Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Amanda..

Jag är alkoholberoende och plötsligt insett att jag alltid varit det sedan den allra första klunken. Jag lever med en man som är alkoholberoende men hur han hamnade där vet jag faktiskt inte. Idag ska jag ta steget att berätta för honom att jag väljer att leva, att bli den jag kunde blivit utan alkohol. Vad han kommer att välja det vet jag inte men efter att ha läst ditt inlägg förstår jag att han måste välja själv, helt själv, utan att jag håller honom under armarna och curlar o servar som jag gör med allt annat som städning mat tvätt osv. Han måste slåss själv men med mig vid sin sida, stridandes mot mina egna demoner.
Önska mig lycka till, jag önskar dig all lycka Ullabulla❤️❤️❤️

Jag ser nog alla människor som fullt kapabla att tänka och agera efter eget huvud.
Ibland blir det fel för både den missbrukande och den anhöriga.

När jag går in och tar över.
Tror mig veta mer hur en annan människa ska leva sitt eget liv så begår jag ett litet eller stort "övergrepp"

Jag gör det även mot mig själv om jag väljer att vara kvar i en situation som inte är bra för mig.

Men när man lever i en missbruksrelation så blir det i alla fall för mig så att trådarna på mig och missbrukaren trasslade ihop.
Till slut är det svårt att särskilja vad som är han och vad som är jag.

Så jag ser nog ingen som ett barn eller mindre vetande egentligen.
Jag tar mig däremot rätten att ibland behandla dom så.

Och det är just det beteendet i mitt fall som jag försöker backa ifrån.
Men det är svårt,ibland väldigt svårt.

Sitter jag här lite ensam, lite bakis efter två intensiva veckor med en ung narkoman och hans fina pappa som är min senaste kärlek som efter krasch i vintras gett mig ny chans.

Jag har med tillfälliga nedhopp i medberodetänk ändå hållit mig på banan.

Men min trötthet igår var monumental.
Att vara beredd på alla tankar reflexioner och insikter från den unge mannen och samtidigt vara neutral har tagit på krafterna.

Jag har många gånger under dessa veckor funderat över mina syften.

Varför gör jag detta?
Vad ger det mig?

Och någonstans så ger det en djup känsla av tillfredsställelse att kunna använda sin samlade kunskap kring missbruk och kanalisera det till något gott.

Att kopplingen till den unge är lagom "stark" eftersom det är hans pappa jag är i relation till.

Nu vid drygt 50 års ålder har jag också börjat kunna skaka av mig en massa av de roller jag haft som bundit upp mig i någon sorts duktighetsfålla som jag inte tagit mig ur.

Därför har jag på många plan denna resa med en missbrukare kunnat lägga mig mer platt.

I möte istället för i överläge.
Jag hoppas att jag ska fortsätta förhålla mig sunt till detta.

Rosa Pantern

Så fint, hejja dig!! "Resan" går vidare hör jag, livets resa alltså! ..som tycks handla om att utvecklas, och förmå leva i kärlek kanske?

Inlägg kring anders borg som fick lite motangrepp har suttit fast i mitt huvud.
Frågan om att "förlåta" en offentlig persons grova övertramp.

Hans kvinnoförakt och insida som liksom fick komma fram i ljuset pga för mycket alkohol.

Jag håller med bedrövad sambo.
Ingenstans är det ok att visa förakt för ett annat kön eller ras om man är politiker.
I mitt tycke är det inte ok om man bara är en vanlig dödlig heller.

Att sen som han gör komma med klena ursäkter och att han minsann nu ska ta tag i problemet ändrar inte faktum.

Inne i Anders Borg så ryms det ett kvinnoförakt.
Måhända är han inte ensam om det.
Kan det vara därför många svenskar (män?) Sluter upp och tonar ned eskapaden.

"Vi har väl alla.."
Nej,Vi har inte alla.
Vi som gemensam nämnare har och när inte detta kvinnoförakt i vårt inre.

Att det pyser ut i samband med för mycket alkohol är bara ett symptom i mina ögon.

Att i daglig dags hålla detta lugnt och litet.
Men under press och stress och förstås alkohol,river hål i skyddslagren och föraktet kommer

Att som människa säga "shit happens"
Och sen inte stå för det innersta i handlingen är svagt.

Kanske är man för luttrad som anhörig.
Hört för mycket dumheter,svaga ursäkter och bortförklaringar av alkisen i våra liv.

Kanske önskar man i egenskap av anhörig en äkta ursäkt,från hjärtat där insikten om vad man faktiskt gjort står tydlig.
Det gör det inte i borgs fall.

Han skyller på yttre omständigheter som lett till detta.
Han tar i mina ögon inte fullt ansvar för sina handlingar.
Basta!

Tur att jag är så bra och gör allt så rätt.?

Bedrövadsambo

Att folk bagatelliserar det Borg har påståtts gjort/sagt med en axelryckning är allra värst tycker jag. Sen vet vi ju faktiskt inte exakt vad han gjort, och det är bekymmersamt i sig. När han bad om ursäkt trodde jag att det var klarlagt, men tydligen gjordes ursäkten "för säkerhets skull".

Makten,övertaget som vi anhöriga ibland tycker oss ha rätt till.

Att liksom vara lite förmer än den som missbrukar.

Det ger i alla fall mig en missriktad form av kontroll.
En chans att "ge igen för gammal ost"
Eller vad jag ska säga.

Rätten att skälla och gnälla över min egen rätt bedrövliga livssituation som jag tycker alkisen ska ha all skuld för.
Det rättfärdigar att jag får stanna kvar i situationen med min alkis och slippa förändra mitt eget liv.

Jag har åtminstone koll Jag vet vad som försiggår.
Mig lurar han inte osv.

Men egentligen cementerar jag bara rollerna som rättfärdigar min egen brist på ansvar för mitt eget liv.

Att gömma sig bakom missbruket som inte är mitt.
Att förstå och förlåta den missbrukande övergrepp och dumheter i fyllan ger mig ett övertag

Jag inbillar mig någonstans att jag är bättre än den som är sjuk.

Visst finns det undantag.
När det är hot och våld inne i relationen så sätts andra krafter i spel som försvagar en.

Men om man har en vanlig snäll "fyllgubbe" så kan man ju dessutom trösta sig med det.
Han gör mig i alla fall inte illa,verbalt eller psykiskt.

Jag vet att jag på många plan är lika sjuk som alkisen i min sjukdom,.medberoendet.

Men likt arbetsnarkomanen så kan jag tom få credit för att jag stannar kvar.
Hur orkar du.
Vad duktig du är

Och där står vi mitt i vårt beroende och behöver inte flytta oss en millimeter.
Alkisen gör jobbet åt oss.
Och förändras inte han,så är vår roll också ibland rätt bekväm att vara i.

Vi är ju aldrig den som kan beskyllas för något ont.
Vi är levande änglarsom slipper ta ansvar för våra egna liv.

Sitter jag och har rätt full fm.
Hundar ska ut,paj och köttbullar ska fixas för lunchgäster.
Min stuga ska snabbstädas.
Och vad gör ullabulla?

Jo hon vaknar när hon sovit klart.
Dricker sitt kaffe och känner ingen stress någonstans.

Något har hänt och det känns gott.
Är det måhända sinnesron?

Idag,så sitter jag med en känsla av sorg i bröstet.

En tyngd av vetskapen att mitt gamla liv med medberpendetrådar åt alla håll är över.
De är kapade och avslutade,eller åtminstone mer sunda.

I det står jag då kvar med en övergivenhet och sorg istället för den frihet och lycka jag kände igår.

Tydligen är jag inte riktigt klar med min inre resa än.
Det visste jag väl iofs men det känns ändå tungt med en dippdag.

Jag har lovat mig själv att inte analysera sönder det som händer i mitt känsloliv.
Bara låta det vara där och rumstrera om.

Läste idag strofen om att det är inte så svårt att visa sig naken.

Att visa sig riktigt naken är att blotta sina svagheter och sin längtan.
Och det är i det jag är idag.

En hunger efter det beständiga,trygga där jag är centrum,viktig och behövd.

Jag saknar mina medberoendemänniskor som gav mig existensberättigande.
Utan dom är jag ett instrument utan ljud.

Att skapa mitt själv och min dag utan dessa komponenter är vissa dagar en så stor utmaning att jag bara vill gå och lägga mig igen och strunta i alltihop.

Jag kan känna en ambition att starta upp ett projekt,vilket som helst som får mig att känna mig levande.

Just nu känner jag mig död och ledsen inombords och vill fylla mitt inre med innehåll som kommer utifrån.

Jag vet att det inte är svaret.
Jag måste bara ta det lugnt och vänta ut detta.

Eller bryta ihop?
Vara stark,eller visa sig svag.

Så många ytterligheter och ibland så svårt att förhålla sig till det svalkande lagom.

När jag hade de som var svagare,eller åtminstone trasigare runt mig så ramlade jag automatiskt in i lagomfållan.
Den som svalkade och gav stöd.
Där fick jag också min näring,även om det var jag som till synes byggde staketet att hålla sig i.

Men nu utan bortsprungna djur så behövs inte staketet längre utan har plockats ner.
Och där står då ullabulla med bara horisonter åt alla håll.

Både skrämmande och lockande.
Farligt och spännande.

I det så ska jag vandra hand i hand med mig själv.
Och hon är inte alltid så fröjdefull den där själv.

Att lära känna hela sitt jag igen.
Plocka fram henne ur gömmorna och bejaka det som är gott.
Säga ajabaja till de bitar jag vill jobba bort.

Och hitta den där gyllene medelfåran som inte bereder så värst många höjdpunkter.

Att våga tro att jag ska bära även mina dåliga dagar.

Men en dag i taget så hoppas jag komma närmare målet.
Att ha ett liv i balans med mig själv.

Att arbetet med mig själv är minst lika jobbigt som tidigare när jag varit i relation med en som dricker.
Då gick ju visserligen allt fokus åt till att hitta vägar för att förmå honom att se problemet och göra något åt det.
Nu är det ju fokus på mig och vad jag kan göra för att förbättra och förändra mitt eget liv.

Det är svårt och tufft vissa dagar.
Andra dagar går det som en dans och jag undrar vad jag tramsar om.

Sen händer då något som gör att jag känner hur jag trillar dit på eller i ett beteende som inte är sunt eller som jag innerst inne står för.

Jag kan ibland se på mina väninnor hur de agerar svartsjukt/avundsjukt eller curlar sina barn i onödan.
Själv har jag inte så många såna ageranden mot vänner eller barn.
Däremot mot min partner,där äger jag dom alla.

Ibland riktigt snedvridna "regler" kan jag tillåta mig att vilja ha,men sen sansar jag mig och ser hur tokigt jag tänker.
Så min partner,vare sig han dricker eller inte får ha en alldeles för stor och viktig roll i mitt liv,vare sig han vill ha den eller inte.

Och oftast är han ju inte så jättepigg på det ;-)

Men det hindrar inte Ullabulla.
Hon vill gärna styra upp det så att det blir som hon tycker är bäst,oavsett vad motparten anser.
Och sen reagerar jag på att min kärlek slår bakut.
Står där och försöker analysera hans beteende och skyller på trasiga barndomar och annat.

Problemet är nog ofta jag och det grepp jag jobbar på att ha om min partner.
Sakta sakta klämmer jag åt och förminskar friheten för den jag lever med.
Själv får jag då större och större yta och mer och mer plats att leva på,i i bekostnad av kärleken.

Sunt och bra,fortsätt så ullabulla så har du snart drivit ut alla ur ditt liv som du verkligen vill ha nära.

Du har kommit långt i klokhet och insikt, Ulla. Det du beskriver är så sant, så viktigt och vi är många som brottas med något liknande. I och med den vetskapen är förändringen bara en hårsmån bort?

Är så trött på mina upp och nedbackar i mitt psyke.

Hela gårdagen gick åt att grotta och må halvdåliga trots att solen lyste och det egentligen inte var synd om mig någonstans.

Men jag bär liksom på en djup bottenlös känsla att livet är en pärs.
Jag som normalt sett studsar runt mellan olika aktiviteter och känner glädje för både stort och smått.

Jag kanske måste tillåta mig att häva mig upp ur tänket att jag ska "rida ut" känslan.

Kanske jag håller på att fastna i negativa tankemönster som håller mig kvar nere på botten.
Få se om jag kan hitta lite strategier som är upplyftande istället för nedbrytande.

Ge mig själv vila i detta arbete med mig själv som var mycket mer långdraget än jag trodde.

MCR

Jag läste precis din tråd.

Tack för att du så intimt delar med dig av alla de känslor du brottas med.
Det lilla. Det stora. Det svåra. Det lätta.

Du är insiktsfull. Och precis. Sätter fingret på så mycket.
Och det är en känslomässig berg och dalbana det här.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och alla de tankar som återkommer hos dig.

Jag fastnade framför allt för inlägg #30 och kände en rädsla över #34.

Din tråd är mycket intressant och jag kommer att återvända till den. För den gav mig mycket att fundera på.

Tack
MCR

Ja ibland känner man sig som ett ufo när man förstår att man kanske är liite skyldig till att ens liv är pissigt.
Eller skyldig är kanske fel ord. Ansvarig är väl ett bättre ord.
Omständigheter har gjort att man rivit upp hål både här och där. Men istället för att försöka bota skadan så sätter man bara på plåster så gott man kan.
Det är jobbigt och svårt att fokusera på sig själv.

Har jag gjort en vän utom sig av sorg.
För min vårdslöshet och oaktsamhet.
För min oförmåga till riskbedömning.

Visst,en olycka kan drabba vem som helst.
Men nu var det inte vem som helst och vad som helst.
Kunde jag backa bandet så skulle jag givetvis göra det.

Hennes sorg är monumental och min skam likaså.

Jag vet inte just nu hur jag ska resa mig ur detta.
Jag kan inte heller se "Guds mening" med detta.

Kanske den kommer,men just nu är den väldigt långt borta.

Brummelisa

Hej
Det var ett sorgligt inlägg käner riktigt din förtvivlan.
Utan att veta vad som hänt eller vad du anglagar dej för att ha gjort så undrar jag om du inte krossar dej i stunden för hårt.
Vi kvinnor är duktiga på det.
Tror inte heller att Gud är inbegripen i händelsen eller har önskat att dej din smärta.Inte alls.
Det står ju någonstan att tid och oförutsedd händelse är orsak till olyckor.
Så vem kan rå för dom ?
Hoppas att din vän och du kan förlåta dej själv.❤ Det är vägen ut
Imorgon är en ny dag ❤

Bedrövadsambo

Man kan inte backa bandet. Man kan bara be ödmjukast om ursäkt. Och låta vb:s ilska storma så länge den behöver. Men DU behöver inte straffa dig själv ytterligare. Gjort är gjort, och går inte att göra ogjort tyvärr.