Hej alla! Är en kille som slutligen fejsar sanningen: jag har problem med alkohol. Jag är älskat alkohol sedan min första folköl men samtidigt som den varit min bästa vän så har den tidigare nästan dödat mig pga dumheter jag gjort i min ungdom på fyllan. Har nu lugnat mig på äldre dagar och har familj och karriär. Dricker nu bara fint vin och maltwhisky och intalar mig själv att jag dricker för att det är gott men när jag väl börjar så kan jag inte sluta utan att bli riktigt arg och få ångest. Innan högtider så tänker jag mest på om det kommer finnas alkohol eller ej. På semestrar måste jag dricka för att kunna njuta, ja listan på sjuka beteenden går att göra hur lång som helst. Jag dricker också en del i smyg, dvs fyller på utan att min fru vet....

Skall snart på semester till ett vindistrikt med familjen, blir nog inte lätt att dricka fanta direkt....

Vill säga att jag aldrig mer kommer dricka men det är stora ord och hur skall jag klara det? Men jag och alkohol måste gå skilda vägar....

Har läst trådar här i timmar och ångesten över insikten är enorm men motivationen att slippa A är stor....

Ellan

Hej och välkommen hit! Ja insikten om att ha problem med alkohol eller att alkoholen styr våra liv kan vara tung och smärtsam. Allt fokus kring alkohol när det vankas tillställningar, semestrar etc också i ett samhälle där alkohol är så accepterat. Vid allt fler tillfällen finns den med som ett naturligt inslag. För oss som har problem (eller som jag som är alkoholist) så är det jäkligt tufft att bryta. Det går dock att leva riktigt gott utan men det krävs ett beslut, handlingar och en villighet till förändring. Semestrar för mig och min familj har ofta varit utomlands men en hel del alkohol. Det ÄR ju semester... men egentligen så blir vi bara trötta, slitna och ångestfyllda.
Att du skriver "slippa" alkoholen träffade mig i magen. För så känner jag nu. Jag slipper numera ha den i mitt liv. Besattheten är borta och det är så otroligt skönt. Den är en falsk vän som vi tror ger oss en trygghet och fungerar kortsiktigt som botemedel mot det mesta. Men egentligen bedövar den oss och mentalt blir vi besatta.
Du behöver inte lova en livslång nykterhet. Ta en dag i taget och gör det mesta och det bästa av den. Ibland är det att göra ingenting. Hur mycket känner din omgivning till ditt problem?
Kram
Ellan

Radar77

Tack jag tror att detta forum är precis vad jag behöver just nu för att orka. Min omgivning vet officiellt egentligen inget mer än att min fru vet att jag har dåligt ölsinne och att jag har svårt att bara dricka ett par glas. Däremot har jag berättat att jag råkat ut för riktigt farliga situationer när jag var yngre. Samtidigt tror jag inte att hon är dum utan jag tror att hon vet en del......hon har ibland frågat varför jag måste dricka vid vissa tillfällen typ när vi är på stranden och så. Jag är ju dock så mycket gladare och en så mycket bättre pappa när jag dricker och ångesten och humöret blir bättre så hon kanske inte tänker på det som ett problem.....

Radar77

Grejen är den att jag har varit alkoholist sedan första gången jag drack. Tanken svindlar men allt annat är självbedrägeri. Fan också......

Fru Anhörig

Hej, jag är precis ny och försöker hjälpa min man som haft problem i många år. Han anses som en "kul kille att festa med", men ingen vet hur han är dagen efter.
Det är ett illavarslande tecken när du inte tror att det är ett problem. Ingen blir en bättre person som berusad och som förälder blir du en riskfaktor, då ditt omdöme förminskas. Ta professionelll hjälp om möjligt och lyssna på din sambo.

Radar77

Ja det är kanske så att alla vet... det sjuka är att en del av mig är rädd för att förändras för att jag är rädd för att bli sur, ångestfylld,stressad, tråkig etc etc..... jag har druckit utan uppehåll i hela mitt liv utan uppehåll, har ingen aning om vem jag är utan, hur har man kul? Hur har man helgkväll? Hur orka med jobbveckan? Skulle ge rätt mycket för några glas vin nu... fan vad alkohol styrt mitt liv:(

Radar77

Undrar om jag skall börja med antidepressiva om jag skall kunna sluta?

Svartvit

Du säger att du skulle bli sur osv om du var utan alkohol. Om du kollar runt i trådar här så ser du att vi (förmodligen) alla som är nyktra mår mycket bättre. Den där ångesten försvinner liksom när man vart nykter ett tag, och skulle den inte göra det så finns det psykisk hjälp att ta till. Jag tror som Fru Anhörig att vi är mycket bättre som nyktra, vi mår bättre och vi känner oss bättre. Även om det är jävligt den första tiden så tycker jag att du ska hålla ut och ta en längre vit period för att se hur det funkar. För mig fanns det inte att sluta dricka förut, men nu när man ser i backspegeln så inser man hur trasig man var.

Radar77

Jag ska hållla ut. Inser rent intellektuellt att du har rätt men jag är så rädd. Känns som jag står ensam vid ett stup och skall hoppa typ.... samtidigt inser jag att jag måste göra detta om inte annat så för barnens skull. Sitter och tänker på all skit jag ställt till med på fyllan. Hade en period då jag skulle slå sönder allt som kom i min väg.... vaknade alltför ofta med skärsår på armar och händer. Det känns ibland som att alkoholen gläntar på en dörr där det finns något riktigt hemskt samtidigt så lockar den så mycket.....

Känner igen det du skriver om att "hjärnan är som besatt". Jag har själv nyss börjat försöka att sluta. Eller åtminstone skaffa mig en mer
sansad relation till alkohol. Jag tror inte att jag kan bestämma mig för att "aldrig mer", det orsakar för mycket ångest. Min taktik är nog snarare,
(som jag tror Ellan här ovan skrev) att ta ett beslut om dagen eller kanske t.o.m. ett beslut i timmen..

Jag dricker aldrig alkohol hemma (om jag inte har middagsgäster) men besöken på krogen har varit många och långa. Jag har väldigt svårt att
sluta dricka när jag väl har börjat. Det kommer att bli en krokig väg framöver, för precis som dig så är jag rädd. Men jag känner att kroppen
och hjärnan orkar inte dessa bakfylle-dagar längre.

Ett alternativ är Antabus. Den möjligheten föresvävar mig. Har du funderat på det?

Radar77

Nej har inte funderat på antabus. Inser dock också att det känns stort att sitta här och säga att nu lägger jag av men jag har inte druckit något sedan i söndags vid lunch. Ångesten i söndags kväll var sedan något alldeles i hästväg antar att det var droppen. Har funderat på olika upplägg där jag typ bara dricker i sociala sammanhang för att slippa stå för att jag inte kan dricka men det går inte då får jag inte dämpat det förbannade suget....

.. ska du iaf inte ta utan att ha en konstaterad depression. Eventuellt finns det EN sorts antidepp som fungerar mot ångest men jag är tveksam (har ätit
många sorter men klivit av). Vet du om din ångest enbart handlar om ditt förhållande till alkohol eller om du har ångest ändå? Ditt alkoholintag kan ju
vara s.k. självmedicinering, d.v.s. ett sätt att döva generaliserad ångest.

Jag testar fysisk aktivitet (promenader, styrketräning, yoga) för att motverka mitt missbruk, det verkar funka - ju mer jag svettas desto mindre vill jag
förstöra min kropp.

Svartvit

Så har jag gått från ett beroende då jag drack varje dag till att dricka mycket mer sällan, de senaste månaderna har det gått 1-3 veckor mellan tillfällena då jag druckit så jag har förändrat mitt drickande men när jag väl dricker så vill jag inte sluta så alkoholproblemet kvarstår även om det ser ut på ett annat sätt. Nu ska jag inte skriva massor om mig själv i din tråd Radar77 men jag hoppas att mina tankar kan ge dig lite inspiration och hjälp i alla fall. Stort lycka till!

Radar77

Jag har haft depression som medicinerats tidigare. Har haft flera depressioner och social fobi så visst har jag självmedicinerat genom åren. Min första kärlek till A kom sig av att jag för första gången sedan jag var liten slapp ångest och mindrevärdeskänslor. Vill inte äta antidepressiva men om det kan hjälpa mig att slippa A så kanske...... försöker träna men kroppen säger ifrån tyvärr alltför ofta

Ellan

Det är svårt att reda ut vad som är vad i härvan kring alkohol och ångest. Dricker jag för att jag har ångest eller har jag ångest för att jag dricker. Nu har jag varit nykter i 14 mån och nu börjar jag kunna se vad som egentligen gör ont i mig. Det jobbar jag vidare med nu. Jag valde (?) att bryta med alkoholen först för att sedan med klarare sinne ta mig an det andra. Låter ju enkelt men det var det naturligtvis inte. Jag tror dock att är vi helt villiga till att bli nyktra så är vi också mottagliga för hjälp. Villkorar vi vår nykterhet blir det svårare. Där kommer ofta skammen in. Vi skäms för vårt problem, vår sjukdom. Den värsta tiden för mig var kampen när jag försökte dricka kontrollerat. Den ångesten, efter otaliga misslyckanden och brutna löften till man och barn, var vidrig. Så ta hjälp för din och dina barns skull. Sök ex upp en AA-gemenskap där finns både kunskap och erfarenhet.
Ta hand om dig!?
Kram
Ellan

.. säga något klokt utifrån det du berättar men jag känner igen mig för mycket i det du beskriver och jag ju själv haft problem sedan tonåren som jag
inte lyckats lösa. Men om jag får ge dig ett tips utifrån det du berättar om att kroppen säger ifrån då du tränar: yoga kan vara väldigt skonsamt OCH
effektivt. Fortsätt skriva här!

Radar77

Ja det känns så svårt att veta vad jag skall göra och hur. Att söka hjälp känns just nu för jobbigt men det kanske blir ett måste. Men en sak är säker: jag dricker inget idag heller. Tack för att ni svarat på alla mina lösryckta kommentarer, på detta forum kommer jag vara en del.

Bedrövadsambo

Ta ett nytt beslut varje morgon. "Idag ska jag inte dricka." Och kan du inte träna kan promenader och simning vara ett bra alternativ. Simma utomhus i sjö eller hav är dessutom en underbar upplevelse just nu.