Efter läst och känner igen mig, inser jag att det faktist är fler som kämpar.
Lever med en sambo som erkänner att han har problem kontrollera mängden. Blir alltid för full. 99% av gångerna då blir han arg, grinig och allmänt otrevlig mot mig. Det vill säga om han inte hinner bli för full och somna.
Varje gång jag tar upp detta med honom så blir han arg men säger att han ska inte dricka. Vilket han fortsätter med....
Har levt med detta sen vi träffades. Hans förra förhållande tog slut för att han drack. Strax efter det så var hans far på behandling och har varit nykter sedan dess.
Men det ringer ingen klocka för honom. Han ser inte problemet. Han kan helt enkelt inte låta bli. Han har tom bjudit sin 17 årige son på en 7,2 öl en vardag medan jag jobbade. Han kunde inte ens se problemet i att han gjorde det....
Men droppen är att min mamma blev plötsligt sjuk i cancer och kommer inte överleva. Detta har gjort att jag inte orkar med ens en vanlig vardag. Känner att jag inte orkar med mer. Jag har nog problem med att orka med allt just nu.
Han har dragit till stugan med sin son och jag sa att det är ok om jag kan ringa om det händer mamma något och han kommer hem direkt. Men som vanligt så ringde jag och han sluddrar....
Jag älskar honom såååå och jag vet inte hur jag ska orka...
Då han inte dricker är han underbar och vi kan ha jättekul. Själv slutade jag dricka för flera år sedan. Ska vi någonstans kör jag alltid så jag kan åka om han dricker. För jag orkar inte umgås med honom då han dricker. Han har ju en tendens att även prata med andra om mig, mitt humör. Han har vid ett tillfälle bett en annan främmande karl känna på mina bröst, att dom var fina. En annan gång berättat hur jag var i sängen för en hel fest, då jag var med!!!!
Fast detta var flera år sedan så sitter det kvar att det är vad han är kapabel till då han är full.
Att leva med detta och att min mamma, min bästa vän som jag alltid pratat med om allt ska gå bort sätter livet i perspektiv...
Känslorna går upp och ned om vart annat och jag vet ärligt inte hur jag ska orka allt just nu.....

I det du berättar! Mitt ex var tusan som en kopia av din man! Gränslösheten, kan säga precis vad som helst under fylla! Man skämdes ihjäl och kände sig så förnedrad! Han kunde också berätta för andra hur jag var i sängen och mycket annat! Känner även igen det där att man inte kan räkna med sin man för fem öre! Full vid dom mest olämpliga tillfällen när man behövde honom som mest! Även det så förnedrande och besvikelsen lade sig som en tung kletig filt över en! Jag gjorde slut efter många om och men! Hade två tillstånd den sista tiden: ursinnig eller jätteledsen! Och sååå trött att jag knappt orkade ur sängen på mornarna! Kände också att jag älskade honom så mycket och hade därför svårt att lämna! Nu i efterhand så undrar jag vad det var som gjorde att jag kände sån kärlek för en person som behandlade mig på det sättet! Drömmen om hur det skulle kunna vara? Jag vet inte! Har fortfarande stunder då jag saknar honom! Men så ringer han (full) och då känner jag ändå att jag fattade rätt beslut! Önskar jag hade nåt förlösande att säga till dig! Har inte det men ville bara tala om att du är långt ifrån ensam! Och kom ihåg att du förtjänar bättre, mycket bättre! Särskilt nu när du har din mamma att tänka på! Kram

DetGårBättre

Många beroendepersoner är ju väldigt känslomässiga och liknande. Så det kan ju vara en sak att man älskar någon. Men även steget att bli själv kan nog vara ett svar. Är man kär i personen eller kärleken i sig? Enkla svaret är ju att ställa ett ultimatum att han ska söka hjälp för sina problem. Träffade själv en på beroendecentrum tidigare med 1.5 i promille (fullt normal i tillståndet) och hans fru sa... ja, det var henne och barnen eller alkoholen. Sen är det inte så jävla enkelt att bara sluta heller. Finns ju en grundläggande orsak till varför vi dricker. Alla gör vi bort oss ibland men det får ju finnas någon måtta på problematiken. Älskar han dig?

Ärdetnågonide

Ja om han älskar mig?
Han säger det ibland. Men oftast då jag frågar. Han säger oftast att han är less mitt gnäll... Han tycker inte vi har något gemensamt.... Jag är bara arg och inte vill hitta på saker som han vill.
Så tyvärr tror jag han inte då han säger att han älskar mig. Det är väl som alla andra brutna löften, lögner osv
Igår satte jag ett ultimatum att sluta drick eller så drar jag! För jag orkar fan inte mer. Ja enligt han var det ju självklart inga problem. Men han drack ju dagen innan så vi får se hur länge det dröjer.
Han erkänner ju att han har problem men inte så mycket problem att han behöver hjälp. Men då vi är bland hans vänner som dricker så klarar han inte av säga nej.
Man är bara såååå slut!
Som sagt då det bara är vi som hittar på något så är det helt underbart. Eller om det är människor som inte dricker...
Jag vill inte längre göra saker om det finns risk att han ska dricka...

lizzbet

vad kärlek har med beroende/missbruk att göra... Menar du - DetGårBättre - att om bara han älskar henne tillräckligt mycket så bör han kunna sluta missbruka? Tror verkligen inte det funkar så, tyvärr. Och till dig Ärdetnågonide vill jag säga att jag förstår dig fullständigt när du tvivlar på hans ord. Det gör man efter en tid med någon som ljuger och bryter löften gång på gång. Ta dig ur nu, ju längre tiden går, desto svårare blir det och du mår bara sämre.

Du älskar honom men du måste älska dig själv mer.
Du är värd att ha ett vettigt liv, med någon som respekterar dig.
Att sluta är jättesvårt men det finns hjälp.
Jag tror att om han älskar dig bör han tycka att det är värt att söka hjälp.
Jag tror inte någon kan sluta missbruka för kärlekens skull men man kan kämpa och be om hjälp.
DET kan man göra för kärleken.

DetGårBättre

Jag menar bara att om ingen kärlek finns från den andre personen så kommer alkoholen vara nummer ett, nummer två och nummer tre ända till personen själv vill ha hjälp. I ett läge där kärlek finns kan man kämpa för att den personen ska vara nummer ett och alkoholen längre ner. Sen är det så klart inte bara att sluta men insikten om att söka hjälp borde bli större. Sen är det inte hela sanningen men det är en möjlighet och det var det jag menade.

lizzbet

... Och det ser jag som ett sätt att lägga ansvar och skuldbörda på den andra partnern, vilket enligt mig är helt fel.

kan bli förstörd av alkoholism tror jag! Har inget med styrkan/storleken på kärleken att göra! Ansvaret/anledningen ligger enbart på den som missbrukar! Alkoholen kommer alltid på första, andra och tredje plats för dem oavsett om de har barn (som de troligtvis älskar) eller en partner (oavsett vilka känslor de har för hen)! Tror det beror på vilket psyke alkoholisten har, hur länge personen missbrukat och hur uppväxten var! Tror alla alkoholister har stunder då de lessnar på sitt supande men kraften att göra något åt det utebli ofta! Ofta skyller de på nåt utanför dem själva (frun skäller, stressigt på jobbet, solen skiner mm) De ska sluta men just nu funkar det inte typ! Ultimatum för att få dem att sluta kan funka för stunden men inte långsiktigt! Lever man med en alkoholist ska man nog bara sätta gränser runt sig själv och va tydlig med detta! Läste här nånstans att ett ultimatum man ställer är att betrakta som ett löfte till sig själv inte ett krav på alkoholisten! Tycker det var bra! Viktigt att inte svika sig själv (och ev barn)! Gör slut, han verkar va ett hopplöst fall som kommer göra mentalt slut dig!

MCR

Enligt min uppfattning är inte så att du eller han inte älskar tillräckligt mycket. Många kloka ord har sagts redan.

9 av 10 som är djupt inne i ett aktivt beroende väljer inte det som förnuftet hade valt i en ultimatumsituation. Den beroende väljer allt som oftast alkohol eller den drog som den är beroende av.

I ett beroende är det tyvärr så att drogen ger fruktansvärda konsekvenser. Som bland annat leder till stress, ångest, skuld och skam hos den beroende. För att lindra alla dessa känslor tar den beroende det enda den känner till för att minska dessa känslor. Men det leder bara till ytterligare känslor av stress, ångest, skuld och skam. Och spiralen fortsätter. När man dessutom har missbrukat under en tid påverkas personligheten och omdömet. Precis som förmågan att reflektera över sig själv och andra. Den beroende kan därför inte se konsekvenserna av sitt handlande. Och har svårt för att tänka i nya banor.

Därför säger den beroende vad du vill höra vid ett ultimatum. Men agerar för det mesta på ett annat sätt. För den beroende är sjuk.

Tyvärr blir man som medberoende också sjuk. Det blir man av att leva under svår stress under en lång tid. Därför gör vi ofta som vi alltid gjort för vi har svårt att tänka i nya banor.

Men ett ultimatum är bra. Anser jag. Om det ställs utifrån en själv. Och om jag själv vet att jag kommer att stå för mitt ultimatum. Och det inte är konfrontativt.

För den beroende behöver få konsekvenser av sitt handlande. För om man te x blir utan familj, hem, vänner, arbete, försörjning kan den beroende kanske inse vidden av sitt missbruk. Och då vara mottaglig för hjälp.

För beroendesjukdom är en dödlig sjukdom som man behöver hjälp för att bota. Beroendesjukdomen är kronisk och progressiv. Men behandlingsbar.

Jag tycker som andra tidigare sagt att du sak prioritera ditt eget liv. Då kanske du också hjälper på bästa sätt.

Intressant inlägg du skrev! Det jag fastnade mest för var delen om att personligheten påverkas och förmågan att reflektera över sig själv och andra! Precis vad jag kände när det gällde mitt ex (alkoholist, 50 års-åldern, missbrukat sen ungdomen). Han FATTADE verkligen inte grundläggande saker ens i nyktert tillstånd! Han kunde inte vända på saker och tänka från någon annans perspektiv! Något en frisk människa fixar utan problem om det uppstår ett dilemma! Han utgick från sig själv men han fattade inte ens att andra blir troligtvis/kanske ledsna för något han själv blir ledsen för! Jag trodde han var allt från superegoist till psykopat men insåg efterhand att förmågan helt enkelt var (tillfälligt eller permanent?) ur funktion! Därför han själv blev så ledsen och frustrerad när han gjort/sagt nåt dumt! För han FATTADE inte vad som var fel!

MCR

Jag har bara för någon vecka sedan gått en anhörigbehandling. Framför allt har jag lärt mig saker om mig själv. Fått sätta ord på tankar, känslor och minnen. Fått redskap för hur jag ska kunna förändra mitt liv och mina gamla banor.

Men jag har också fått mycket kunskap om beroendesjukdomen. Kunskap som jag hade behövt för tio år sedan. Får då hade jag gjort annorlunda redan då. Tror jag i alla fall. I alla fall så hade jag inte tänkt att det var mig det var fel på som jag många gånger gjort under mitt decennium med en beroende.

Den där förmågan stängs av i alla fall av har jag fått lära mig. Delar av pannloben påverkas av beroendet och dess påfrestningar och samtidigt kan den beroende ju ha i sig mängder av substanser som påverkar omdömet. Men även i nyktert tillstånd är alltså funktionerna i pannloben påverkade. Det jag fick höra var att det kan ta mellan två månader och två år i nykterhet för en boroende att få tillbaka de här funktionerna som handlar om att se saker ur andras perspektiv, reflektera över sig själv och liknande. På samma sätt kan det ta lika lång tid för personligheten att återvända.

Det finns säkert olika uppfattningar om det här, men det var vad jag fick lära mig på en föreläsning under behandlingen.

Den har verkligen gett mig så mycket!

MCR

Det är svårt att förändra sig själv och se sig själv. Men så mycket man lär sig. Och så mycket friare livet är och kan bli! För att förändra någon annan är omöjligt.

Att hitta hit har för mig också varit mycket bra. Ett perfekt forum för att fortsätta sätta ord på allt. Jag har ett stort behov av det nu. För jag har aldrig gjort det förut. Och att också känna så mycket igenkänning. Det ger mig mycket.

Detta forum har gett mig väldigt mycket också! Kände mig så otroligt ensam i min situation innan men vi är ju så många! Tycker också att det är så skönt att sätta ord på allt! Och tillsammans med människor som förstår! Man lär sig, ger och får stöd och skrivandet befriar en på nåt sätt, man bearbetar!

Erica

Vill bara flika in och säga stt jag följt er konversation och den gör mig glad och stark.