Min mamma har ett beroende/missbruk av alkohol och tabletter. Jag satt ner foten helt och fullt sen en tid,då min familj och jag inte kan komma hem till henne. Det ena problemet ger det andra,först bor hennes särbo där,han har under många år misshandlat henne. Han själv är alkoholist och tabletter,hör och ser en massa som bara finns i hans huvud. Har gett mitt stöd till min mamma gällande det i många många år. Eftersom hon inte kan vågar/vill avsluta sitt förhållande med honom helt och fullt,så bart det så att vi inte åker dit då vi har barn. För över ett och ett halvt år sedan så fick jag min första och ända barn med kärleken i mitt liv,hade en förhoppning om att detta skulle leda till att min mamma ville annat och bättre med sitt liv. Ingen tanke eller vilja till förändring,så förra året talade jag om för henne att nu är det stopp. Kan inte vi komma hem till henne så är hon inte välkommen hit heller. Sa även till henne att så länge hon har denna mannen i sitt liv samt dricker alkoholen, hon blandar det med smärtstillande och lugnande mediciner,så kommer vi inte ha kontakt. Det ledde till att hon hamnade på akuten med något som liknade Stroke,visade sig dock att hon druckit alkohol och proppat i sin en massa medicin. Fick en smärre shock när jag såg henne där inne på akuten,hon hörde och såg en massa som inte fanns,visste vad hon hette,bodde men inte att jag var hennes dotter. Hallå!?! What? Läget är,var värre än illa,jag har ju vetat att hon leker med döden,men att nu vara så borta att hon inte känner igen mig utan tror att jag jobbar där var så mycket värre än jag kunnat förstå.
Läkaren pratade med henne två dagar efteråt,han sa som så att om hon hade tagit någon mer tablett så skulle hon nog inte vara här,då hjärta eller andningen med all säkerhet hade slutat. Efter en massa pratande med henne så gick hon med på att bo hemma hos oss så hon fick ut mannen och kunde få det lugnt och skönt för att rätta till allt annat. I 20 dagar bodde hon hemma hos oss sen vart längtan och suget för stort,för hemma hos oss fick hon inte dricka eller trycka i sin en massa tabletter. Nu rasar det fort utåt,har gett henne samma krav en gång till och denna gången kommer vi inte ens att ha någon form av kontakt,varken via samtal eller sms.
Befarar dock av hennes tystnad att hon tar detta som ännu ett misslyckande och att nu har hon grönt ljus att bedöva sig till hon inte finns något mer.
Rädd för det där samtalet att nu finns hon inte mer,har försökt allt möjlighet och omöjligt när det gäller att ge stöd peppning mm. Droppen vart när hon inte vill/kan ändra sitt liv efter att hennes barnbarn kommit,att jag mer eller mindre har bränt ut mig på att vara medberoende i så många år och att nu måste min energi och kraft ligga hos mitt barn.
Frågan är dock,hur kommer jag förbi min ångest och oro? Hur läker jag bäst mina sår?
Att jag känner mig lämnad av henne så otroligt många gånger och ändå så känns det lite som jag gör fel när jag går denna gången.
Kärleken övervinner allt säger de,men inte när kärleken ligger i flaskan eller burken.
Vi anhöriga går runt maktlösa med alla minnen och de som dövar sig minns inte ens oss.