Det har nu gått en tid sedan jag bestämde mig för och också kommunicerade till min man att jag tänker flytta och att han får göra detsamma. Vi har vårt hus ute till försäljning och står som sagt i begrepp att inte bo tillsammans längre.
Detta är en process som tagit flera år för mig att till slut komma fram till och att också nu fullfölja.
Min mans alkoholvanor läs= alkoholism verkar ha nått nya nivåer nu. Han har gjort om anledningen till varför vi ska sälja vårt drömhus och att inte längre leva tillsammans. I hans värld beror det på att min son " spelar ut" oss då han inte längre vill bo hos mig pga min mans drickande. Det är som om att detta inte finns med i min mans hjärna.
Han ser bara hur min son gör så att min mans livsverk raseras, att jag är svag som ger vika för utpressning osv.
Att anledningen till sonens och mitt ställningstagande beror på att min man dricker i stort sett en vinbox om dagen då han är ledig, nej det finns liksom inte med utan just nu måste han dricka för att orka med, han har sån ångest, bla bla bla...
Jag är så lättad över mitt beslut men fick en svacka idag och har sån ångest och behöver höra hur jag bäst kan hantera honom just nu?
Han super som sagt oerhörda mängder nu och är så på gränsen hela tiden mellan att vara jättesnäll och gråtmild till att leta anledningar att få skälla och bråka med mig.
Han känner sig ensam och övergiven om jag är iväg några timmar, och är såklart full då jag kommer hem. Då ska det diskuteras, och jag ska redogöra för allt mellan himmel och jord.
Sen stupar han i någon soffa, sover ett par timmar för att sedan inte låtsas om någonting.
Jag låter honom vara i mesta möjliga mån men under hans nyktra stunder förväntas jag vara precis som vanligt.
Hur tänker han?
Någon med alkoholisterfarenhet som kan ge feed-back?