Hej, jag är ny här så om jag gjorde megafel genom att starta en tråd så tala gärna om det för mig. Jag är lite stressad för att min kropp har varit uppe i varv sedan i måndags då det som orsakade min sorg var fakta. Jag hade varit stressad i några veckor innan det egentligen men förstod kanske inte hur illa det var med mig eller det som hände. Jag kan inte riktigt skriva om vad sorgen är för att, tja det går bara inte. Inte ännu. Det slukar mig.
Jag har börjat dricka igen. Jag hade inte varit nykter speciellt länge, slutade i december med återfall (socialt sista krav tänkte jag, orkade inte med frågorna om varför etc eftersom varenda människa verkar lida av svag-mild----stoor problematik med alkohol). Så januari, med en gång, inte nyårslöfte utan snarare det att saker rent psykiskt började lösa sig i december.
Jag lever med 2 personer varav en dricker när hen känner för det men hen har inte samma sorts alkoholproblem som jag. Jag har druckit för att döva, för att stänga av, bli av med att bara vara-känslan. Jag har adhd och haft rikligt med depressioner sedan barndomen som konsekvens av det först nämnda.
De jag lever med vet att jag valt att sluta dricka för att må bättre, för att jag alltid vetat med mig att alkoholen är en quickfix (om ens det) då dagen därpå alltid är värre. Betänk då att jag druckit nästan varje dag i stora mängder i ca 10 år. Perioder har väl varit enbart folkölsfixerade för att jag inte klarat av att gå längre än till närlivs utanför lägenheten. Fan vad jag skriver på nu, kan inte lugna mig.
Jag är nästan i konstant panik, sorg, förnekelse, chock om vartannat. Ikväll fick jag frågan om jag ville ha en öl och jag sa nej tack men en timme senare frågade jag om det fanns vin istället. Jag hade ändå preppat med både campral och naltroxen på morgonen eftersom det pågått sedan i tisdags. Det tar inte lång tid för att allt ska gå å h igen. Fattar det.
Jag behöver verkligen råd från någon som vet. Hur klarar jag av det här? Jag har knappt påbörjat mitt sorgearbete, alla påminnelser är överallt och jag försöker distrahera mig med filmer och skriva av mig mest till min bästa vän. Ett typiskt drag hos mig då är att jag snabbt blir övertrött på att höra mig själv beklaga mig. Jag hör mig göra det hela tiden även om ingen annan håller med mig. Jag är bara så trött på ordet "jag".
Men, så måste detta ut om Jag ens ska kunna avstyra det här. Jag tappar kontrollen rekordsnabbt. Första kvällen var det förståeligt även i min naiva skalle, en whiskey för att lugna nerverna, somna osv. Jag har redan propavan och stesolid mot sånt men jag kan ärligt säga att jag aldrig varit med om något så här jävla jobbigt. Det är bara början och jag har haft ett livslångt krig mot psykisk ohälsa. Överanalyserande.
Jag började bli frisk som sagt och i samma våg la jag ner alkoholen, slutade med matslarvet, började träna med vikter hemma. Känt mig som en 20-åring i år.
Nu känns det som en livstid sedan. Amytiville horror, det är jag och min kropp nu. Instängd i det och det känns inte bättre än att jag dör av sorgen.
Nu flera glas vin senare så kan jag inte säga att jag är påverkad (beror kanske på naltrexon i kombination med all stress kroppen hanterar) men jag mår definitivt sämre än innan det första glaset vin. Skulle mått dåligt i vilket fall och hade varit vaken i vilket fall. Jag skriver som en kratta.
Men jag hade förmodligen inte haft sådan enorm dödslängtan som jag har nu. Kanske en bråkdel, en stor men ändå inte detta helvetet.
Jag skriver mest bara om alkoholen nu tror jag. Det som har hänt är för mig något som har förändrat allt i mitt liv hädanefter. Sorgen är personlig och kan ses som en mindre grej kanske i andras ögon. Fast jag vet inte. Jag är så förvirrad. Jag känner skuld, jag känner att jag kanske inte bör få lov att sörja så här intensivt. Jag har aldrig varit sådan att jag brytt mig om sociala normer. Men just nu vet jag att jag inte har mycket till koll på mig själv. Förlorar jag mig själv, har jag någon verklighetsförankring? Beror denna paniken och reaktionerna på enbart det jag sörjer eller/och för att det är andra att tänka på runt omkring mig?
Jag kan inte lägga in mig på psyket. Jag har gjort det tidigare när jag varit riktigt dålig i depression och inte en enda gång kom jag ut i bättre skick, snarare tvärtom.
Är det någon som förstår mig, alltså det jag ber om hjälp med? Jag kan inte formulera mig rätt för råden jag förmodligen behöver.
Att be de jag lever med att gömma saker eller inte dricka i närheten av mig skulle inte fungera av flera orsaker. Den som kanske övertygar er mest är att den personen som dricker mer eller mindre dagligen inte tycker att mitt problem ska begränsa hens liv. Detta får jag ta itu med på egen hand och så är det med det. Trots att de är väldigt oroliga och på sina sätt också sörjande.
Skriver jag mer så raderar jag nog allt. Jag framstår inte bara som galen men förmodligen som rätt korkad. Har ni råd så lyssnar jag gärna.
ps. aldrig vågat mig till AA, socialt akward som jag är