Vet snart inte vad jag skall ta mig till eller var jag kan vända mig. Jag lever tillsammans med en underbar man (de gånger han inte dricker vill säga) och våra tre underbara barn. Att min man haft problem med alkohol hela tiden vi varit tillsammans inser jag nu, problemet är dock att det eskalerat de senaste åren och nu handlar det om i mina ögon ren alkoholism. Han kan köpa 3-4 bag-in-box, några öl eller någon större flaska whiskey på en vecka och det är då han som dricker upp detta. De enda gångerna han inte är onykter är när vi inte har råd. Jag avskyr att se den man jag älskar i det tillståndet, att inte kunna hjälpa för det är klart jag förstår att han mår skit. Det värsta är att hans temperament är så oberäkneligt, förut när han var onykter blev det mer att han spelade "apa" men den senaste tiden har han blivit mer elak. Ibland känns det som att han vill få igång en diskussion, han berättar allt jag gör fel och då kan det dyka upp saker han retat sig på för flera år sedan. Det slutar alltid med att jag gråter och ber om förlåtelse och lovar att bättra mig. Jag lever med en sådan oroskänsla över att göra något fel att jag ibland får ångest och det känns formligen som att mitt inre skall krampa ihop. Utåt sett är han den glada, hjälpsamma och sociala killen som jag en gång blev förälskad i. Jag vet att han inte är sitt rätta jag när han dricker men det spelar ingen roll, hans kommentarer och den blick han kan ge mig (den som gör mig rädd) påverkar mig mer och mer och det värsta är att det nästan ser ut som att han njuter när han ser hur dåligt jag mår. Det är också när han druckit som han letat bekräftelse utanför vårt förhållande även om han inte fysiskt varit otrogen (vad jag vet) så har det varit många kontakter och flörtiga meddelanden med andra kvinnor.
Ibland vaknar jag av att jag hör honom kräkas på toaletten och det gör mig så rädd, vill inte förlora honom. Trots allt så vet jag att det finns en annan person - en som inte dricker och som är den mest underbara person man kan tänka sig. Jag har pratat med honom om min rädsla för att förlora honom p g a hans drickande och han säger att han skall sluta men han skall göra det själv. Tyvärr har han lovat det flera gånger och det slutar alltid på samma sätt - d v s det fungerar inte alls. Han har till och med nämnt att han är osäker på om det finns något som är värt att leva för. Jag vet snart inte vad jag skall ta mig till, var jag skall vända mig. Känns som att jag trampar vatten och att det blir allt svårare att hålla näsan över vattenytan. Det värsta är att jag ser att det påverkar våra barn på olika sätt. Vad kan jag ta mig till?