För att göra tråden kort så ska jag förklara lite snabbt.
Förr hade jag ett destruktivt förhållande till alkoholen, drack så ofta jag kunde, ljög om mängden, drack mig medvetslös , jag drack tillockmed andras sprit.
Jag har alltid lidit av en fruktansvärd ångest som senare utvecklades till ett självskadeebeteende och annat mög. Spriten blev min flykt då jag inte är så mycket för alternativa rus , (droger)
Jag blev kallad alkolist av nära och utomstånde dem 2-3 sista åren jag drack. Och vaknade en morgon med en helt svart lucka och intalade mig att det var sista gången jag skulle bli så full.
Sedan dess har jag artigt tackat nej till alkohol och tagit en kopp kaffe på festen eller middagen. Helt utan besvär egentligen mer än att jag inte visste hur jag skulle bete mig utan spriten.
10 månader senare bröt jag nykterheten (för några dagar sen)
Drack jag två öl och ställde den andra i skåpet där den stått utan nån större tanke på . jag har alltså inget sug på att dricka den.
Min fundering är då, var jag inte alkolist? Hur kan det komma sig att jag klara denna gången utan några besvär eller funderingar,utan ångest och allt annat?
Var det ren tur eller har jag bara vuxit i psyket, är alkoholen numera likgiltig?
Jag kanske provar igen. Om jag känner för det. Är inte sugen på nån "alkoholhaltig" dryck just nu.