Med intresse läser jag alla inlägg men kan inte hitta något som riktigt stämmer överens med mitt liv. Jag och min man har varit gifta i 33 år, bor utomlands och driver en verksamhet med 15 anställda tillsammans. Våra barn är vuxna även om yngsta sonen spenderar rätt mycket tid hemma med oss. Min man har alltid druckit för mycket när tillfälle har funnits. Jag har inte förstått hur mycket och inte riktigt kopplat ihop hans beteende med alkohol men nu förstår jag. Han är hemma tungsint, negativ och initiativlös, har alltid varit. Utåt är han driven, tar stor plats och är kunnig i sitt arbete.
Med åren har han blivit mer och mer tungsint, alla är dumma och allt som händer är någon annans fel. På jobbet visar han inte mycket och de flesta utanför familjen ser honom som en karaktär som tar stor plats, intelligent och bullrig men säger rätt många plumpa saker numera.
De senaste året dricker han mer än någonsin, säkert en halv falska whisky om dagen i smyg och dessutom ett antal öl och vin till maten. Vi lever ett liv utomlands med mycket mottagningar och representation vilken gör att alkoholen alltid finns runt oss.
Han blir aldrig aggressiv men beroende på hur mycket han druckit blir han antingen ett "lallande fyllo" som bara sitter och somnar i en fåtölj eller så blir han ännu bullrigare och fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla, utom mig. Mig säger han aldrig något ont om, vet inte om han inte vågar eller varför det är på det viset. Kanske säger han saker när jag inte är med....
Som jag antar att de flesta som dricker för mycket gör, så vägrar han självfallet inse att det är något problem. Han kan till och med hålla med om att han är alkoholist men varför det skulle vara något problem för mig förstår han inte. Han är inte elak och han är aldrig ute och roar sig, varför tycker jag att det är ett problem? Själv håller jag minutiös kontroll på hur mycket han dricker. Jag tycker inte om mig själv i mitt kontrollerande av honom. Han gömmer flaskor och dricker mest i smyg så jag kan omöjligt veta exakt hur mycket han druckit, jag stämmer mer av på hans beteende hur mycket det är.
Nu inser jag att det gått för långt. Han har varit nykter några veckor tidigare i år och i och med det så vet jag att det finns en annan man i honom än den jag delar livet med. Han ser sig själv som en looser, att vara alkoholist är fruktansvärt skamligt och han vill inte gå till läkare. Dessutom finns det inga bra läkare för detta problem i landet där vi bor. Jag är också helt fast i min vardag där vi delar jobb och driver vårt företag tillsammans. Jag har i dagsläget ingen möjlighet att lämna honom helt och hållet och skriver här mest för att skriva av mig och få lite hjälp genom andras reaktioner. Hur orkar men kämpa vidare och se livet med glädje när man själv mest blir en trist och avståndstagande person. Det är liksom en ond spiral, ju tröttare jag blir på honom ju mer dricker han. Ju mer han dricker desto jobbigare och tristare bli han och ju mer irriterad blir jag. Osv osv.