faktiskt att det skulle vara möjligt att sällskapsdricka, typ 2 glas vin, men det upptäckte jag snabbt att inte fungerade. Dvs det fungerade på festen men fortsatte sedan. Då blev mitt krav noll alkohol. Under det första året och drygt det förekom korta återfall då jag märkte att han druckit. Dock avbröt han direkt när jag påtalade det.
Jag skapade en räkneramsa som jag hade här i min tråd, du kan gå till "Mitt nya år" så hittar du den alldeles i början. Där är antalet nyktra dagar i siffror och varje liten berusning är ett +. Efter ett år och fyra månader drack han sig berusad och det blev vändpunkten, efter det blev nykterheten hans egen. Räkneramsan var oerhört viktig för mig och jag blev förvånad den dag jag insåg att jag glömt bort den. Den hade förlorat sin betydelse.
Jag ska tillägga att räknandet fyllde sin funktion för mig, dvs inte för honom. Det var efter hans genuint egna val som han satte sina egna viktiga datum och räknade sin nykterhet på sitt sätt.
Det mesta av hela denna process har jag förstått i efterhand. Att hålla sig nykter är en tuff sak för en alkoholist. Det är den bistra sanningen. Om jag hade vetat allt jag vet idag skulle jag kanske inte vänt tillbaka. Nu har det gått bra för oss så idag är jag glad att jag gjorde det. Vi hade ett långt och i det stora hela bra liv tillsammans innan alkoholen tog över hans hjärna så min resa skiljer sig på det sättet mycket från din.
Lycka till och allt gott önskar jag dig / mt

Bedrövadsambo

Tack för att du delar med dig, och tack för dina lyckönskningar ❤️

Lyra

jag har inte läst hela tråden så jag kanske upprepar det andra skrivit men:

Det finns inga svar på varför han gör som han gör.
Andra kanske redan har skrivit det.
Läs boken; "Släpp medberoendet - bli fri" av Carina Bång (om ingen annan redan skrivit det)

Du kan inte bota honom. Du har inte ett beroendet. Du kan bara säga hur du vill ha ditt liv.
Jag har dansat dansen med min man i 10 år. Det tog 10 år att inse att jag kan BARA säga hur jag vill ha det.
Min man är alkoholist. Han kommer aldrig bli helt frisk.
Han tror han kan kontrollera det. Periodvis går det bra.

Hos mig har hans beroende totalt utplånat min tillit till honom. När går det bra?
När ser jag inte honom på 4 dagar?

Jag har slutat förhandla. Jag har sagt ingen mer alkohol eller jag går och tillslut menat det. (jag har aldrig förr hotat med det eftersom jag visste att jag inte skulle gå ändå..)

Tyvärr har det inte gått bra. Men jag har insett att det är inte mig det är fel på som inte kan rädda honom. Han VILL ju inte bli räddad.

Jag räddar MIGSJÄLV genom att gå.

en alkoholist ljuger. t.o.m för sig själv.
Slätar ut. får det att låta bättre än det är.

Läs boken. Om du inte redan gjort det. Speciellt den delen om kontrollbehov!
Ursäkta att jag är väldigt brysk! Men det du skriver ang. skärmdumparna låter inte sunt.

Men det är inte lätt att släppa. Jag vet! Men att inse att man har det och att det inte är sunt. Att det snarare gör dig mer illa att luska i vad han gör, varför han inte fått tid.. osv. Det blir bara värre för dig själv i längden.

Hoppas du inte tycker för illa om mig. Men jag skriver det jag själv hade behövt höra för ett par år sedan.

Bedrövadsambo

Jag vill inte kontrollera honom. Jag vill att han är nykter för sin egen skull. Tack för boktipset!

Bedrövadsambo

Igår hade min sambo varit nykter i hela åtta veckor. Han verkar inte ha några problem med det alls, och jag har verkligen inte problem med hans nykterhet. Tvärtom. Jag njuter av vår samvaro, vardag som helg. Jag dricker gärna vin fredag eller lördag, men han har inget problem med det heller. Vi har inte varit bortbjudna men blir vi det så kör han bil. Det argumentet funkar alltid på landsbygden. Ingen annan ska bry sig om det. Vi pratar inte ens om det längre, min oro är nästan helt borta, och det känns helt naturligt att han är nykter. Alltid. För åtta veckor sedan kände jag mig som en idiot som inte fattat att jag flyttat ihop med en alkis. Nu vet jag att jag gjorde rätt val i livet även om inledningen på samboskapet blev lite onödigt turbulent. Tack till alla er här på forumet som delat med er av er klokskap! Att veta att man inte är ensam med det jobbiga är en stor tröst.

Ledsen mamma

Har ställt ultimatum till min man att sluta dricka eller separera. Han sa i princip jag skiljer mig hellre från dig än att du ska hålla på att försöka bestämma över mig. Sen gick han medan jag satt å grät på hallgolvet med en gråtande treåring i armarna. Bu har jag natta barnen å han e ute å fattar inte riktigt hur jag ska få energi att ta mig och barnen ur den här soppan.

Bedrövadsambo

Du måste be om hjälp! Föräldrar, syskon, vänner? Var ärlig och berätta om din situation så får du hjälp. Vägen till beslut är allra svårast. Kan du säga åt honom att sova borta ett tag så att du får andas och landa? Kan du åka till dina föräldrar, vänner? Du behöver just nu lugn och ro och sova för att orka. Fortsätt skriva här så ska vi stötta dig allt vi orkar! Att skriva är bra, då tvingas man sätta ord på vad man tänker och känner. Det blir bra, jag lovar. Tufft som fan, men dag för dag blir det bättre! Kram ❤️

Bedrövadsambo

Idag har sambon varit nykter i 63 dagar, hela nio veckor! Han är fortfarande rätt trött och lite håglös, men han följer gärna med på saker som jag vill göra. Har en tuff period på jobbet själv så jag vill helst mest vila själv när jag är ledig.

Bedrövadsambo

Tio nyktra veckor för sambon. Det känns knappt som "incidenten" som blev droppen ens har hänt. Minnet bleknar snabbt. Är lite orolig för att även sambons minne bleknat och att han snart vill dricka liiite. Vad säger jag då? Skriker neeej rakt ut?

InteMera

Vad härligt att det gått bra så länge!

Och ja Bedrövadsambo det är exakt vad du ska göra om han släpper på nolltoleransen: skrik neej rätt ut! Det är sannolikt alldeles för tidigt att börja dricka ens lite igen, nykterheten är inte ännu på länge det nya normala i ryggmärgen och att tro man då ska kunna dricka "som alla andra litegrann" är nog bara att lura sig själv till en ny tio veckors uppförsbacke av ny avhållsamhet. Så avstyr hans såna tankar så gott det går!

Bedrövadsambo

Jag, liksom han, vet ju att han aldrig kunnat dricka liiite. Han dricker i turbofart, tills allt är slut. Jag ska påminna honom om det tills han verkligen minns det. Jag inbillar mig att efter ett långt uppehåll måste hjärnan bli helt exalterad när den får sin drog, och pumpa ut massor av "belöningshormon", och att risken då är stor att det spårar ut nästan direkt. Ja, ännu är det ingen frågeställning här hemma, men jag förbereder mig mentalt. Ska nog läsa mina första inlägg här på forumet, och läsa dem högt för honom kanske om han tycker att jag överreagerar.

Bedrövadsambo

Jag vill ju verkligen inte kontrollera honom, men jag kände häromdagen på antabusburkens tyngd. Kändes som den var mer än halvfull, och det borde den inte vara. Tycker han att han klarar nykterheten bra och vill spara medicinen till svårare tillfällen? Antabusburken var ju sjukt dyr, en bit över 400 kr för 30 tabletter tror jag. Fast det betalade jag idag för två anti-fästingstabletter till hunden, så allt är ju relativt. Jag ska fråga sambon "tar du antabus på måndag och fredag fortfarande?" Sen får vi se vart det samtalet leder.