Hej!
Risken är att det här inlägget blir långt, men jag ska försöka att korta ner det en aning. För tre år sedan träffade jag en kvinna som - visade det sig - drack väldigt stora mängder rödvin. I början drack vi tillsammans, men efter några månader av dagligt festande så ville jag att vi skulle sluta och bli nyktra. Hon hade då flyttat in hos mig och lägenheten var helt uppochnedvänd av brist på städning. Hon blev väldigt arg och sa att hon minsann inte hade några problem med drickandet. Jag försökte då hålla upp själv och satte upp regler för hur jag ville ha det hemma (ingen alkohol innanför dörren). Då försvann hon allt oftare hem till sina alkoholiserade föräldrar och kom hem full på kvällarna istället.
När det hade gått en tid så började jag få ilskeutbrott och jag skrek ganska hemska saker åt henne när hon hade druckit. Hon fick mig att lova att gå i terapi för min ilska och det gjorde jag. Trots detta så gjorde jag slut flera gånger för att jag inte orkade längre, och hon började säga att jag var psykiskt sjuk. Jag trodde henne och började efterhand själv att dricka allt mer. Alkoholen blev återigen en daglig del av mitt liv. Mina studier (som jag hittills lyckats mycket bra med) blev omöjliga att fortsätta, jag började gå bakfull till mitt arbete och människor runt omkring mig reagerade på att jag var deprimerad. Nu sitter jag här med ett års svår kamp för att själv sluta missbruka bakom mig. Har varit på alla möjliga typer av möten, behandlingar etc, men utan resultat. Min flickvän tycker fortfarande att hon inte har problem och att felet ligger hos mig som är psykiskt sjuk. Så lätt är det att gå från ett medberoende till att själv bli sjuk.
Hoppas någon kan lära av min berättelse.