Ja, ni ser bara en massa negativa känslor och tydliga signaler om den maktlöshet jag känner inför min mans missbruk av alkohol, beroende, alkoholism.
Jag kan inte fatta hur jag blundade, inte " ville" förstå det jag ju såg beträffande hans sätt att dricka alkohol då vi träffades och blev blixtförälskade och kära för drygt 5 år sedan.
Jovisst, han drack mycket vin men inte direkt på något udda vis ändå. Oftast kunde jag höra ( men inte förstå), att han var rejält full många gånger då vi pratade i telefon under den tid vi inte bodde ihop. Han har ett sätt att dricka väldiga mängder vin ( 1 vinbox om dagen minst, finns det mer dricker han tills det är slut...) han jobbar som polis med oregelbundna arbetstider, och inför varje ledighet som alltid följer på ett jobb-sjok, då bunkrar han upp sina vindunkar. Under följande lediga dygn ibland uppemot 1 vecka, ja då dricker han från FM tills det att han slocknar i soffan. Det är aldrig så att han har ett glas vin som han dricker ur tex med mig till maten edyl. Nej, direkt ur dunken! Hela tiden i smyg liksom i förbifarten då han gör sig väldigt många ärenden ner i köket.
De gånger jag talat om hur jag ser på saken, att han har alkoholproblem är beroende, alkoholist, nej då är det inte så! Han kan sluta när han vill men det vill han inte. Han brukar efter lite längre perioder av konstant supande, lova mig att hålla uppe med alkoholen tills nästa milstolpe som enl honom kräver att han kan/ tänker dricka.
Det här påverkar mig så mycket. Jag tycker att han är äcklig, elak, oärlig tex då han göra dessa val som det är att supa ner sig på det sätt han gör. Detta påverkar ju vår relation mycket negativt då jag inte står ut med honom och hur han blir rent kroppsligt men såklart även personlighetsförändrad. Han är därför arg och elak mot mig. Kallar mig helt öppet inför sonen, för djupt kränkande ord. Om jag protesterar mot detta, nej då får jag höra att jag ju är så förbannat dum, sur otacksam mot honom osv osv.
Vi är osams ofta om detta, men sen då det lugnat ber sig någon gång emellanåt, då jag ju förstår det som att det är då jag kan ha möjlighet att tala konstruktivt med honom om hans missbruk. Hur det påverkar mig osv. Men då törs/ vill jag inte ta upp saken. Jag kan ha varit så övertygad och välformulerad och "smart" innan, men vid dessa lugna perioder vill jag liksom inte förstöra stämningen då det äntligen blivit lugnt...
Hjälp mig? Hur kan jag göra? Vad kan ens vara möjligt?

Blåklocka

Idag har jag haft riktig ångest. Det är som om jag inte har några försvar kvar, att allt som jag fått stå ut med och alla kränkningar jag utsatts för pga min mans supande nu kommer upp till utan och slår till med full kraft. Jag har under vårt liv tillsammans varit så stark, parerat så många svåra händelser som alla lagrats i min kropp och i mitt psyke. Nu då jag eg borde känna mig lättad och tillfreds eftersom vi nu ska skilja oss och jag slipper hans supande inte känner annat än ångest.
På allvar har jag under stunder idag inte vetat hur jag ska andas.
Det krampar och gör ont i hela kroppen. Stundtals har jag ingen känsel i händerna.
Vad är det som händer?
Vad ska jag göra?
Vart vänder jag mig?

Bedrövadsambo

Du behöver samtalshjälp, och kanske även ångestdämpande medicin. Antar att du inte sover så bra heller. Att inte kunna sova leder till ångest. Hjärnan blir uttröttad. Att hålla garden uppe så länge som du har gjort är utmattande! Ibland kommer tröttheten ikapp när man väl fattat beslutet eller när det värsta lagt sig. Du behöver vila både kropp och hjärna!

Bedrövadsambo

Du behöver samtalshjälp, och kanske även ångestdämpande medicin. Antar att du inte sover så bra heller. Att inte kunna sova leder till ångest. Hjärnan blir uttröttad. Att hålla garden uppe så länge som du har gjort är utmattande! Ibland kommer tröttheten ikapp när man väl fattat beslutet eller när det värsta lagt sig. Du behöver vila både kropp och hjärna!

Bedrövadsambo

Stickningar och domningar beror på ytlig, eller för snabb andning. Försök att djupandas. Fyll magen med luft medan du andas lugnt till fyra, håll andan räkna till fyra, andas ut och töm magen på luft medan du räknar till fyra, håll andan och räkna till fyra. Upprepa tio gg. Då signalerar du till din hjärna att allt är lugnt. Kan hjälpa. Ring vårdcentralen imorgon och berätta att du har panikångest. För det är sannolikt det du har om du inte får luft, och om det sticker och domnar.

Blåklocka

Tack för råden om vad som kan hjälpa. Ska försöka komma till VC imorgon.
Paradoxalt nog känns det mycket jobbigt och svårt att tala om denna hemligheten som varit så dold. Kan man göra någonting själv vid dessa ångestattacker?
Tack och sov gott ni som kan

Bra att du söker hjälp för stickningar och domningar och andra kroppsliga besvär. Du kan googla på 'andas i fyrkant' så hittar du konkreta andningsråd. Hoppas du möter en 'bra' lyssnare som kan ta emot det du har att berätta när du börjar släppa ut din mörka hemlighet i ord. Det är tyvärr inte alltid kunskapen om våld är vad den borde vara. Det är fortfarande ett alltför dolt problem fast det skapar så mycket lidande och ohälsa, ofta i vida ringar runt den närmsta utsatta. Har du varit på Alanonmöte? Det är också ett tips.
Jag känner igen det där om att förlora sig själv. Hos oss har det varit så paradoxalt ibland sen mannen blev nykter att han har sagt ifrån när jag faller in i att bortse från mig själv för att först fundera över vad han 'klarar av'. Anpassningen, medberoendet kommer så smygande och är så försåtligt. För min del är jag invuxen i det eftersom min pappa var alkoholist. Mycket har jag kommit till insikt om nu sent i livet.
Jag hörde nyligen om tre steg i att göra sig fri ur en våldsam relation, jag klistrar in en länk här där de beskrivs http://www.somaya.se
- ser att länken trasslar, klicka på 'om våld' och sen 'våld i nära relation'. Den här länken borde vara tillåten här.
Hoppas du fortsätter skriva om din väg vidare i ditt liv. Det är hjälpsamt för en själv och för andra som kan känna igen sig. Hoppas din dag blir bra, du är på väg framåt! Kram / mt

Bedrövadsambo

Förstår att det är svårt för dig att prata om detta med någon. Min mamma mörkade min pappas missbruk i alla år. Vägrade prata om det. Jag däremot pratade om det helt öppet redan från tonåren. Det är inte mitt fel att min pappa var alkoholist. Lika lite som det är ditt fel att din man dricker. Samtalshjälp är kanon! De har betalt för att lyssna. De ger dig cred om du tänker/agerar "rätt" och får dig att öppna ögonen om de tycker att du hanterar situationen fel. Förhoppningsvis får du hjälp med att agera i nuet, och möjlighet att reflektera över vad som hänt. Ångest är svår att bemästra helt på egen hand första gången man upplever det. Andningsövningar kan dock funka.

Du berättar att du har ångest och önskar att du kunde få koppla nu då ni bestämt att skiljas men just nu mår du väldigt dåligt på flera sätt. Det är en stor förändring i ditt liv och kanske en form av krissituation för dig. Du har också funderingar kring symtom i kroppen med att det kan kännas svårt att andas, kramper och tappar känsel i händerna.

För tryggast svar kring vad det beror på är det som flera skriver här bra att ta kontakt med någon inom vården, tveka inte ringa exempelvis 1177 om det fortsätter.

Vill du prata kring din situation kan du ringa till Nationella hjälplinjen 13-22; 0771-22 00 60
https://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

Eller Alkohollinjen 12-19; 020-844448

Bra att du skriver här och berättar hur det är för dig. Fortsätt gärna läsa och skriva!

Vänliga hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Blåklocka

Hej, igår var jag hos läkare som sjukskrev mig till 1/9 pga akut krisreaktion och stress.
Då jag kommer hem från läkaren har min man skrivit på kontraktet och hämtat nycklar till sitt nya boende. Som det nu är har vi vårt gemensamma hus till försäljning men det kommer stå stilla antar jag under sommaren.
Nu har min man tydligen fått för sog att vi ska leva typ som vanligt men på varsitt håll. Detta beror enl honom på att jag har en son som förstört vårt liv genom att inte vilja bo hos mig.
Vidare sitter han och skrävlar om vilket psykfall jag är och hur svag jag är som blivit sjukskriven.
Klockan var bara runt lunchtid men han var klappkanonapfull då jag som sagt kom hem.
Jag sa då till honom att jag inte står ut med att vara i hans närhet då han är full.
Testen av dagen/ kvällen var jag instängd i sovrummet och mannen fortsatte sitt fyllerace. Tills han kom in i sovrummet och somnade. Jag kunde inte ligga kvar då det stank av fylla.
Nu är jag så ångestfylld och orolig över att han ska vakna och komma upp med minen " ingenting har hänt, varför sitter du här som ett psykfall?"
Jag brukade tidigare bäras av min ilska och kunde bättre hantera sådana här situationer. Nu är jag bara rädd och trött och orkar inte med hans elakheter och hans förnekelse över vad allt det här beror på.
Jag funderar att packa mina saker och flytta över helgen till mina föräldrar.
Vad kan/ ska jag säga till min man som ju vägrar förstå sanningen och vad och varför?
Han vet såklart innerst inne men flyr in i alkoholen och då går det inte att nå varandra.
Han har tagit kommandot över sanningen och låter ingen annan komma till tals

Bedrövadsambo

Åk hem till dina föräldrar över helgen och andas ut. Kan du prata med dom om det här? Till din man ska du säga "jag vägrar att prata med dig när du eller full eller bakfull, i verkligheten eller på telefon." Sen lägger du på luren eller går därifrån varje gång han tilltalar dig onykter. Ta ingen diskussion med honom, det är som att kasta pärlor till svin. Kämpa! Styrkekram ❤️

Blåklocka

Idag har vi bestämt att han åker direkt till sitt hus ikväll efter jobbet och kommer bo där så mycket som möjligt nu fram tills huset blivit sålt.
På ett sätt känns det skönt, men jag känner mig så ledsen över att mitt liv nu känns som i ruiner.
Så ledsen. Mitt liv är förstört.
Vet inte hur jag ska klara det här?

Blåklocka

Nu då han kommit till jobbet levererade han hur otroligt ledsen och sårad han nu blivit av det jag sagt om att hans supande förstört vårt liv.
Och vips, kom mitt dåliga samvete som ett brev på posten.
Det är ju så, men jag kan liksom inte klara av att han blir ledsen.
Fakta är ju att han druckit sönder vår relation, men han vägrar se sin del i det.

Bedrövadsambo

Det är en enorm sorgeprocess du befinner dig i nu. Du sörjer den man du blev förälskad i, och er framtid ihop. Det gör ont, och det är okej att gråta och sörja. Men det är inte okej att ha dåligt samvete! Han har supit bort er relation. Det är inte ditt fel. Ingen kan "pressa" någon till att dricka. Och tycker han det borde han ju bara vara glad att slippa dig. Lyssna inte på honom!

Blåklocka

Det är exakt 1 år sedan jag började att skriva i denna tråd.
Nu är jag mitt uppe i det som jag så här i efterhand kan förstå är det enda riktiga.
Min man har flyttat då det absolut inte förändrades på något enda vis i sättet han dricker på.
Tyvärr har jag blivit sjuk av den stress och den press som det innebär att leva med en alkoholist.
Trots att det är sorgligt att vi inte längre kan eller ska leva med varandra och är i en skillsmässa, så känner jag på riktigt en sådan lättnad över detta beslut.
Jag är inte längre styrd av hans val av livshållning.
Jag kan nu i efterhand förstå hur pressad och stressad jag tidigare varit.

att ta dig ur något sådant! Av starka och modiga beslut växer man och får mer styrka! Jag bokade in små roliga saker med människor som älskar mig! Behövde inte va alls märkvärdiga saker men små ljusglimtar att se fram emot regelbundet! Var lättare att hålla modet uppe och också lättare att ha motståndskraft när ens alkoholiserade ex ringer och är ledsen! Får också så dåligt samvete av nån anledning när han är ledsen och förkrossad! Fast man gjorde allt och lite till, förlät saker man aldrig trodde man skulle förlåta! Jättestarkt av dig att påbörja ett eget liv! Ett liv som kommer att bli bra! Kram

Blåklocka

Nu är det ett tag sedan jag skrev i min egen tråd, men har försökt ge min syn på saker och dela med mig av mina erfarenheter att leva med en alkoholist till mina medsystrar i detta forum.

Nu lever jag ju inte tillsammans med min man längre. Det har vi inte gjort sedan före midsommar. Trots att sommaren varit oerhört påfrestande då jag nu står med ett stort hus och tillhörande trädgård och ska genomföra en försäljning av detta så fort det nu går. Trots detta så är det en känsla av frihet och lätthet. Tidigare somrar och för den delen andra lediga perioder, så har jag mått mycket dåligt pga min mans beroendeproblematik och hur han liksom förvandlas till att bli en elak, lynnig, martyr växlande med aggressiv och allmänt sluskig person då han dricker. Och dricker gör han på ett helt sjukt vis all sin lediga tid.

Nu är det såååå skönt att han bor för sig själv. Jag kan och är mycket mera tydlig med mina gränser kring vad jag vill och vad jag inte vill.
Jag vet ju att han fortfarande vill och tror att vi ska leva tillsammans igen. Det vet ju jag att vi inte kommer att göra då jag vet att han inte är redo( kommer kanske aldrig bli det) att ta itu med sitt alkoholberoende.
Det som känns bra och som jag vill förmedla till er andra som är kvar med era alkoholister är, att nu behöver jag inte bry mig längre om utifall det blir en förändring eller inte.
Jag blev också påmind alldeles nyss om varför jag tagit detta steg, och att jag mår bra av det.
Han ringde nyss alltså på eftermiddagen, och var apkalasfull! Han var inte dum, till en början, utan ville bara bedyra mig sin kärlek. Det kändes bara så skönt att kunna säga:
" Nu lägger vi på, jag vill aldrig att du ringer eller sms:se mig då du är full. Någonsin".

Hade detta varit förra sommaren, så hade hag fått parera, låtsas som om allt är i son ordning, att vi visst ska sitta tillsammans och äta middag som han knappt rör och att han sen blir oförklarligt arg och hotfull om jag drar mig undan för att det inte är meningsfullt att umgås med en dyngrak person.

Så, till mina medsystrar: gör er fria och börja lev!

InteMera

Jag blir lika glad varje gång jag läser att någon ödessyster här på anhörigsidan lyckats ta sig ut, igenom beslutsvåndan och på riktigt startat om. Tagit tag i sitt eget liv och börjat leva på egna vilkor. Blir så glad att du Blåklocka som kämpat, klarat att med bestämda steg ta dig dit du velat! Starkt och modigt och ett peppande exempel till oss andra som ännu stretar på mitt i det att det finns sätt att komma bort, komma vidare.

Vill önska dig en skön fortsättning på sensommaren!

Bedrövadsambo

Verkligen starkt och modigt gjort, och ett peppande inlägg! Så glad för din skull, som nu kan säga "ring/smsa inte mig om du är full".

Blåklocka

Så här i efterhand känns det inte modigt att jag valde att leva mitt liv utan att vara i en djävulsdans med min alkoholberoende man.
Det var nödvändigt!
Annars skulle mitt liv inte vara ett liv, utan bara ren överlevnad.
Självklart kände jag innan jag fick nog av hans supande och allt som hör till detta av psykisk press/ stress, brutna löften och destruktivitet och vanmakt att det kommer aldrig att gå och hur ska jag klara mig osv...

Men som sagt, det går alldeles utmärkt. Som sagt, all den energin man lägger på någon som på ett mycket destruktivt sätt påverkar alla i en familj, den kraften kan man använda till annat.
Det gäller " bara" att komma till den gräns som är för dig som enskild person. Det är det som är det svåra. Att förstå och lita på den känslan. Det jag vill förmedla är att man själv måste sätta sig i förarsätet då ingen annan, och knappast den som har alkoholproblemen kommer att säga
" - Du jag märker att du tycker jag dricker för mycket, så jag har tänkt sluta med det nu. Blir det bra?"
Kommer inte att hända.
Alla löften en alkis säger i stunden gäller kanhända just då, men sen är det inte längre på agendan utan suparhjärnan styr.
Har jag klarat det, så gör ni det också. Vad är det värsta som kan hända? Att alkisen förstår allvaret ochvslutar kröka? Ja, men då är det väl jättebra.