Hej! Helt ny här! ☺️
Jag blev galet förälskad i en man för 4 år sedan, vi hade en intensiv start i vår kärleksrelation men hade varit vänner i 1,5 år före det.
Vi har nu efter 4 år en son tillsammans och vi är gifta. Jag har en son sedan tidigare och även han har två stycken små barn.
Det senaste året har varit kaos..
Jag har hela tiden märkt att han har en dålig syn på alkohol och hur ofta man dricker och vilka mängder, han själv är uppväxt i missbrukar hem där hans mamma är alkoholist.
Men det är det senaste året hans beteende varit riktad mot mig, han smygdricker, blir elak, anklagande och ger mig ångest. Han gör allt inför barnen och hotar mig om diverse saker. Det har varit fruktansvärt dom stunderna. Ibland varje vecka, ibland med 2 veckor i mellan.
Jag har för andra gången nu, igår kväll sagt att jag vill skilja mig. Jag har påpekat hans problem och att jag inte vill leva med honom när han dricker. Jag har tagit upp detta gånger flera förut och han lovar och lovar att han ska bättra sig.
Samma visa igår och idag.. Han erkände ikväll att han har ett alkohol problem och att han dricker varje dag i smyg.
Han vill inte att jag ska lämna honom, men han förstår om jag gör det.
Han lovar att söka hjälp och göra allt jag ber honom om för att han ska sluta dricka.
Om jag lämnar honom så tänker han ta sitt liv.

Vad ska jag göra? Jag vågar inte lita på honom eller ens tro på det han säger.
Samtidigt som jag älskar denna man när han är nykter och vore han det jämt så är han underbar. Ska jag ge honom chansen? Ställa ultimatum att han ska; söka hjälp, behandling och möten och fullföljer han inte våran överenskommelse så lämnar jag honom..

Eller.. Ska jag bara lämna redan nu? Inte ens ge honom en chans till.. Han har ju fått några redan och han har lovat dyrt och heligt förut!!

Att han ska ta sitt liv tänker jag inte lyssna på och ta som orsak att stanna kvar. Det är ju hans val och jag tänker inte känna mig skyldig om han väljer att göra det pga att jag lämnat en alkoholist.

Tacksam för stöd!

men barnens uppväxt. Du verkar stark och klok. Barnen kan inte välja men det kan du. Sen om det skulle visa sig att din man menar allvar med att söka hjälp mot beroendet, kan ni ju återuppta relationen då. Min mamma skilde sig från min pappa pga alkoholen.(mamma såg ingen annan utväg trots kärleken mellan dom) Tack vare det blev min barndom ganska bra. Ändå blev jag själv a-beroende och gifte mig med en man som blev a-beroende. Våra barn har fått leva med föräldrar som drack mer och mer. Det ger ju en osäkerhet och skam för hela familjen.Jag är numera nykter men inte sambon. Kärleken försvinner ju mer sambon väljer alkoholen.Vi ska separera. Jo, det är ett beroende, men det finns hjälp att få om man vill.. Styrkekramar och gör det som gynnar dig och barnen...

Du ser klart i vilken situation du är och ber om stöd. Du ska veta att det du beskriver är så vanligt med en partner som är fast i missbruk. Jag instämmer med miss lyckad ovan att du kan välja men inte barnen. Barn tar skada av att leva i familjer/miljöer med oförutsägbarhet, kränkningar och hot. Du frågar om du ska ge honom en chans till. Om du ställer ultimatum och stannar kvar måste du vara helt beredd att fullfölja ditt ultimatum, dvs ha nånstans att ta vägen - eller vara beredd att skicka ut honom om du ska bo kvar. Alltså ha de praktiska utvägarna klara. Tomma hot bara förvärrar. För alla.
Läs olika trådar här så kommer du att känna igen dig. Fortsätt gärna att skriva, det hjälper en att bli klar över sin egen resa!
Allt det bästa / mt

Mamma till 2

Tack för att ni svarar!
Jag tänker precis som ni, att barnen går före och att det är mitt ansvar att skydda dom, jag vill inte ge dom det här i deras uppväxt.
Jag har sagt det åt maken också, att oavsett vad jag känner för honom så måste jag vara osjälvisk och tänka på barnen före mig själv, min kärlek till honom blir oviktig. Men såklart jag förtjänar bättre än detta också.. Inte bara barnen.
Jag ska lägga fram mina krav till honom idag och se hur han resonerar idag.. Säkert går han med på allt jag säger och har idag dagen efter ångesten som gör att han är from som ett lamm..
Tyvärr sitter den inte i jämt ☺️
Jag är bara så trött på honom just nu! Jag blir äcklad av honom när han är berusad och jag tycker att det är vidrigt..
Han är verkligen två personer och jag önskar han kunde vara den personen jag blev förälskad i.. Den andre har jag fan inte bett om att ha en relation med! Jag gifte mig inte med den personen..

Kram på er

Mamma till 2 var det för mig innan jag gick. Mannen var som två olika personer och jag ville leva med den man jag gifte mig och valde att skaffa barn med. Efter tusen (eller så...) böner, tjat, förklaringar, hot och många tårar så gick jag. Och kom tillbaka med klara besked om vad som gällde och framförallt klarhet inom mig. Särskilt det sista, inom mig. Han valde mig och livet. Det är jag så tacksam för. Att skriva här har tidvis varit min livlina, nu är det en rastplats där jag påminns om vad som är viktigt i livet och försöker dela med mig av allt jag fått. Allt gott / mt

Mamma till 2

Mulletant, skönt att höra att det löst sig för er!! Hur funkar det idag? Hur gick ni tillväga? Lever ni ihop nu och han är nykter eller lämnade du honom?
Skönt att kunna rådfråga andra i liknande situation..
Han erkände igår sitt problem för mig och har idag haft ångest hela dagen för sina misstag. Han lovar att söka hjälp på beroendecenter på måndag och kommer att be om antabus, 12 steg eller vad som än krävs. Jag har sagt att det här är sista chansen, fullföljer han inte det här nu så lämnar vi honom.
Håller tummarna, tar en dag i taget och hoppas på förändring!
Kram

Bedrövadsambo

Din man verkar ha bestämt sig. Så ge honom en ärlig chans att visa att han menar allvar. Du måste utgå från att det går bra. Gör det inte det får du hantera det då. Jag ställde ultimatum till min nyblivna sambo "bli nykter, sök hjälp, eller flytta". Han började med antabus, och har varit nykter sen vår konfrontation i början av mars.

Mamma till 2

Vad skönt för dig/er, bedrövadsambo att det går framåt för er och att han håller i sin nykterhet!
Jag ger honom den här chansen nu att ta tag i sitt liv och så länge han följer det vi bestämt så står vi vid hans sida.
Han är ju en underbar make och pappa så länge ingen alkohol är i hans kropp.
Men, hur har du hanterat det här?
Som jag känner i mig själv, så har jag satt mig själv och mina intressen/mitt liv åt sidan pga honom och alkoholen.. Jag har fått en ångest och oro som jag aldrig förut haft och tappat bort mig själv i allt..
Hur har du gjort? Jag vill kunna må bra igen och samtidigt orka stötta honom i det här..
Kram

för oss idag! Du kan läsa min tråd om du vill, den finns under Det vidare livet och heter Mitt nya år. Det första året hade jag en annan tråd, den finns inte längre tror jag men den aktuella innehåller många tillbakablickar. Länge hade jag behovet att skriva om sånt som varit, en slags bearbetning. Det har inte varit lätt alla dagar men så värt. Nu hade vi ett långt liv bakom oss när problemen med A blev stora och det har förstås betydelse. AA och Alanon har varit till stor hjälp längs vägen och dessutom har vi deltagit i tolvstegsgrupp inom Katarina församling. För min del har det varit jättebra att skriva här. Att skriva för min egen skull, fritt dela mina egna tankar, men ändå så att det funnits mottagare, en riktning. Många gånger har jag börjat skriva 'ut i tomma intet' och sen har jag kommit till viktiga insikter om mig själv.
Jag kan nämna att jag vuxit upp med en far som var alkoholist och hade en önskan att mamma skulle lämnat honom. Därav har jag ett engagemang för barn som lever i förhållanden där missbruk och olika former av våld pågår.
Allt det bästa / mt

Bedrövadsambo

Min sits är väldigt annorlunda jämfört med din. Vi träffades i december 2015 och träffades någon gång per månad under ett år. Sambos sen mitten av januari. Vi har inga barn ihop, och han har flyttat in hos mig. Det första han uttryckte i samband med vår konfrontation var "jag flyttar, du ska inte behöva ha det så här." Jag svarade gång på gång "jag vill inte att du flyttar, men jag vill att du är nykter". I början var jag väldigt orolig för återfall. Innan jag träffar honom och hör på hans röst att han är nykter. Sen bestämde jag mig för att sluta oroa mig. Jag vill inte vara en person som oroar mig för allt. Det som sker det sker, och jag får hantera återfallet när/om det kommer. Under tiden njuter jag av vår gemensamma vardag ❤️

Dis

Kära Mamma till 2. Känner igen mig mycket i det du beskriver. Har ett barn tillsammans med min sambo som också är alkoholist. Din fråga är en som jag ställer till mig själv dagligen. Hur vet man när han fått tillräckligt många chanser? Alla vill vi ju in i det längsta hoppas på en förändring.

Hur har det gått sen du skrev sist?