Jag är ny här och kommer att berätta mer om vad som hänt mig. Men idag har jag blivit medlem i forumet bara för att få ur mig den hemska tanke jag bär på men som jag aldrig kommer att vilja uttala högt för någon: jag önskar att barnens pappa var död. Jag går sönder av allt han utsatt oss för och står inte ut med tanken på att för alltid vara bunden till honom på grund av att vi har gemensamma barn. Det vore lättare om han var död. Jag vet att jag är gräslig som tänker så, men så är det bara. Och kanske finns det någon här på forumet som kan känna igen sig i den känslan.

tycker jag! Man är en lejonhona när det gäller att skydda sina barn! Det är ju just bara en känsla du har, Du har ju inte försökt mörda honom! Tycker det är en ganska rimlig känsla! Du kan ju inte styra honom och eftersom han är pappa till dina barn inte heller klippa kontakten! Den som borde skydda barnen tillsammans med dig utgör instället en fara! Har tre barn ihop med en väldigt skötsam pappa men däremot har vårt samarbete gnisslat rejält emellanåt! Har kanske inte önskat honom död men känt "åh kan du inte bara försvinna"! Är man i din sits är det nog inte så konstigt att man till och med önskar honom död! Kram

Nea

Tack för stöd och bekräftelse på att mina känslor är normala!
Du tolkar mig helt rätt - jag vill inte se honom död egentligen. Men frustrationen över hans lögner, svek, manipulation och förvanskning av vad jag säger leder till en så enorm uppgivenhet att jag ibland tänker att det skulle vara lättare för mig och barnen att sörja honom och hitta ett stilla lugn än att ständigt få såren upprivna. Jag hatar vad hans missbruk har orsakat vår familj och skulle vilja skicka missbruket och alla dess konsekvenser långt bort i en mörk håla.

Dis

Välkommen till forumet, Nea!

Jag kan absolut förstå din känsla. Att leva ihop med en missbrukare är svårt.

Många kramar och hoppas att du fortsätter att skriva här.

Heleena

Mitt barns pappa är likadan. Har nyligen separerat och just nu är han djupt nere i träsket. Alkoholmissbruk som övergått till tablettmissbruk. Frustrationen över att inte kunna lita på honom, mår dåligt så fort barnet ska vara hos honom (då han varit nykter) jag står själv inte ut med att vara orolig. Du får försöka leva ditt liv med barnen så fridfullt som det går. Det försöker jag.

Nea

Det betyder så mycket att inte vara ensam i den här eländiga situationen.
Allt är så nytt för mig och jag har så svårt att hantera allt som händer. Jag hade trott att det skulle kännas som en lättnad att han flyttade ut, men det är bara värre. Nu känner jag inte igen honom längre och blir bara skrämd av hans beteende på telefon och sms. Han har precis påbörjat behandling av egen vilja och har nästan en ny personlighet för varje samtal. Innan behandlingen påbörjades var han mån om att jag skulle må bra och var ångerfull för att det har blivit så här. Nu är han istället ilsken och anklagar mig för att vara den sjuka av oss och att jag har behandlat honom på ett sätt som lett till hans missbruk. Han är som förbytt och jag har ingen aning om vad han gör, vilka han umgås med eller i vilket skick han är. Det känns så otryggt att inte veta något om hans tillstånd och att inte kunna skydda barnen från honom. Han är ren och nykter säger han, och då måste barnen och han få träffas. Eller?

Heleena

Innehåller inte behandlingen prover? Då kan man ju få svart på vitt om det skulle vara nåt. Jag har sagt nu att proverna ska vara rena innan han träffar barnet. Mitt ex. går också en frivillig behandling och har totalt skitit i den senaste veckorna. När man är tillsammans med någon som missbrukar, blir man ju automatiskt lite av en kontrollmänniska (helt normalt tänker jag) och när man separerar så kan man inte ha den kontrollen längre. Men vad gäller barnen så MÅSTE man ju ändå ha det. Man är skyldig enl. lag att se till så att de inte är med någon som är påverkad. Är soc inblandade på något sätt?