Hej,
jag är ny här i forumet och skulle behöva någon att bolla mina jobbiga tankar med. Jag känner mig helt rådvill.
Min exman är alkoholist. Det är anledningen till att jag separerade från honom för sju år sen. Jag stod ut i nästan 19 år. Vi har fyra barn tillsammans. Exmannen anser inte att han har problem utan det är jag som har problem, är hysterisk och överdriver etc etc. Två gånger har vi sökt hjälp för hans alkoholproblem. Första gången 1998 när han pissade ner sängen aprak hemma hos mina föräldrar efter vi varit på en fest och då inte kunde släta över sina problem eftersom de också såg. Då fick han hjälp via jobbet och jag fick gå på anhörigsamtal och visade typiskt medberoendebeteende enligt dem. Han höll sig helt nykter i tre och ett halvt år. Sen var det dags igen, ytterligare en fest med kompisar och killkompisar (fan vad jag hatade dem då) som trugade att kom igen för fan, ett litet glas kan han väl ta. Helt kört efter det. Han är periodare vilket säkert bidrar extra till att han inte tycker att han har problem. Och orsaken till skilsmässan skyller han på att jag träffade ny man. Men jag stod ut i så många år, steg helt åt sidan själv. Gick helt in för att ta hand om barnen och göra livet bra för dem. Men till slut orkade jag inte. Jag hade blivit sviken alltför många gånger och kände bara avsmak och förakt för honom. Jag talade om att jag ville skiljas. Jag kontaktade familjerådgivningen för att ändå försöka, detta var andra gången jag/vi sökte hjälp. Han var extremt motvillig att gå dit och satt mest och tuggade tuggummi och suckade. De skickade oss efter fem gånger vidare till behandlingsenheten och där gick vi hos en alkoholterapeut under nio månaders tid. För mig gav det mycket men inte för honom. Sista mötet kom han inte ens till. Då hade vi redan separerat.
Att för mig att äntligen ta mig ur det äktenskapet gav en underbar frihetskänsla. Äntligen behövde jag inte leva med hans drickande, hans spyor som jag fick torka upp, att han sov bort ett helt dygn efter han druckit och sen vaknade upp som om inget hänt. Att han blev ful och korkad och stammade och ramlade och folk skrattade åt honom. Fy fan, jag får ångest bara jag tänker på allt. Jag har varit så arg, så ledsen, så förtvivlad, så tillintetgjord. Så ångrat att jag gifte mig med honom. Att jag inte såg tecknen. Mina vänner gjorde det, redan innan vi gifte oss. Men jag var ung och kär...Jag ångrar såklart inte mina barn, jag älskar dem mer än allt annat. Och här kommer också mitt stora dilemma numera. När vi skilde oss så tappade jag kontrollen över halva barnens tid, de bor halva tiden var hos oss. När vi var gifta fanns jag där och tog hand om barnen när han drack och sov ruset av sig. Nu kan jag inte längre kontrollera det. Det gör så ont i mig. För några år sen ville min yngste son som då var 10 inte bo hos pappa pga alkoholen. Mina två äldsta barn, då 19 och 14 konfronterade honom och sa att om han inte slutar dricka så tänkte de inte bo hos honom. Då skärpte han sig när de var där. Jag vet att han drack när han var själv, när han har kommit hem från sin nuvarande särbo. Sen har det börjat igen även när barnen är där.
Just nu är han utomlands med våra tre yngsta barn, nu 17, 14 och 10. Och jag har via mina kanaler i instaflödet fått se bild att han bjuder vår 17-åriga dotter på alkohol. Hon lägger upp inlägg på instagram med allehanda cider, öl och spritflaskor. Samma dotter som för tre år sen var väldigt emot alkoholen. Det här är springpunkten jag behöver hjälp och stöd med. För mig är det inte ok att bjuda barn under 18 på alkohol. All forskning säger som välbekant att de barn som bjuds på alkohol av föräldrar lär sig bara att dricka mer och fastnar lättare i missbruk. Jag är dessutom extremt orolig att min dotter eller någon av de andra tre barnen bär på alkoholistgenen. Min exmans pappa, barnen farfar, är också alkoholist och totalt i förnekelse över det och hans fru, barnens farmor, håller honom om ryggen. Det går INTE att prata med dem om det här. Det är jag som är problemet i deras värld. Att min 17-åriga dotter är nyfiken på livet, på alkohol på allt annat spännande förstår jag såklart, det hör till. Och att hon testat alkohol i kompisars sällskap det vet jag också om, det har jag fått reda på. Jag har pratat med henne om det. Det stora sveket mot henne är att hennes pappa genom att bjuda henne signalerar att det ok att dricka fast hon inte är 18/20 än. Har förstått att det har hänt förut också när hon var 16. Och just nu tycker hon att pappa är ball som låter henne dricka och att jag är kontrollerande, tjatig, sträng och hon ljuger för mig. Hur f-n ska jag göra??? Jag mår så dåligt över det här. Och över att mina yngsta barn också ser det här och får samma signaler de också. Ikväll kommer min dotter hem från resan. Hon bor på heltid hos mig och min man sen ett drygt år tillbaka. Hur ska jag ta upp det här med henne? Jag vill inte säga att jag sett instagraminläggen för då röjer jag min källa. Och min exman vet jag är ingen idé att prata med. Han bara skrattar mig i ansiktet, bortförklarar, säger att jag överreagerar. Jag har gett upp. Fast jag vill inte ge upp. Men jag orkar inte. Fast jag måste orka :-( Min största skräck är att mina älskade barn ska bli som deras pappa. En alkoholist som låter alkoholen var nummer ett i livet och offrar relationer för alkoholens skull. Logiskt förstår jag att mina barn har en egen fri vilja och ser saker med egna ögon och kan så småningom ta egna beslut när de ser saker som inte är bra. Men min ångest och rädsla efter att ha levt med exmannen och hans föräldrar i min närhet och sett baksidan av alkoholens söndrande av familjer, av kärlek, av liv, är så stark. Vill inte att det ska bli så för mina barn.
Till saken hör också att min äldsta dotter i höstas mådde väldigt dåligt. Hon började gymnasiet med långa resor hemifrån. Blev blekare, tröttare, ledsnare, argare allt eftersom hösten gick. Sen upptäckte jag att hon skurit sig i underarmarna. Jag blev extremt orolig och kontaktade BUP. Min exman tyckte att jag överdrev. Såklart! Och hon bor ju inte ens hos honom längre. Bekvämt för honom. Hon fick gå på samtal hos BUP och blev lite bättre. Men kring jul var hon jättedålig och BUP bedömde att hon behövde akut läkartid för att hon hade depression. Vi gick dit och efteråt var hon skitförbannad, på mig! Det kom upp mycket jobbiga känslor för henne. Det fick hennes pappa reda på och han ringde BUP och sa upp kontakten med dem, hon ska inte dit mer! Då ringde de mig och undrade vad som hände. Jag svarade trött att det får ni fråga min exman. Det är inte jag som vill det här, det är han. Det ledde i sin tur till en orosanmälan till Soc och vi fick gå på "förhör" där som min exman uttryckte det. Det ledde inte till någon vidare utredning, de ansåg inte att något konstigt i deras ögon fanns. Min dotter hoppade av gymnasiet och började långsamt må bättre. Hon ska börja om skolan nu i höst och har jobbat under hela våren. Nu har hon dock börjat må sämre igen och börjat fundera över vad det kan bero på. Hon har panikångestliknande symtom och sa till mig nyligen att hon funderar på om hon har någon diagnos, typ ADHD. Och då kommer mina tankar återigen på alkoholen och dess verkan. Är du ung, din hjärna håller fortfarande på att utvecklas, du får lätt ångest, oro och ilska. Då är alkohol definitivt inte bra att dricka. Det spär på alla jobbiga känslor och får dig att må ännu sämre.
Min nuvarande man stöttar mig i detta men han har en svår position. Han är inte mina barns pappa och risken är att lägger han sig i för mycket så får han hårt motstånd från framförallt min äldsta dotter. Vi har märkt tendenserna många gånger när han försöker gå in och prata och diskutera.
Långt inlägg men jag behövde skriva av mig. Jag känner mig så ensam i det här, allt vilar på mina axlar att ta hand om, reda ut, parera, prata, få all frustration och ilska slängd på mig. Känner att jag orkar inte själv alltid. Har jobb, fyra barn och tre bonusbarn och ett stort hushåll jag drar runt tillsammans med min nuvarande man.
//Cikliden