efter många år av eskalerande drickande periodvis, nu blir han bara är tyst och dricker? har pratat med han om att jag inte orkar längre och måste tänka på mig själv nu.
Inte ett ljud till mig ....psykist terror. Några råd?

Blåklocka

Jag har varit där du är och inte förrän ett år efter det att jag verkligen fått NOG har vi nu äntligen flyttat från varandra.
Så mitt råd: Lämna honom nu!
På en gång- det blir inte bättre.
Tänk utifrån vad DU vill ha, vad DU behöver.
Din man har valt vad han vill ha och vad jan behöver.
Skit i honom!

liv

Inerst inne vet jag ju det. Hoppas att han kan säga Förlåt. Men det verkar sitta djupt inne, undrar om han vill skiljas men inte vill föreslå det själv?
Fy sjutton, man grubblar så man blir trött i huvet.
Beundrar dig / er som tagit steget

Blåklocka

Jag tänker att det är precis så som du skriver. Vi som är ihop med alkoholister är så jäkla vana att ha fokus mot ett helt annat håll än mot oss själva. Det jag menar är att du ska tänka och fundera vad DU vill och behöver. Din man får ta ansvar för sitt. Ett " förlåt" från en alkis är inte värt någonting. Det är bara för att köpa tid, slippa ta konsekvenser.
Så, sluta tänk och känn vad din man vill och ska.
Tänk och känn vad är det du vill?
Detta är möjligt även för dig.
Men den tuffa vägen är att DU måste sätta dig i förarsätet. En alkis kommer inte ATG ta det ansvaret. Han/ hon sätter sitt drickande i första rummet.
Vad vi än anser och önskar...
Ta kommandot i dit liv!

Precis som du beskriver brukar relationer med missbrukare se ut. Den beroende är bara intresserad av sitt gift så fort suget kommer. Då betyder omgivningen inte mycket. Det är därför missbrukaren kan supa bort både partner, barn, hem, hus och arbete. Giftet är så starkt så omgivningen har ingen chans. Liv, ditt liv är dina val. Skaffa stöttning om du inte har det, och tänk framåt. Vill du ha det livet du har nu eller värre om t ex 1 år? Jag är själv nykter sedan 1,8 år och ska separera från en man som inte klarar av nykterheten utan super sig längre och längre ner i träsket. Han är en bra man egentligen, men blir förstörd av sitt drickande. Det finns en bättre framtid för oss som vill ha det...Kram

liv

Ja , precis så är det. Man har fokus hela tiden på en alkis och glömmer bort sig själv.Jag tror faktiskt att han är rädd att tappa masken och skilja sig är ett stort nederlag för honom, "vad ska folk tänka"
Jag har försökt i alla år att inte "visa" för folk, grannar, arbetskamrater hur vi har det. Jag är expert på att dölja och skydda min man, vårt son som flyttat och vill inte komma hit säger han, men törs inte säga til sin pappa.
Jag har kommit en bit på vägen och öppnat mig för några grannar som naturligtvis redan har sett och förstått.
Jag vill fly men kan inte lämna min dotter som är tonåring och har växt upp här och har sina vänner. Hon har nog växt upp i en miljö som blivit värre med åren. Har flytt ibland själv och med barn . Dotter vill inte att jag ska bort såklart.

liv

Fan, försökte prata med han och hans svar var Tar inte mer skit från dig? sen går han ? vad förväntade jag mig? naturligtvis så är han inte nykter, men hur länge ska man vänta tills han blir nykter och prata?Tycker synd om alla vi som står ut . Man har svårt att ta in det som min man säger, den som jag valde att leva mitt "liv" med.Jag känner mig så jävla sviken, ledsen,sårad bryter ihop. Skönt att skriva av sig på detta forum.

lizzbet

Håller med allt vad de andra skriver, och vänta inte på något förlåt, det kommer troligtvis aldrig, och även om så är det inte ärligt menat, tyvärr... Försök acceptera att han är SJUK och att du och ingen annan, endast han själv kan bota.

Blåklocka

Precis som du beskriver att du skyddat din mans supande inför grannar osv och att du är orolig över dottern och vad det skulle innebära om du tar beslutet att faktiskt ta kommandot, ta makten över det du kan nämligen över ditt liv. Precis dessa tankar hade jag för exakt ett år sedan.
Jag var så ledsen, förtvivlad och kände en sådan maktlöshet.
Tills jag bara fick nog och bestämde mig. Det som förvånade mig mycket var att min son blev mycket glad och lättad!
Kanske är det även så med dina barn. De märker ju hur du har det och på något vis sätter du en norm i vad man ska stå ut med.
Visa din dotter vad som är din gräns.
Jag vet att detta är tuffa ord och kräver att du blir mera aktiv och det är svårt för oss som är vana att tassa på tå, vara lyhörda och ändå alltid stå där utan någon dom helst uppskattning då våra fyllon inte förmår ge detta.
Jag förstår precis hur du har det och jag säger ändå;
Du kan få det så mycket bättre och din dotter också.
Ta dig en riktig funderare över hur du vill att ditt framtida liv ska se ut.
Vi har bara ett liv.