Jag har följt forumet en tid och vill nu fråga er kloka personer om råd. Jag har varit tillsammans med samma man i nästan 40 år. Vi har haft ett bra förhållande med barn som nu är vuxna. Tidigare har min man haft ett normalt förhållande till alkohol men för ungefär 10 år sen började det att förändras. Han har druckit mer och mer och särskilt i smyg när jag gått och lagt mig. Han har också gömt flaskor i hemmet. Efter cancerbehandling och andra följdsjukdomar har han druckit varje dag, antar som tröst. Förra sommaren började det att förändras. Barnen pratade med honom om hans drickande och han lovade att ta fyra vita månader, vilket faktiskt fungerade. Men då började han bli aggressiv på ett passivt sätt. Inget våld men arga blickar. Dessutom anklagade han mig för att vara otrogen vilket var helt barockt. Han frågade också en vän till oss om vi hade ett förhållande. Allt slutade med ett fruktansvärt utbrott från hans sida och dessutom ville han skiljas. Anledningen var att han tyckte att jag kontrollerade honom för mycket. Då var jag så less på allt att jag accepterade skilsmässa. Jag tycker fortfarande om honom och skulle gärna vilja att vi försonas igen men är det möjligt? För mig är det obegripligt att han vill lämna mig efter så många år för att bo ensam. Men det kanske är så att han älskar flaskan mer än mig. Är han alkoholist?

Tror din man vill bo själv för att kunna dricka hur mycket han vill och när han vill! Har en särbo som egentligen vill träffa mig mycket men fredagar har han "mycket att göra" som det så fint heter! Mycket att göra brukar innebära supa sig redlös i sin ensamhet! Han vill inte ha mig där eftersom jag hindrar detta och blir arg! Din man älskar dig säkert men flaskan verkar gå före allt för dessa människor! Inget råd att ge men det är ett beteende som skäl ens självkänsla har jag märkt! Bortprioriterad för sprit! Och ju längre de har supit desto aggressivare blir de! De är väl innerst inne inte så nöjda med livet som styrs av alkohol och kanske avundsjuka på oss som styr våra egna liv! Var rädd om dig, Du har det nog ganska bra själv.

Liss

Du har rätt han har säkert en ny "fru". Jag känner mig bara så oerhört sårad av att bli ratad för flaskan. Vi skulle ha kunnat haft ett bra liv tillsammans. Hur kunde det gå så långt? Kunde jag ha gjort något?

på om jag kan göra något annorlunda! Sliter som ett djur för att få honom att sluta! Känner precis som Du...vi kunde ju ha det så bra om han bara slutade. Men vad kan man göra? Inget mer än sätta gränser runt sig själv så inte man själv far illa! Gjorde slut med min särbo för två veckor sedan. Ett sista desperat försök att få honom att vakna upp! Har gått sådär, han tycker jag är kall och elak. Verkar mest tycka synd om sig själv. Man ska inte råda andra men när jag läser det du skriver så känns det som du har det lite som jag (och många andra som har relationer till alkoholister) din man vill inte förändra. Tycker mest man tjatar. Försöker fokusera på mig själv istället. Tar så mycket energi att försöka ändra på någon annan och man vinner ju liksom ändå inte kampen. Ägna dig själv och ditt eget mående tid och energi istället!

Liss

Tack för dina svar! Det betyder mycket för mig, Jag inser att det bästa är att släppa taget helt om honom och skapa ett eget liv. I själva verket kanske jag ska vara glad att det var han som ville skiljas. Det hade varit svårt för mig att dra mig ur. Tack för stödet!