av Fundersam dotter

Jag hittade den här sidan och det här anhörigforumet ikväll. Jag har läst så många fina, sorgliga och samtidigt hoppingivande trådar här på forumet.. Jag kände att jag nog ville berätta det jag upplevt.
Mina föräldrar skildes när jag var 13 år och det klarade min pappa inte av. Han fick en del hjälp men var så ledsen och apatisk. Jag försökte hjälpa till genom att sköta hushåll o praktiskt, men gick ofta hemifrån. Vinet kom in gradvis tror jag, men efter tre års tid hade den kommit att bli det överskuggande problemet. Jag flyttade hemifrån för att slippa veckorna hos pappa, men jag kände ett ständigt dåligt samvete att ha "lämnat" mina systrar i skiten. Jag pratade inte med nån. Jag skämdes och förträngde. Det fortsatte jag med år ut och år in. Jag hatade att träffa och prata m honom för att det påminde mig om hans supande och hans miserabla liv. Och att jag var så värdelös och aldrig sa ifrån. Vi höll alla tyst som visste. Några enstaka ggr genom åren har jag konfronterat, men det har alltid bara varit undanflykter. Ju längre det gått desto mer självupptagen har min pappa blivit. Och mestadels har jag bara gjort allt för att undvika konflikt och obehagliga samtal. Bäst har jag alltid mått då det gått lång tid mellan gångerna han hört av sig. Sämst har jag mått inför att vi ska ses då skammen, oron, ångesten och sömnlösheten nästan gjort mig tokig ibland.. De senaste åren har allt eskalerat och han har gått ner sig mer och mer. Och samtidigt blivit så egocentrerad och okänslig att det är helt obegripligt. Till slut har jag och mina systrar och även jag och min man kunnat prata om honom.. Och för ungefär två år sen kom droppen, då han efter några fyllesamtal, plötsligt försvann utan att höra av sig inför en släktträff. Vi trodde han hade dött. När han väl dök upp(berusad såklart) då sa jag äntligen ifrån på riktigt, att nu orkar jag inte mer. Nu blir du nykter eller så hör du inte av dig mer. Det tog ett halvår av kontaktförsök från hans sida och krävdes att min ena syster sa till på skarpen innan han slutade höra av sig. Inte en enda gång kunde han erkänna att alkoholen var ett problem! Dom här åren utan kontakt har varit så mkt bättre för mig, men jag har så dåligt samvete från och till. Han skickar presenter och julklappar till sina barnbarn(som han fick träffa en gång), men respekterar att jag inte vill ha kontakt. Och jag får så dåligt samvete. Att han inte får träffa sina barnbarn. Att jag inte klarar att hjälpa honom. Att jag inte älskar honom och bara vill slippa honom. Bara att bli påmind om honom ger sån ångest, jag blir alldeles darrig, får ont i magen och hjärtklappning. Kanske är det därför det fortfarande är så svårt att prata om honom med någon. Och ändå är det som att den tystnaden lite förgiftar alla mina relationer, särskilt m mina fantastiska systrar som det kan bli smärtsamt att vara med för att det påminner om honom.. Och alla andra relationer oxå, för att det är något jag ofta håller tillbaka, för att jag skäms så..

Oj, vad det blev långt och ändå skulle jag kunna skriva mkt mer. Och ändå är mitt liv så himla bra och jag är så tacksam för allt jag fått. Men den här skammen, otillräckligheten, misslyckandet och sorgen.. Den är ju alltid där, om så bara litegrann.

Bedrövadsambo
fre, 2017-06-02 - 19:49

Jag förstår verkligen ditt dåliga samvete. Min pappa var alkoholist, och jag bröt med honom när mina barn var 2 och 4 år. Ett halvår senare dog han. Jag kunde inte påverka min egen uppväxt, men jag kunde påverka mina barns uppväxt. Du är ansvarig för ditt och dina barns liv. Din pappa är ansvarig för sitt liv. Men smärtsamt är det inte att fatta beslutet att bryta.

Fundersam dotter
fre, 2017-06-02 - 21:31

För det mesta vet jag ju att jag har rätt att välja bort honom. Och han har ju alla möjligheter att välja att ta tag i sitt beroende och att då ta upp kontakten. Men det är ju tydligt att beroendet är så mkt starkare än önskan än längtan efter oss barn och barnbarn.. Så jag tror att det kommer att bli så att han dör och jag undrar då, eftersom du upplevt det, blev det dåliga samvetet värre och ångrade du att du brutit kontakten? Jag pendlar mellan att ha panik för att han ska dö, och att tänka att det vore lättare att sörja någon som är definitivt borta(död) än att det finns den här spillran utan en enda älskvärd egenskap kvar att ändå kalla för pappa..?
Jag undrar också vad du, och andra förstås, tänker om övriga relationer.. Jag tror egentligen att jag skulle behöva prata mkt mer med alla som står mig nära för att dela sorgen. Det är bara så obehagliga känslor att jag nästan alltid istället lägger locket på.. Hur gör man för att våga öppna sig? Jag har varit på g till amhöriggrupp men det är mkt undanflykter.. Tråkigt att vara borta från barnen.. Och mkt det här att alla andra haft det så mkt värre, att jag kanske ändå överreagerar..

Bedrövadsambo
lör, 2017-06-03 - 16:08

Inför den sista julen ringde min pappa och sa att han och min mamma tänkte komma och hälsa på över julen, precis som de brukade göra. Jag svarade "det beror på, om du har tagit tag i dina problem med alkoholen eller inte?" Då svarade han "vadå problem? Jag har inga problem!" Då nekade jag honom att komma, och sa att mamma fick komma själv om hon ville. Så det gjorde hon. Hon var så trött på hans drickande att hon körde 35 mil i snudd på snöstorm. Min pappa satt ensam den julen. En månad senare, den 24/1 för 15 år sedan, dog han. Levern var söndertrasad. Det sista hade han mixat 10% öl med alvedon. Långsamt självmord. På begravningen kände jag lättnad, han hade äntligen fått ro. Det enda jag egentligen sörjde var att ingen, trots många försök, hade lyckats hjälpa honom att bli nykter innan det var för sent. Det enda jag ångrade var att jag inte hade ställt ultimatum tidigare. Visst hade jag dåligt samvete för att jag nekade honom att vara med oss sista julen, men jag kunde ju inte hur dödssjuk han var. Vi hade inte setts på ett halvår. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint varje jul i minst tio år. Men det enda jag riktigt ångrar är som sagt att jag inte ställde ultimatum tidigare. Genom att jag och min mamma mörkade och inte pratade om det gjorde vi att han kunde fortsätta dricka. Så mitt råd är att du ska prata om det. Med anhöriga och vänner. Då får du själv möjlighet att bearbeta också.