Hej,
Det här är första gången jag vänder mig hit, till någon som inte är familj eller vänner gällande min systers alkoholproblem. Anledningen till att jag skriver nu är att jag förlorat hoppet.
Min syster har haft alkoholproblem i kanske 10 år. Beroendet grundar sig i depression och ångest och vad jag tror är ett sätt att fly ifrån att ta tag i sitt liv och ta ansvar. Det har gått upp och ner men de senaste åren har min syster bott hemma hos mina föräldrar och studerar på en utbildning som hon faktiskt trivs med, där hon gör bra ifrån sig, får bekräftelse och kan uttrycka sin kreativitet. Under denna tid har det successivt gått lite lite bättre. Supartillfällena har varit färre och hon har varit gladare. Men, nu när utbildningen börjar nå sitt slut och det är dags att ta tag i de sista tråkiga kurserna har det blivit värre igen. Hon kommer hem blåslagen för att hon har ramlat när hon varit full, lånar pengar av mina föräldrar till kaffe som hon sedan köper öl för, hämnas på en orolig mamma genom att supa ner sig mitt på dagen. Tillbaka på ruta 1.
Jag har alltid tänkt att när min storasyster väl hittar något hon vill göra med sitt liv kommer hon kunna ta sig ifrån alkoholen, eftersom den främst verkar fungera som ett sätt att fly från den svåra vardagen. Om hennes vardag blir en trevligare tillvaro kanske inte spriten behövs längre. Men nu när det har visat sig inte stämma, vilka hjälpmedel finns då kvar att ta till? Är hon så deprimerad och är det så ångestladdat att ta tag i saker så att hon måste supa oavsett? Och i så fall, är det ångesten som måste bort först eller skall alkoholismen behandlas innan för att ens kunna ta tag i ångesten? Hon går på antidepressiva och har gått hos psykolog men det verkar inte hjälpa.
Det pratas ofta om att ställa ultimatum mot alkoholister och tanken har slagit mig och andra släktingar att mina föräldrar kanske helt enkelt borde slänga ut henne. Jag tror dock att hon skulle hamna på parkbänken direkt. Det verkar inte finnas något driv i henne att skapa ett bra liv, utan hellre sover hon sig igenom dagarna eller är i ett konstant rus. Hon verkar inte vilja bli fri från alkoholen, och hon tror inte på nolltolerans. Jag vet inte om hon förstår att hon är alkoholist, men om hon gör det så ser hon det nog bara som ytterligare en en ursäkt för att sabba för sig själv. Hon tar gärna offerrollen, och om hon får frågan varför hon super svarar hon likgiltigt "för att jag är ledsen". Jag tror att det stämmer, men hon verkar inte vilja göra något åt att hon är ledsen, det är uppenbarligen enklare att vara kvar på botten en ta tag i saker.
Jag förstår att det inte är hennes fel, hon är ju sjuk. Och när hon är nykter är hon en underbar människa. Men det är svårt att inte bli bitter, framför allt när jag ser hur det här påverkar mina föräldrar. Min mamma är en väldigt orolig person, och när min syster inte är hemma och det inte går att få tag i henne är mamma övertygad om att hon ramlat och slagit ihjäl sig eller drunknat. Hon får magsår, blir deprimerad, blir nästan apatisk när systern är ute. Jag tror att min systers sjukdom redan tagit flera år av min mammas liv, och jag vet att det låter egoistiskt men jag vill att om jag får barn någon dag ska de ha en mormor. Min mamma är också min bästa vän och det gör otroligt ont att se henne lida så här.
Det här blev ett väldigt långt inlägg, jag vet inte vilken information som är relevant eller ej, eller om jag skriver mest för att få ventilera mina känslor. Hursomhelst ber jag om hjälp med att gå vidare. Vem kan jag kontakta? Hur bör jag bete mig mot min syster? Bör vi ställa något ultimatum? Kan man få hjälp när systern inte vill ha hjälp själv? Kan man prata med någon? Finns det något hopp?
Tack på förhand.
/En lillasyster som förlorat hoppet