Jag har tidigare, förra året skrivit inlägg om min mamma. Mamma har nog varit full i minst 15 år, vi har kanske vetat om de lite mer än halva tiden.
Mamma dricker varje dag, hon är full, elak, sluddrar, snubblar och utsätter andra för fara. Kör bil full, bjuder in grannens barn eller nu mina syskonbarn på olika aktiviteter som kan sluta illa. Visst hon håller sig uppe oftast och det ser kanske inte så farligt ut utifrån, men jag är ständigt rädd att hon ska skada någon annan.
Förra året ringde vi socialen och gjorde en orosanmälan och det har hjälpt, absolut. Under våren har hon druckit mindre, kanske till och med varit nykter periodvis. Krånglet är att hon går in i någon form av maniskt beteende då hon plötsligt shoppar extremt (möbler, smycken, renoverar osv.) eller köper fler djur eller far runt som en virrvelvind och påbörjar massa saker hon inte klarar av att avsluta eller sköta. Därefter går hon oftast in i en depression och är snart tillbaka i drickandet igen. När hon dricker börjar hon älta tidigare år och börjar förvränga verkligheten. Ju mer hon tänker desto större blir saker som skett i hennes liv och hon fantiserar ihop händelser som sedan blir sanning för henne.
En annan problematik är vår pappa. Han har ett jäkla humör och är en riktig matyr. Han är så medberoende så jag blir tokig. Mamma är fruktansvärt elak mot honom, vilket leder till rejäla bråk. Han är ledsen, sårad och har väl själv en depression. Han tycker synd om sig själv, kan inte förstå varför mamma säger som hon gör till honom, vad han har gjort för fel osv. Han blir väldigt arg när hon har druckit och försöker då skrika henne till "vett" medan hon är full. Han hindrar henne att gå någonstans (tar bilnyckel eller står i vägen) och häller ut all alkohol och följer sedan efter henne överallt och skriker på henne. Inte en sund relation alls. Även om mamma skulle vara nykter så kan han inte lita på henne (det kan ingen av oss såklart) och då blir det ju inte synd om honom längre = hans anledning att vara deppig försvinner och han vet väl inte vem han är, så då blir han sur över det. Bråken slutar inte för att mamma verkar nykter.
Pappa är en fin människa. Vi alla barn tycker om honom och tycker att han är bra och det är givetvis skitjobbigt för honom att höra att han är orsaken till alkoholproblemen från min mamma.
Mamma har inget jobb längre, det har hon supit bort. Hon har inga vänner, tror inte att hon har haft det tidigare heller, mycket pga hennes och pappas relation eftersom de är ett sånt par som mer håller sig för sig själva och att pappa har haft en del svartsjukeproblem tidigare.
För egen del vill jag inte vara en del av detta längre. Jag vill inte höra mammas ursäkter och pappas "tyck synd om mig" gnäll mer. Jag har suttit som en jäkla samtalsterapeut sedan jag var liten. Tyvärr är jag nog ganska bra på det nu.. Så fort de bråkar eller tänker något så vänder de sig till mig. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte gå mellan, jag orkar inte höra alla ursäkter mer. Om pappa inte trivs så får han lämna henne eller på annat sätt ta tag i situationen. Om mamma ska fortsätta dricka så vill jag inte vara en del av hennes liv längre. Om det är pappas fel att hon dricker så får hon lämna honom. Jag blir tokarg så fort jag får höra mammas ursäkter till varför hon måste fortsätta dricka. Jag kan inte kontrollera ilskan. Jag har helt sonika börjat lägga på luren eller vända när de kommer för att "prata". (Har inte bott hemma på över 10 år, men vi har fritidsaktiviteter ihop och de har många djur som jag inte vill far illa under mammas värsta perioder.) Till viss del har detta gett effekt. Mamma säger nu att hon VILL sluta. Att hon SKA göra något åt detta.
Så till huvudsaken i mitt långa inlägg som har så lite med alkohol att göra ändå. Mamma är jätterädd för abstinensen. Tidigare har hon fått kramper när hon har slutat. Hon vet inte hur mycket hon dricker och det är svårt att avgöra. En gång blev hon inlagd på St. Göran med 1,5 promille i blodet, då trodde vi att hon kanske hade druckit. Dvs hon hade själv tänkt köra bilen en timme innan vilket vi egentligen inte kunde avgöra om hon kunde eller inte..
Senaste dagarna har hon försökt lägga in sig, men de svarar att hon får komma tillbaka när abstinensen har brutit ut. Det leder bara till att hon inte vågar sluta. Vad i helskotta ska hon göra? Vart kan hon få hjälp? Hon vill sluta, men kan inte klara detta själv hemma. Hon behöver läggas in och hon behöver ett nätverk som stöttar henne. (Jag är inte detta nätverk och kommer inte vilja vara del av det heller.)
Vad gör jag med pappa? Han måste få en annan samtalspartner än mig annars kommer han låta mitt yngre syskon bli det. Han vägrar dock ta hjälp. Jag har försökt få hans syskon att stötta honom, men det vill han inte. Han vill inte berätta om mammas problem för någon. Han vill absolut inte prata med någon och tycker att jag sviker honom. (Det gör jag inte, men jag tänker inte diskutera detta mer om han inte börjar agera och göra något av det han inte trivs med.)
Är det någon som har erfarenheter av behandlingshem? Finns det något bra? De verkar ju tyvärr inte ha den bästa statistiken på att få folk friska..
Pengar får inte vara ett problem. Måste jag så säljer jag det som behövs bara mamma kommer ur detta och jag kan få gå vidare med en lite mer normal relation med mina föräldrar.