Hejsan,
Eller vad man skriver.
Jag är man som lever ihop med en annan man. Vi har varit tillsammans i två år och ska snart flytta till vårt första gemensamma boende. Han har sin lägenhet men har mest bott hos mig sedan vi träffades och han blivit en stor och viktig del i mitt liv. Också i min 10-årige sons liv, de är jättefina tillsammans!

Jag har fått reda på att min sambo har alkoholproblem, enligt honom själv så dricker han stora mängder alkohol i perioder för att dämpa ångest och hopplöshetskänslor.
Det uppdagades sedan jag hittat vinboxar och spritflaskor samt tomflaskor som han gömt undan och när jag konfronterade honom så berättade han om sina problem. Tydligen har han velat berätta för mig tidigare, men varit rädd och inte vetat hur han skulle göra. Han sa att han därför tyckte det var skönt att jag nu upptäckt hur det låg till och att han haft dessa problem sedan ungdomen (han är nu 40+) och att han har velat söka hjälp men inte vetat hur eller på vilket sätt han skulle kunna bli hjälpt.

Jag har vid några tillfällen misstänkt att han druckit, sett flaskor som jag inte känt igen, känt spritdoft från honom etc., men sedan har jag inte tänkt så mycket på det eftersom han inte verkat berusad. Naivt? Ja kanske, men det är väl så när man älskar någon.

Oavsett missbruket, även om det ju är en del av problemet, så är vi inne i en djup svacka just nu, där vi båda upplever att livet är enormt påfrestande av olika anledningar. Det sliter enormt på vår relation och vi har kommit till en punkt där vi frågat oss själva, och varandra, om vi överhuvudtaget ska fortsätta vara tillsammans. Alkoholproblematiken gör inte saken bättre. Just nu känner jag mig förkrossad och vet inte hur vi ska kunna gå vidare.

Finns det någon med råd/synpunkter/erfarenhet så hör gärna av er!

Puss&kram

Bedrövadsambo

Full pott på den fyrklövern: 1) berätta för någon är bra och viktigt, 2) skönt att sambon var nykter igår, 3) att du fick sova gott, 4) att du förstått att du måste släppa kontrollen.

Är att rent fysiskt tänka mig ett staket runt mig själv. Ett likadant runt min partner.
Eller en hage kanske är en bättre metafor. S
Sen får man då lov att baxa runt på sin egen hage bäst man vill.
Släppa ut sig själv och möta sin partner i en frizon. Men aldrig ha rätten att kliva in i den andres hage...typ

Bedrövadsambo

Jag berättade för min bästa kompis, och berättade det för sambon. Jag sa "någon måste jag prata med, annars blir jag galen". Givetvis avkrävde jag min kompis full diskretion, och allt annat vore otänkbart för henne. Jag märker på min sambo ett visst avstånd till henne, han vill helst inte umgås med henne. Säkert livrädd för att bli utskälld eller outad offentligt. Men det skulle hon aldrig göra. Hon är klok och skiljer på person och beteende, och hon stöttar mig enormt. Hon vet att den bästa lösningen inte är att slänga ut honom. Även om det kanske vore enklast. Men han sköter sig hittills. *ta i trä*

Bedrövadsambo

Jag nästan ser Ullabulla hur du baxar runt med din hage runt midjan och krockar med allt och alla ? Måste vara oerhört effektivt för att inte komma någon för nära! Den typen av bildliknelser älskar jag!

Pelle82

Jag tror att han varit nykter två dagar nu!
Tänker inte påstå att jag är bergsäker men det är ändå bättre att tro att han inte har druckit än att veta säkert att han har druckit. Eller hur!
Vi har inte berört ämnet alls de senaste dagarna så jag vet inte hur han mår eller vad han tänker om alltsammans. Vi går mest runt båda två och låtsas att allt är frid och fröjd och att problemen inte finns. Han kämpar med sitt och jag med mitt och det är kanske så det måste vara just nu.

Jag blir lite förvirrad av det faktum att han till synes går från hundra till noll på en gång. Från att dagligen hälla i sig sprit till att hux flux inte dricka alls, att sluta när sista flaskan är slut. Det låtet helt jävla osannolikt, förnuftet säger mig att det inte funkar så. Ändå väljer jag att hoppas eftersom jag så gärna vill att det skall vara sant.
Hopp/förtvivlan, nu var vi där igen.
Jag förstår också att även om han verkligen slutar nu utan att få hjälp med orsaken till missbruket så kommer problemen med största sannolikhet tillbaks igen.
Om vi ska komma tillrätta med det är upp till honom.
(Märker ni att jag övar på att släppa kontrollen...!)

InteMera

Det är bra han hållit sig nykter men lika bra du behåller din lite skeptiska hållning till att problemet skulle vara löst. Som du själv konstaterar funkar det inte riktigt så för de flesta att bara gå från 100 till 0 och så var det klart över en natt. Men bra du övar på att släppa kontrollen och fokusera på ditt eget ?

Det händer att folk verkligen slutar så där abrupt. Chocken, krisen har varit så stark (och det är bra!) att uppvaknandet skett. Fortsätt tro, hoppas. Fortsätt som du nu gör!

Hej. Jag heter "MM" och jag är en periodisk beroendeperson. D.v.s jag kan hälla i mig litervis med starksprit under 7-8 dagar för att sedan bara ställa mig upp. Borsta av mig och inte ens ha en tanke på A under månader (ibland veckor). Så jag är enligt mallen inte en beroendeperson, får mvg på alla tester jag gör. Har bra värden på lever etc. När jag är i en bra period.

När jag är i en dålig period så dricker jag mer än normal konsumenten gör under ett år. (Men jag har inget vardagsskvättande eller sug)
För mig är det skit samma om det är AW, grillning, deppigt, roligt, fest eller party. Mina perioder kan komma en tisdagsmorgon,

Jag har många gånger bara ställt mig upp efter en dålig period.

Så visst det är absolut möjligt. Problemet vi ofta har, då vi inte har detta vardagssug är att vi tror att vi är botade och kan börja dricka igen. Som periodare kan det vara svårt att förstå att man har alkoholproblem, då perioderna när vi är nyktra är längre än de vi dricker.
Vi är som nykterister och missbrukare i samma kropp. Jag kan själv ha svårt att förstå mitt beteende när jag är i en bra period. Förstår det inte själv.

Vi är ett par stycken som har denna beroendeform härinne. Jag, AlkoHyper, Ikaros, Rosen, Anders43, PI, Lim.
Du får gärna fråga om det är något du undrar kring detta, då problematiken vi har ser annorlunda ut än "den
vanliga beroende personens" Vi kan t.o.m ha svårt att förstå varandra, men vi har samma sjukdom.

Kram

MM

Pelle82

Det är precis såhär min sambo har beskrivit sina problem för mig, nästan exakt så!!!!
Dåliga perioder där han dricker stora mängder alkohol och bra perioder där han kan dricka helt normalt utan att känna beroende eller sug, precis som du beskriver!!
Också detta att han inte kan sätta fingret på sitt problem och därför har svårt att veta hur han skulle söka hjälp har han berättat för mig.

Såklart har jag tusen frågor som jag vill få svar på även om jag förstår att allas problematik ser olika ut och att inget svar gäller för alla. Men alla svar hjälper ju när man vill försöka förstå något.

Så några frågor, utifrån ditt perspektiv: hur upplever du att det är att vara inne i en dålig period? Vilka tankar rör sig i ditt huvud? Finns det något som hjälper dig att komma ur?
Jag är som sagt fullt medveten om att det som gäller för en inte gäller alla, men jag vore ändå tacksam att veta hur Du tänker!

Kram!

Pelle82

Nu har det varit lugnt i ett par dagar.
Det har inte förekommit någon alkohol (så vitt jag vet), vi har haft besök av min bror och hans flickvän så jag har kunnat tänka på lite annat.
Igår var vi ute och åt allihop, min sambo drack alkoholfritt hela kvällen och vi hade trevligt!
Idag åker vi på semester. Tillsammans. Det känns ok. Inte helt bra, men det tror jag inte något skulle göra i nuläget vad vi än gjorde. Det kanske är så att vi behöver tid med varandra för att hitta tillbaks. Och hjälper inte det så har vi åtminstone testat.

Det som stressar mig mest just nu är att vi inte har pratat om hela situationen sedan han slutade dricka. Inte nämt det med ett ord. Allt vi har sagt om våra problem och vad vi ska göra åt dem har kommit fram i onyktert tillstånd.
Jag skulle så gärna vilja veta hur han tänker nu, men vet inte hur jag ska närma mig det.
Svårt!

Hej igen. Skönt att din sambo har tagit sig till en bra period. Mitt liv har bestått av bra och dåliga perioder, vilka som är vad förstår du säkert. Jag kan bara beskriva mina egna. Jag kan alltså vara helt nykter i veckor, månader. Under dessa månader finns inget intag av A alls, skulle jag ta en öl, ett glas vin skulle det trigga igång mig till vansinnighetsdrickande. d.v.s det ökar för var dag för att sen bara avta.

Brukar starta med: Jaha nu är jag nog frisk trots allt, läkaren pratar skit, jag har inga problem - jag kan dricka som alla andra.
Så två öl (som aldrig blir 2 öl) utan efter ett par glas tappar jag kontrollen och dricker mig full, vaknar med galen sjuk ångest som driver mig ner till systembolaget eller bar. Där är startskottet. Sen vet jag inte - ångesten leder till mer och mer, och där nånstans på vägen skiter jag i allt. Konsekvenstänkandet uteblir. Bryr mig inte. Jag har också likt en narkoman drivet att skaffa mer alkohol. Kan gå över lik för att få mer.

Jag mår inte dåligt, har ingen ångest, har det bra socialt och människor som älskar mig.

Ofta kommer en dålig period när jag mår som bäst, tränar, äter bra, självförtroendet på topp.

Sist fick jag i mig så mycket A att jag vaknade i mina egna blodiga kräkor samt flertalet tomma spritflaskor. Detta var i oktober. Där förstod jag att detta kan inte pågå. Så jag sökte hjälp för mina problem. Många samtal senare har vi inlett (jag och läkare) en ADHD utredning för att se om detta kan vara anledningen. Att jag inte kan hantera alla känslor som kommer på samma gång och måste döva med A. Kroppen är trött men hjärnan på högvarv.

Jag har själv inte förstått att jag är missbrukare av A, då de helnyktra perioderna är fler och längre än de med A.
Jag är ju nykter i långa perioder jag kan inte vara alkoholist.

Det är vi. Vi är värsta sortens alkoholister. Vi är vansinnighetsdrickare med risk för att få epilepsi och hjärtstillestånd. Fullblodsalkoholister. För oss gäller det att när tanken på A kommer så måste vi avböja det första glaset.

Problemet vi har är att hjärnan reparerar sig, den läker ihop under vår nyktra period och vi tror att är friska. Ångesten försvinner och vi tar det första glaset. Gemensamt med vardagsdrickaren är att det inte funkar. Det funkar aldrig.

En periodare kan alltså gå från 0-100 på nån minut men också gå från 100-0 utan problem.

Pelle82

Jag inte varit så aktiv här på ett tag. Vi är på semester och sambon har inte druckit på snart två veckor. Officiellt är det för att han börjat med strikt diet eftersom han vill gå ner i vikt. Han håller sig till dieten och jag tror också att han använder det som ett sätt att få bättre kontroll på tillvaron.
Vi har fortfarande inte pratat om vår situation. Det känns som vi går runt i nåt slags vakuum, vi låtsas som om inget har hänt, som att allt är som vanligt och att det inte påverkar oss.

Det stämmer inte, vi känner båda två en förändring. I mitt fall är det en konstant oroskänsla som inte vill släppa.
Det värsta är att jag inte litar på honom sedan jag fått reda på saker som han undanhållit. Hur han ljugit om sitt missbruk bl.a.
Jag har fallit i den klassiska misstänksamhetsfällan, och vet inte om jag någonsin kommer ta mig ur. Hur gör man för att få tillbaka tilliten?

Ellan

Hej Pelle82,
Jag och min man levde med "elefanten" i många år och då syftar jag på det stora problemet, mitt beroende av alkohol. Den fanns där och förpestade våra liv men vi pratade inte om den. Jo när jag hade druckit, ljugit, gömt undan, svikit honom och våra barn, då bråkade vi om den. Men vi pratade aldrig om den/det på riktigt. Jag läste din tråd i förra veckan och fick på riktigt ont i magen. Du upplever och står i den situationen som jag utsatte min man för. Jag var sjuk, jag vet det nu, men det smärtar att läsa hur det faktiskt är för er som är anhöriga. Alkoholisten, jag, ville inte prata om det. Det var för skamligt och smärtsamt. Jag blev irriterad, arg och ledsen. Spelade ut hela registret. Min man gick med en ständig oro och vågade inte ta upp det... var tacksam för att det var lugnt för stunden men var på sin vakt och litade inte alls på mig. Han levde med en ständig stress, det vet jag nu.
Jag har nu varit nykter i 15 månader och han har genomgått en anhörigvecka. Vi är fortfarande gifta och vi har kommit långt i tillfrisknandet tillsammans med barnen. Så det går att ta sig igenom skiten. Men det svåra i detta är att det inte ligger hos dig. Du kan inte hjälpa honom, hur mycket du än vill och hur mycket kärlek det än finns mellan er. Elefant-jäveln måste upp på bordet! Den står emellan er, över er och omger er. Tilliten växer fram när han börjar arbeta med sitt tillfrisknande och du med dig själv. Löften och kloka ord räcker inte långt när vi är aktiva i vår sjukdom utan det är vad vi gör för vårt tillfrisknande som bygger tillit.
Alkoholism är en familjesjukdom på så vis att alla blir sjuka, mer eller mindre. Jag skulle inte råda dig till att bli sambo med honom, särskilt inte om det är barn inblandade.
Prata med honom, prata om elefanten som tar plats oavsett om han dricker just nu eller inte. Du kommer bara att göra dig själv illa annars. Berätta ur ditt eget perspektiv. Hur du mår och hur du känner. Det är dina känslor och de kan aldrig vara fel.
Att han kan låta bli och dricka nu när han går på diet är egentligen inget konstigt. Jag blandade oxå in perioder av strikta dieter etc och fick då belöningar i ny form. Vi beroendepersoner hittar nya vägar att belöna oss när ett sätt försvinner.
Jag ber om ursäkt för mitt långa inlägg men jag har hållit inne med mitt svar ett tag. Ditt inlägg berörde mig mycket och jag är ju från den "andra sidan" så jag var lite tveksam till mitt svar.
Önskar dig ALLT gott.
Styrkekram
Ellan!❤️

Pelle82

TACK för ditt LÅNGA inlägg!
Det är precis så som du beskriver med elefanten och jag vet att den måste upp på bordet hur jobbigt det än kommer bli. Känner mig livrädd för att vara den som tar upp det eftersom jag inte vet var det kommer leda, men jag inser att det inte finns något annat vettigt alternativ. Osäkerheten kommer ta död på mig annars.