av Bedrövadsambo

Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Bedrövadsambo
sön, 2017-06-18 - 16:00

Hälsan tiger still. Jag vet ju det. Vi pratade om det på jobbet häromdagen. Mitt jobb går ut på att fixa och dona och serva andra, så att de ska göra bästa möjliga jobb. Hur ofta får jag cred för det? Hur ofta får jag ett tack? Hur ofta verkar någon ens bry sig? Inte så ofta, men jag blir lika glad varje gång det händer. Jag vet ju hur viktigt mitt jobb är, och att de flesta tycker att jag gör ett bra jobb. Men jag behöver höra det ibland också. Det blir annars en obalans som skaver om man bara ger och ger och och inte får tillbaka. Så ditt bekräftande inlägg var precis vad jag behövde nu! Kram ❤️

InteMera
sön, 2017-06-18 - 16:38

Jag förstår precis hur du menar. Jag har också ett sånt jobb där jag sopar banan för allt och alla, för att fasaden till kund ska vara perfekt oavsett vad som pågår i kulisserna. Det brukar vara mig alla vänder sig till när de har glömt att ordna nåt och det är panikbråttom för de vet att mitt trollspö är dugligare än de flesta andras ? Sällan om nånsin får man ett tack eller att någon uppmärksammar ens ansträngningar och dendär ena gången någon på riktigt "ser" en och säger ett uppriktigt tack lever man länge på. Och självklart gäller detsamma även på ett forum, att få ett svar är en bekräftelse på att någon ser en, hör en. Om så bara en kort kommentar så värmer det och ger tillbaka. Hela iden är ju att detta ska vara en dialog, på vars och ens vilkor, för monolog till döva öron har vi säkert nog av hemma allihop som är här!

Bedrövadsambo
mån, 2017-06-19 - 21:33

I bilen hem från jobbet idag tänkte jag att det var länge sedan jag kände oro när jag åker hem. Som om jag tar nykterheten för given. Just därför blev jag förstås orolig. Sambon hade ledig dag, och alla möjligheter att ta ett återfall om han vill. Men han vill ju inte, jag vet ju det. Men eftersom han inte vill tala om det så vet jag ju inte heller hur svårt det är för honom, hur mycket han brottas med suget. Han verkar tillfreds och harmonisk, och vi har det mysigt tillsammans. Ikväll var vi och badade i havet, eller jag badade snarare. Bara 19 grader, men fullt badbart. Snart är det midsommar, men det är inget speciellt för oss. På midsommarafton ska sambon jobba, och jag och dottern plus min mamma ska besöka något ställe där de dansar runt stången. Efter det lite midsommarbuffé på en restaurang, och sen blir det som en vanlig fredagkväll för mig och dottern. Lite tråkigt kanske, men faktiskt rätt skönt att ingen av oss lockas av stora fester. Vi trivs bäst hemma. Kaka söker maka ❤️

InteMera
tis, 2017-06-20 - 08:35

Låter så skönt! Vanligt liv på egna vilkor, utan oro för fylla och att kunna fira högtider precis som man vill ? Njut av de val ni nu kan göra, när alkoholen inte står i centrum! Kanske enklare för honom också att jobba på midsommar som annars förknippas med drickande? Och du och dottern kan ha en avkopplad midsommar tills han kommer hem från jobbet! 15 veckor börjar onekligen vara så länge så han verkar ha bestämt sig för att livet är trevligare som det är nu än förr, du får vara glad och stolt ni tillsammans kommit såhär långt!

Bedrövadsambo
tis, 2017-06-20 - 12:39

När det som jag brukar kalla incidenten inträffade för 15 veckor sedan var jag helt uppgiven. Min uppväxt med alkoholiserad pappa hade fått mig att tro att det aldrig skulle funka. Återfall på återfall var bara att vänta, förr eller senare. Då sa en kompis till mig: "Så behöver det inte bli. Min svärfar drack en sjuttis om dagen i många år. En dag bestämde han sig för att sluta, och efter det drack han inte en droppe på 47 år". Hennes ord gav mig hopp. Och på samma sätt hoppas jag att min tråd ska kunna ge andra hopp, både anhöriga och beroende. Det kan gå bra!

Bedrövadsambo
sön, 2017-06-25 - 22:40

Oförändrat lugnt och skönt här hemma. Min sambo är inte lika trött som han var de första veckorna, men han är fortsatt lite låg. Ingen vidare lust att hitta på så mycket, trivs bäst hemma. Det vi gör sker på mitt initiativ, men han följer med åtminstone. Han är som en mussla dessutom, vill inte prata om det. Och jag frågar inte. Har alldeles för dåliga minnen från min uppväxt när min pappa var tyst och sluten och min mamma tjatade "Vad är det nu? Vad är du sur för?" Det slutade alltid med att min pappa var både arg och sur, och sen var den dagen förstörd. Jag väntar på rätt tillfälle, på en invit till att han vill prata. Och då tänker jag mest lyssna.

Rosa Pantern
sön, 2017-06-25 - 22:54

Fint av dig att göra så, att vänta in och så finnas för att lyssna. Tror på det sättet, utifrån vad jag själv skulle uppskattat om jag haft det jobbigt. Du har visst verklig kärlek till honom och styrka. Hoppas du får själv den kärlek som du ger! Att den mångfaldigas!!

InteMera
mån, 2017-06-26 - 14:58

Att tjata leder sällan till ärlig diskussion så jag tror du gör helt rätt, låt honom ta första inledningen när han är redo. Och så är ju inte alla män kända för sin djupsinniga samtalsförmåga heller oavsett vad det gäller ?

Bedrövadsambo
mån, 2017-06-26 - 21:03

Påtvingat allvarsprat brukar aldrig leda någon vart, om det inte är akut för då är det ju nödvändigt. Men jag har ju redan sagt vad jag tycker och vill, liksom han har gjort. Och då behöver man inte älta det så länge inget förändras i tanke och vilja. Jag har tålamod. Den sjukliga tröttheten är borta, och energin, drivkraften och lusten att hitta på saker kommer nog tillbaka så småningom. Jag är nöjd så länge han deltar på det jag hittar på åt oss, det är ju verkligen inte självklart. Minns själv hur min alkoholiserade pappa aldrig ville göra någonting kul. Ingenting. Alla förslag mottogs med pust och stånk och "Måste vi det? Nej jag vill inte, en annan dag." Från att städa förrådet till att åka till Ikea och köpa nya möbler. Biobesök, teater, restaurangbesök - allt! I alla år. Otroligt deprimerande att leva med en sådan sambo!

Tofslan
ons, 2017-06-28 - 22:15

Hejhej, Bedrövadsambo, har nu läst din tråd för du har kommenterar så fint i min några gånger. Ärligt talat blev jag förvånad (kanske pga hur andra trådar ser ut), det har ju gått jättebra för din sambo! 4 månader och inget återfall. Bra jobbat, både han och du som ställde ultimatum. Hoppas det fortsätter såhär!
By the way, min mamma var alkoholist och pillermissbrukare. Hon var nykter från alkohol ett tag, typ 5-6 år efter att mamma och pappa skilde sig. Men då tog hon piller istället för alkohol, typ ett återfall en/två ggr om året. Hon dog tillslut av en överdos när hon var 61, då hade hon också tagit återfall med alkoholen ett par månader tidigare. Vi vet fortfarande inte om det var självmord eller en olyckshändelse... ibland skulle jag vilja veta, men ibland inte. Hon hade många perioder av depression och låg i sängen i flera månader. Usch. Nu blev det långt i din tråd. Men ville bara säga att jag har den erfarenheten också.

Bedrövadsambo
ons, 2017-06-28 - 22:44

Som barn till missbrukare ska man vara extra försiktig. Min sambos pappa var alkoholist, flera av hans syskon också. Min pappa var det, och flera syskon till honom. Min sambos nykterhet har gjort att jag ifrågasatt mitt eget drickande förstås. Tidigare kunde vi festa till det rejält, men det gör vi förstås inte längre. Och jag saknar det inte ett dugg. Jag är inte helt nykter, tar gärna två-tre glas vin fre-lör och på kalas. Och sambon är nöjd med att köra. Han vill inte tala öppet om sin nykterhet för alla än, bara de närmaste på hans sida vet och min bästa kompis. Mitt ex och mina barn vet inget, och det är lika bra. Min sambo tillhör inte sorten som talar öppet om sina egna problem för att indirekt hjälpa andra. Det gör däremot jag, som pratar om min utmattningsdepression, och vägen tillbaka, med allt och alla som vill lyssna. Man är olika, och det är okej ?

Bedrövadsambo
ons, 2017-06-28 - 22:48

Om jag hade vetat om hans bakgrund med riskdrickande så hade jag aldrig festat med honom givetvis! Men jag hade ingen aning. Reagerade bara på att han drack snabbt, tills allt tog slut, och blev skitfull. Sen eskalerade det och utmynnade i katastrof. Men det har gått bra hittills, och jag är SÅ tacksam för varje dag ihop. Har näääästan slutat oroa mig för återfall. Nästan.

Tofslan
ons, 2017-06-28 - 23:12

...att det är större risk att man själv hamnar i missbruk om man är barn till en missbrukare. Det har jag alltid varit orolig för och tänkt på. Morfar var alkoholist också. Jag skrev i min dagbok när jag var typ 10 att jag ALDRIG skulle dricka alkohol. Tänk att man var smartare då. Man borde aldrig ha testat. Ja, ett par vin på helgen är ju ingen fara men jag förstår att man aldrig kan sluta att utvärdera sitt eget bruk av alkohol när man har erfarenheter i barndomen som vi har av det. Nästan så att man får lite skuldkänslor när man dricker, eller nästan, typ alltid, för att jag vet hur mycket jag egentligen hatar vad denna dryck gjorde med min mamma och många andra som lider. Väldigt intressant... du kan nog slappna av lite, inte kul att gå och oroa sig hela tiden. Som du säger så vill du ju släppa kontrollen och din sambo gör ett bra jobb. Ett återfall kanske kommer down the road men då får ni ta det då tycker jag.

Tofslan
ons, 2017-06-28 - 23:16

Forumet är så bra för alla som vill prata, det är många som lyssnar. Själv talar jag inte så mycket om känslor och tankar jag har men det känns skönt att skriva av mig här och få någonting tillbaka från folk som förstår :)

Bedrövadsambo
mån, 2017-07-03 - 17:42

Oförändrat lugnt hemma hos oss. Nästa vecka börjar semestern. Då ska vi på festival två dagar. Buss dit och hem. I fjol blev vi typ asplakat fulla båda två. Så blir det INTE i år. Måste kolla med sambon hur han tänker inför detta. Tror han att han efter så många nyktra veckor kan "unna sig några öl"? Och "missunnar" jag honom det? Usch vad svårt! Oron gör sig påmind igen. Svårt att prata om det när han så tydligt visar att han inte vill prata om det.

Dis
mån, 2017-07-03 - 18:18

Säkert bra som du tänker, att lufta det på förhand så det inte blir några obehagliga överraskningar. Tar han fortfarande antabus och hur har det fungerat för honom? För om han gör det så tänker jag att det bör vara en trygghet för dig?

melancholia
mån, 2017-07-03 - 23:18

Hittade just din tråd och har snabbläst den - det inger hopp! Förstår att det väcks oro inför semestern och att det kan kännas obekvämt att prata, men ni tycks ha utvecklat en väldigt fin öppenhet under alla dessa nyktra veckor. Jag håller tummarna för att det går bra! Är precis som du uppväxt med en alkoholiserad pappa och förstår såväl den stora sorgen som det svåra medberoendet.

Fortsätt skriva och reflektera. Din sambo kan skatta sig lycklig som har dig :)