För att ni ska förstå så måste jag börja från början. Hoppas ni orkar läsa. Jag och min man träffades för snart 24 år sedan. Han drack varje helg i stort sett, och blev riktigt pinsam och jobbig och alltid alldeles för full och ofta blev det slagsmål med nån likasinnad. Det hände även att han inte kom hem förrän dagen efter och sov sen hela dagen och var bakis flera dagar efteråt. Dock så drack han aldrig på veckorna och har aldrig druckit flera dygn på raken. Så var det i ca 7 år, tills han gjorde bort sig ordentligt offentligt så det sved och det blev konsekvenser. Han insåg då att det inte höll att hålla på så.
Allt var frid och fröjd länge. Han kunde till och med dricka till slut och det gick jättebra och han skötte sig väldigt bra. Så dog han storebror hastigt för 5 år sedan, och då började det bli oftare och oftare, men aldrig på veckorna nu heller, men det hände ibland att han kom hem först på morgonkvisten och omdömet blev sämre igen, men inte som förr. Men jag blev livrädd att allt skulle bli som förut och har väl varit hispig. Men vi har gått på alkoholrådgivning och fått bra hjälp där.
Men det händer att han dricker ändå. Ska jag dra ett snitt så är det kanske 4-5 ggr/år nu. Han gör bort sig ibland, får ångest, vi går tillbaka på rådgivningen, han säger att han har problem. Nu har han börjat med medicin mot suget men det var några månader sen han drack. Och han säger att han äter medicinen för att han vill behålla mig och av samma anledning dricker han inte, men egentligen har han inte problem.
Jag blir så förvirrad! Vet inte hur jag ska förhålla mig. Är han alkoholist eller är han en riskdrickare? Är det jag som är nojig? Jag kan aldrig sluta oroa mig fastän allt är bra. "Kommer han att dricka igen?, när?, måste jag lämna honom?" Han i sin tur blir frustrerad för att jag aldrig blir nöjd och slutar oroa mig. Till saken hör också att han dricker aldrig hemma. Hemma är en frizon för jag och barnen. Vad tror ni?