Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

Jag undrar var du gick på anhörigvecka? Och vem som anordnade den? Jag är nykter sedan 1,8 år. Ska separera från sambo som inte förmår att hålla sig nykter. Har kommit på att anhörigvecka vore något för mig. Min pappa och mina syskon har/hade också a-beroende. Mycket tankar dyker upp när jag läser på forumets anhörigsidor. Hittar svar men även nya frågor dyker upp hos mig...

MCR

Jag tycker verkligen att det har varit en mycket givande vecka som har satt igång så många processer i mig.

Jag fick erbjudandet att gå då min förre detta man gjorde behandling på Nämndemansgården. Han bjöd in mig och andra närstående till att få möjligheten att gå. Veckan görs inte samtidigt som någon man har en relation till. Men veckan går ut på att man tillsammans med medberoende och beroende som är i behandling får ta del av varandras erfarenheter, få se filmer, ta del av föreläsningar, utföra uppgifter och framför allt lyssna och prata med varandra.

Jag tror att olika kommuner har olika avtal med olika behandlingscentrum. Men i vårt fall var det så. Jag valde att gå nästan ett år efter att han var i behandling där. Jag hade ett år på mig och nu var jag redo. Du kan säkert få hjälp med att få till en liknande behandling. För behovet verkar ju finnas. Jag vet också att Nämndemansgården har en fond där man kan söka bidrag till Anhörigvecka om man inte själv kan betala eller kan få den bekostad på annat sätt. Då skriver man en ansökan.

Sen vet jag också att många kommuner erbjuder annan anhörigbehandling. Det kan vara i form av träffar en gång i veckan där man dels får dela med sig av sina erfarenheter, få kunskap i form av föreläsningar och diskutera med varandra.

För det finns mycket som måste bearbetas. Och egna mönster som måste brytas.

MCR

Vi åkte karusell i går.
Min son och jag.

Och jag älskade känslan.

Känslan precis innan nedförsbacken.
Känslan av att inte ha kontroll.
Det där pirret precis innan fallet.

Och så ännu bättre.

Den förlösande känslan av att bara åka med.
Och skratta högt.
Ända nedifrån djupet av magen.
Bubblande.
Oförställt.
Ostoppbart.

För jag vill ha kontroll.
Jag planerar och kontrollerar.
Tvångsmässigt.
Kan inte låta bli.

I går följde jag bara med.
Var närvarande.
Med min modiga son vid min sida.

Och jag skrattade högt.

MCR

I en dimma av outtalade känslor har jag befunnit mig.
I en gröt har jag kämpat mig fram.
Jobbat så hårt för att hålla mig över ytan.
Så jag har inte fått grepp om känslorna som nästan dränkt mig.

Känslor jag nu identifierar.
Jag fångar dem.
Prövar dem i mitt huvud.
Tar dem i min mun.
Spottar ut dem.
Trycker svarta symboler mot vit bakgrund i stället.
Skriver ned dem.

Jag behöver göra de suddiga konturerna tydliga för att få grepp om känslorna.
Betrakta dem.
Omfamna dem.
Förstå att de är mina.

Otillräcklighet.
Ilska.
Skuld.
Skam.
Maktlöshet.
Förvirring.
Bitterhet.
Rädsla.
Ensamhet.

De har följt mig så länge.

I mitt medberoende.
Jag som möjliggörare.

Jag förnekade. Jag höll undan och tryckte ner mina känslor.
Jag tog hand om allt och alla.
Jag skyddade mina barn.
Jag kontrollerade det som inte gick att kontrollera.

Jag fick priset.

Jag utplånade mig själv.

MCR

Jag utplånade mig själv.

Och samtidigt höll jag fasaden uppe.
Gick ut min femåriga utbildning med höga betyg i samtliga kurser.
Presterade på jobbet.
Fick nya tjänster och uppdrag.
Ledde utveckling.
Framåt.
Lyssnade på andra.
Löste konflikter.

Jag ordnar det!

Fasaden så solid.

Fläckfri.

Och så kom jag hem.

Och var så fruktansvärt ensam.

För vem kunde förstå?

MCR

Jag minns en dag efter jag hade gjort min första operation – de hade tagit bort en del av livmodertappen där det fanns cellförändringar, det som senare skulle visa sig vara cancer. Jag hade redan lämnat dig. Du hade fått lämna vårt gemensamma hem. Och nu var du var utan bostad.

Men nu var du i huset. Du hade kommit dit. Drogpåverkad. Du ville bara få ta det lugnt. Andas ut. Vila. Men du tog all vår luft. Jag ville bara att du skulle försvinna. För du var inte snäll. Du skrämde mig. Jag var hemma. Barnen var hemma. Jag hade låst in oss på ett av barnens rum. Där satt vi. En liten bebis på några månader och en pojke på fyra år. Och en mamma som förklarade att pappa var sjuk just nu. Och vi skulle försöka få honom att åka med bussen.

Men du ville inte åka.

Vi lekte på rummet. Jag tror vi sjöng. Och jag hade börjat blöda. Jag blödde mycket. Så otroligt mycket. Jag ringde gyn bara för att rådfråga om de tyckte att jag skulle behöva komma in. Få det undersökt. De tyckte absolut att jag skulle komma. Men det gick inte. För jag kunde ju inte åka in till sjukhuset själv med barnen. Men det största problemet var att jag ville få bort dig. Få dig att ta den där bussen. Och försvinna för en tid. Så vi skulle kunna andas igen. Jag och barnen.

För jag hade ju redan lämnat dig. Jag hade ju gjort det som var rätt. Det som krävdes av mig.

Till slut kom du iväg. Bara för att ringa en kort stund senare och säga att du tagit fel buss och hamnat i en by åt fel håll. Så jag hämtade dig när jag egentligen skulle ha åkt till sjukhuset. Letade efter dig på vägarna. För vart du var visste du inte riktigt själv. Någon timme senare fick jag i väg dig på en annan buss. Till slut. Och då var det kväll. Och då kunde jag ju inte åka in till sjukhuset. För det skulle ju bli för jobbigt för barnen. För jag var ju inte sjuk. Mamma kunde ju inte vara sjuk också.

Men vi kunde andas igen. Och jag behövde inte oroa mig för att du skulle dyka upp igen mitt i natten.

InteMera

Vad din text väcker glömda minnen hos mig också! "Mamma kan ju inte också vara sjuk". Så har det varit hos oss också, när jag blev sjuk var det ändå jag som skulle ta hand om barn och allt, dessutom skjutsa runt på mannen som var utan körkort långa tider efter en dubbel rattfylla. Månader efteråt när jag tog upp det med honom var hans enda kommentar, "jamen du hade väl inte så ont...". Jag hade jävulsk ont. Länge. Inte en dag sjukskriven för mamma kunde ju inte också vara sjuk. Sen blev värken kronisk. Läkaren undrade hur jag kunnat jobba eller göra nåt alls med den nivån av skada i kroppen och den värken. Ja det undrar jag också.

MCR

Visst är det sjukt hur man kan trycka undan sina egna behov, känslor och smärtor? Så mycket för att skydda barnen, men också så mycket för att man så länge har satt den beroendes behov först. Det egna jaget kommer så långt efter.

Och det tar tid att förändra de här beteendena. Jag försöker bearbeta nu. För jag vill verkligen förändras. Så nu fortsätter jag min känslomässiga magsjuka där jag kastas mellan olika förträngda känslor och minnen. Jag tror den kan hålla på ett tag till. För det är så mycket jag har trängt undan i ett decennium. Och jag bär på en hel massa sorg. Över det som aldrig blev. Över det jag förlorat. Över att ha förlorat min livmoder. Och stora delar av mig själv och mitt liv.

Jag ska framåt. Men för att klara av det måste jag skriva fram det som hänt och omfamna det innan jag kommer vidare. Och kanske någon annan känner igen sig i det jag skriver. Men jag gör det för att ta tillbaka mig och mitt liv.

MCR

Jag kunde aldrig följa med.
Det passade inte just då.
Kanske en annan gång.
Nä, jag måste hem.
Vi får se om jag kan nästa.

Och så kom examensdagen.
Nu skulle vi fira.
Vi hade klarat det!

Men jag kunde inte i dag heller.

För du låg inlagd på psyket efter att jag ringt efter psykakuten.
Som jag absolut inte fick. Du förbjöd mig.

Men jag ringde ändå.

För jag orkade inte vårda dig hemma.

Jag visste inte längre vad jag skulle göra.

Jag orkade inte mer. Den här gången.

Psykos. Hallucinationer.

Och ett litet barn hemma.

Så jag ringde ändå.

Och de kom med akutbilen.

Gjorde en bedömning.

Sa att du skulle åka in. Bli mottagen och komma få bli inlagd.

Men frågade mig.

Kan du köra?
Vi har många larm. Många att besöka.
Och läget är ju stabilt nu.

Kan du?

Kunde jag?
Ja.

Så jag körde in. Det var nästan en timmes körning.

Med två pojkar i bilen.
En liten.
Och en som skulle föreställa stor.
Men som var allt annat.

Så nej.
Jag kunde inte följa med den dagen heller.

Jag åkte hem.
Hämtade på förskolan.

Förklarade att pappa var sjuk.
Men snart kommer han hem igen.
Och då mår han bättre ska du se.

MCR

Frågan stod i en sammanfattning om vanliga frågor från anhöriga till personer med beroendeproblematik publicerad här på sidan för en tid sedan

Och ja. Så klart att det gör.

Det har jag alltid vetat. Så klart. Så självklart.

Men ibland slår det mig så hårt.

Tanken på skuld äter upp mig.

Lite i taget.

Varför gjorde jag inget innan?
Varför gick jag inte? När jag såg vad det gjorde med oss?

Jag förstod ju intellektuellt vad det skulle komma att göra med dig.
Lilla du. Som inte kunde välja.

Det var jag som skulle behöva göra det valet.

Jag kämpade så förbannat mycket.

I nöd och lust.

Jag skyddade och skyddade.

Men:
”Jo, barnen påverkas oavsett om de ser personen onykter/påverkad eller inte. Barn påverkas av relationerna i familjen. Om det finns sorg, ilska, skuldbeläggande eller frostig tystnad känner barnen det. /…/ Inget barn mår bra av att växa upp i en familj med skadlig konsumtion av alkohol eller narkotika. /…/ Avlasta barnet från skuld. Att bekräfta alla känslor som barnet kan uppleva. Gå inte i försvar och förminska problemet, då är risken stor att barnet tror att det är dem det är fel på”.

Skyddande faktorer:

Den icke missbrukande förälderns förmåga att kompensera för de konsekvenser som problemet kan få för samvaron i familjen
Konfliktnivån i familjen är låg.
Daglig struktur med rutiner och vardagsrytm hålls
Barnen exponeras inte för episoder med drickande
Barnen får adekvat information om det som pågår i familjen

Barn som lever i en familj med en eller flera missbrukare brukar visa flera av följande symptom:

Sömnproblem och mardrömmar
Trötthet
Koncentrationssvårigheter
Ångest och nedstämdhet
Distans till andra människor
Dålig självbild
Ofrivillig tarm- och urintömning
Magsmärtor eller huvudvärk

Jag vill ju gärna tro att jag har gjort så mycket för att skydda.
Men jag vet ju också att jag inte har gjort det.

Jag känner skuld varje dag för att jag inte lämnade tidigare.
Och lilla du - du kunde aldrig välja.

MCR

I kväll när vi gick upp för trappan.

- Du är en bra mamma. Jag skulle vilja köpa sådana där chokladhjärtan i en ask och ge till dig för att visa min kärlek.
Det kan man, mamma. Och jag skulle vilja göra det till dig.

Så sa han. Min fina son.
I kväll när han skulle gå och lägga sig.
Efter att han försökt argumentera sig till att få spela Playstation fast det var läggdags.

Men jag sagt nej.

Just då sa han just så.

Fast jag känner mig så trött.
Så otillräcklig.
Oförmögen.
Så full av skuld.

Då sa han så.

Vilken resa du gjort! Vilken kämpe du är och har varit. Det är egentligen inte konstigt att du inte gått tidigare tycker jag. Tråkigt kanske, men du hade ett mål att fullfölja med din utbildning. På nåt sätt brukar det fungera så att man gör en sak i taget. Ett mål i taget.
Du har lämnat nu, skuldtyngd, ångerfull. Men sonen din ser dig: Du är en bra mamma.
Skulle vilja skicka med dig att du inte kommer att kunna skydda dina barn. Glöm det direkt! Du har redan gjort det du ska. Förklarat för sonen, låtit honom prata om det. Det är det enda vi kan göra och det enda som fungerar i längden. Det enda vi kan bidra till är att de får verktyg så att de klarar sig själva. Att vi accepterar deras känslor, hjälper dem att sätta ord på sina känslor, påtalar deras styrkor och visar att de duger så bra precis som de är. Och att vi faktiskt även accepterar oss själva med alla de fel och brister som vi har (så länge det inte har stor påverkan på andra omkring). Låter ju alldeles fantastiskt enkelt detta...
Därför hoppas jag att du kan se på dig själv med lite blidare ögon och med lite perspektiv:
Utbildning, jobb, två graviditeter + levt med en sjuk man. Nu har du lämnat... nu när målen är klarade. Nu kunde du fokusera på dig och ditt och barnens liv och du agerade snabbt. Trots att du blev sjuk. Ja, du förtjänar verkligen en ask chokladhjärtan ?.

MCR

Tack för ni läser och stöttar!

Och ja, han är fin min son! Och jag tror faktiskt att han förstår mig. Även om han ibland har så mycket ilska i sig att han måste ta ut den på mig.

Jag har dragit igång en utredning på BUP också. För han har grova koncentrationssvårigheter. Blir lätt avledd och har svag impulskontroll. Och han behöver mycket struktur. Tycker inte om när saker är oförutsägbara. Och han har en del att bearbeta. Men han har den mest otroliga fantasi. Och vi kan leka med lego i en evighet. Och han får mig att skratta högt varje dag! Och nu på sommarlovet har han fått så många nya kompisar som han hela tiden bjuder hem! Och jag behöver inte säga nej. För det finns inget att dölja här!

Tack för uppmuntrande ord om att se mig själv med blidare ögon. Jag försöker. Men det är svårt. Men jag jobbar aktivt med det.

Och tack för för att du tycker att jag skriver fint bedrövadsambo! Det är något jag förut tyckt om att göra, men inte gjort på så fruktansvärt länge.

Tack!

MCR

Jag har en vän.

Jag betraktar henne som min bästa. Jag värdesätter henne så högt.
Hennes närvaro.
Nyfikenhet på livet.
På människor.
Hennes förmåga att se människor.

Att hela tiden lyfta blicken och mötas.

Jag höll på att förlora henne.

För jag, som var hennes vän, slutade dela med mig. Jag blev en främling. Vi blev främlingar för varandra. Och jag slutade möta henne.

Vi hade många mil mellan varandra.

Vi hördes ibland. Sporadiskt.

Men samtalen slutade ha ett innehåll. För jag slutade berätta.
Hon försökte i så många år.
Fiskade.
Lirkade.
Försökte hitta ledtrådar.

Men muren var välmurad.

Så hon slutade också dela.
För hon visste inte längre vem mottagaren var.

I början av sommaren sa hon:
- Varje gång du berättar är som en present.

Och nu har jag henne tillbaka.

Vi har fortfarande många mil mellan varandra.

Men jag ger henne lite mer av mig varje gång. Och jag får allt av henne. Och jag känner mig levande.

I dag åker jag tåg. Och jag ska spendera några dagar med henne. I en stor stad. Och jag ska möta henne.

Och andra.

Hon. Han. Dem. Det.

Livet.

Att du har denna vän! Så skönt att ha sådana! De är riktiga vilorum där man kan återhämta sig och få ny kraft! Du skriver så fint och känslosamt! Hoppas du får riktigt härliga dagar med din vän!

MCR

Tack!

Ja, visst är det fantastiskt med vänskap.
Det skrämmer mig att jag nästan höll på att förlora henne också. Min finaste vän.
För det är inte många jag har kvar eller som jag har släppt in i mitt liv.
Att ljuga och ständigt hålla människor på avstånd gör att man blir ensam.
Så förbannat ensam.
Så jag är otroligt glad att jag har henne kvar!

Dagarna har varit fyllda med betraktelser över livets stora och små under.

Och så har jag och min själ dansat!

MCR

Du har sagt ett datum.
Att det nog blir av då.
Flytten.
Flytten tillbaka till min stad.
Den stad vi tillsammans lämnade för nästan tio år sedan.
Staden som jag återvände till förra året.
Nu kommer du hit.
För att få vara med barnen.
För att livet ska bli enklare.

Men nu har du inte hört av dig på en vecka.
Även fast du haft flera inbokade telefontider med barnen.
Det är tur det är sommarlov, så barnen inte riktigt har koll på dagarna.
Jag fick till svar att du inte mår så bra.
Jag började att inte heller må så bra.
Jag blir så arg på att du får mig att göra så.
Att jag låter mig påverkas.

Ett år.
En evighet och i går.

Jag kan bara gissa vad din tystnad betyder.
Jag vet vad din tystnad betyder.

För vem kommer livet bli lättare?
Jag hoppas det kommer bli det för oss alla.

känner du inför att han flyttar till samma ort? Är en viss trygghet i att ha ett fysiskt avstånd! Även om en människa så klart kan sitta på andra sidan jordklotet och påverka en mycket!