Äntligen kom den dagen jag hoppats och längtat efter. Min man slog i botten. Hårt. Hans alkoholmissbruk som han dolt för alla (fast alla egentligen förstod) kom fram i soskenet och hela masken krackelerade. Under en resa hem till sina föräldrar tillsammans med sin son föll allting ihop. Han kunde inte sluta dricka, han spydde, snorade och grät. Han lovade "aldrig mer" till både mig, sonen och hans föräldrar och det har han hållt nu i sju månader. Och jag talar om samma man som druckit minst 6 folköl varenda dag sen vi träffades.
Det var ett helvete att leva med honom när han drack. Han ljög, blev aggressiv, notoriskt otrogen och, paradoxalt nog, sjukligt svartsjuk. Varje dag på väg hem från jobbet var en ångestresa. Hur full skulle han vara? Skulle han vara hemma eller på krogen? Skulle han sova? Bli svartsjuk? Gräla?
Men nu då? Jag är jätteglad över en nykter man, men samtidigt är det som om han har tappat livsglädjen. Den fanns väl inte riktigt där när han drack heller, men då var det som om alkoholen hjälpte honom att stå ut. Då kunde vi prata om och planera resor, bjuda hem vänner (även om det triggade igång ett hejdlöst supande några dagar) eller gå ut och äta. Nu när han avstår från drickandet är det som om allt mist sin mening för honom. Han vill inte att vi bjuder hem någon, han vill inte åka bort, vill inte gå ut och äta, vill inte fira midsommar, ser inte fram emot helgen, kan inte gå ut med kompisarna.
Jag säger åt honom att komma ut, att tala om för alla hur det ligger till, söka hjälp, gå till AA. Men det vill han inte. Jag vet inte om han skäms eller om han vill behålla en nödlucka för att kunna börja dricka igen. Någonstans har han en dröm och förhoppning om att kunna dricka som en normal människa igen.
Jag avstår för hans skull, men dricker ändå knappt själv, så jag saknar inte den biten ett dugg. Men jag saknar vänner, restauranger och resor. Livet har blivit så tråkigt och enahanda. Jag har längtat så länge efter det här och nu känns det nästan som om jag vill tillbaka. Vad har ni för erfarenheter? Är jag för otålig? Blir det bättre?