Hej!
Jag är ny medlem här men har under flera års tid kikat in här för att känna mig mindre ensam. Det är nämligen så att jag har problem med den där älskade hatade alkoholen, vinet, som jag tycker så mycket om och samtidigt hatar så innerligt.
Jag började dricka rätt sent, vid 17 års ålder. Första fyllan var på två starkcider och jag minns än idag hur fantastisk känsla jag fick av att vara berusad. Allt blev roligare, mysigare, bättre. Därefter följde ungefär ett års bruk av alkohol där jag hade så roligt, visst blev det för mycket någon gång, men de allra flesta gångerna var det bara roligt. Jag levde livet! Det började barka utför sommaren efter studenten då jag fick någon form av depression. Festerna blev tätare och fyllorna intensivare. Från att ha festat ett par gånger i månaden blev det ett par gånger i veckan. Sedan började jag uppskatta vin mer och mer, ta ett glas till middagen med mina föräldrar, ta två-tre glas till, osv. När jag fyllde 20 och kunde handla vin själv blev det mer och mer och när jag flyttade hemifrån för att börja på universitetet blev det även både fest och mysdrickande på kvällarna under vardagarna. Mer ofta än sällan var de gånger jag besökte krogen helt svarta dagen efter och jag vaknade upp i okända sängar med skammen och ångesten i ett hårt grepp om mig. För att stå ut med baksmällan behövde jag nästan alltid ta en mildare fylla på kvällen i min ensamhet. Ofta i kombination med hetsätning (har lidit av både anorexi och bulimi).
De senaste åren har jag inte varit på krogen men jag har fortsatt mitt hemmadrickande. Vin på kvällen efter en plågsam dag med ångest och/eller svält som belöning. Vin och mängder av choklad/glass/etc. Jag har försökt sätta upp regler för mig själv, t.ex. tre kvällar per vecka, men jag har oftast inte kunna hålla detta. Mängden har jag däremot kunnat reglera genom att inte köpa mer än jag planerat dricka men så fort det finns fri tillgång till alkohol dricker jag för mycket och har sådan ångest dagen efter att jag behöver dricka igen. Sjukt!
För ett år sedan blev jag gravid, vilket fick mig att både sluta röka och dricka i samma stund stickan visade plus. Hade några kämpiga veckor i början men sedan mådde jag så mycket bättre, jag behövde inte tänka på alkohol på några månader. I slutet fantiserade jag däremot om hur jag skulle kunna dricka normalt när bebisen väl var ute.
I januari föddes min underbara son. Två veckor kunde jag dricka "normalt" (cirka en halv flaska vin fredag och lördag), därefter hade min hjärna kidnappats av vinet igen och förhandlandet med om jag skulle dricka eller inte dricka ikväll började och snart hade det spårat än en gång. Drabbades även av förlossningsdepression vilket inte gjorde det lättare av avstå från alkoholen.
Nu har jag börjat hos en alkoholterapeut och varit nykter i tre veckor. Jag vill intala mig att jag efter en period av nykterhet ska kunna återgå till ett liv med alkohol men med måttlighet. Har under de här fyra månaderna sedan min son föddes försökt tre gånger (dvs. varit nykter ett par veckor för att sedan testa vin igen) utan resultat och det känns så bottenlöst sorgligt! Det enda som är skönt nu när jag är nykter är att jag slipper dividera med mig själv huruvida jag ska dricka eller inte eftersom jag redan bestämt att jag inte ska, annars tycker jag livet är tråkigare :(
Är så ledsen över att min hjärna upptas av så mycket alkoholtankar när jag bara borde känna lycka över mitt barns första månader i livet! Varför ska det vara såhär? Vill ju kunna dricka normalt som "alla andra" men inte tänka på alkohol flera timmar per dygn! Vad kan jag hitta motivation av till nykterhet när livet bara känns grått och trist utan alkohol? Och är det möjligt att kunna dricka normalt när man har en beroendediagnos?