av Dottertillminpappa

Jag är vuxen och har en pappa som har svårt att hantera alkohol. Jag ( eller de flesta faktiskt) säger att det beror på att han äter medicin mot högt blodtryck, och det kanske stämmer...
Mina barn skulle vara hos honom nu i några dagar så att jag och min man skulle få jobba och för att barnen och deras Morfar skulle få mysa. De åkte dit i söndags. Idag ringer min äldsta son och gråter, han säger att han tror inte att Morfar mår så bra för han var tvungen att sätta sig i brännässlorna för att vila när de var på promenad. Jag frågar hur allt känns och om det känns ok, men det gör det såklart inte, han vill hem. Min syster skjutsar hem dem.
Men nu gråter sonen eftersom han tycker synd om sin Morfar, han har ju köpt mat, bäddat fint och planerat saker för dem. Min son har sms:at och skrivit Förlåt för att han åkte hem, fast det inte är hans sak att göra. Nu skäms ju säkert hans Morfar så han lär ju inte svara på ett tag tyvärr.
Jag blir också paff över min egen reaktion, för jag överväger verkligen att låta barnen stanna eftersom jag egentligen vet att ruset kommer försvinna och att jag vet att han sett fram emot detta så mycket. Jag vet att det är harmlöst. Jag känner att jag hamnar i någon slags konflikt med mig själv eftersom jag älskar min pappa men även mina barn.
Nu sitter jag och tänker på om jag överdrivit eller om kanske min son har överdrivit även fast jag vet att så skulle ju inte ett barn göra. Jag tycker detta är jättejobbigt!! Men jag står ju på mina barns sida såklart.
Till saken hör att förra sommaren påtalade jag att jag tyckte han druckit lite väl mycket på midsommar (redlös) och att barnen blivit ganska skrämda av det. Det resulterar i att han inte pratade med mig på ca 1 månad! Som straff liksom. När han väl ringer och bryter tystnaden så låtsas han som om bråket aldrig hänt...
Nu är jag helt slut men jag kände att jag behövde skriva av mig detta bland människor som kanske kan ge mig perspektiv på vad jag känner eller upplever, eller om någon varit med om liknande. Eller om jag faktiskt gör för stor sak av detta...

Rosette
tis, 2017-08-08 - 13:42

Du har en pappa som har problem med alkoholen och du har för en tid sedan pratat med honom om din oro för hans alkoholvanor. Det resulterade i att han inte ville prata med dig på en tid. Dina barn har ett par gånger blivit skrämda på grund av hur han dricker och beter sig då han är onykter och din energi tar helt slut av allt detta, du får tankar på om du överdriver.
Det här är en tuff situation och du överdriver absolut inte, många precis som du frågar just kring det, om de överdriver.
Bra att dina barn tar kontakt med dig och berättar när de känner sig skrämda, de känner sig trygga att prata med dig om det som skrämmer dem och barn blir rädda för fulla vuxna och kan också ta på sig ansvar likt det du berättar om. Va fint att du pratar med dem om hur dem mår och reagerar på detta.

Har du själv haft stöd kring hur du kan hantera den här situationen?
Skriva här är ett bra steg, du kan också om du vill söka stöd i din hemkommun eller ringa till Alkohollinjen, 020-84 44 48 där kan man prata anonymt om man vill och det kostar inget.

Fortsätt gärna skriv och läs här, ibland tar det lite tid innan man får svar.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Nucleus
tis, 2017-08-08 - 18:09

Jag har ett liknande dilemma fast ur en lite annan synvinkel. Min man dricker av o till alldeles för mycket. Vi har barn på olika håll och nu även barnbarn. Barnbarnen är från 0-3 år. Mina vuxna barn har klart deklarerat att de inte vill komma till oss alls om vi inte är helnyktra. Jag tycker det är helt rätt. Det är dock inte enkelt. Min man är alkoholist och har gått ett tolvstegsprogram. Allt såg så ljust ut under den tiden men nu är han där igen. Jag kan så klart låta bli att dricka själv men min man kan jag inte styra. Barnen har ju rätt! Jag sitter i en sax, vet inte vad jag ska göra.

Låtsas inte att du inte märker eller förstår. Barnen är prio ett! Om du pratar med din pappa när han är nykter och berättar om både din kärlek och din oro så kanske du ändå hjälper honom en bit på vägen.

MCR
ons, 2017-08-09 - 11:10

Jag är inte i din situation, men jag tror jag kan förstå din förvirring och sorg över att inte kunna lita på och ha den relation till din pappa som du önskar. Som du skriver är du dotter till din pappa, och det kommer du alltid vara. Jag förstår också att det är en sorg att dina barn inte kan ha den relation till honom som du önskar. Det förklarar en del av dina motstridiga tankar tror jag. Men du överdriver inte.

Det är bra att du tar dina barn på allvar. Prata med dem om det som har hänt. Så de inte tar på sig skuld.

Jag tycker det är bra att din pappa får konsekvenser av sitt drickande. På så sätt kanske han kommer till insikt att han behöver förändra det för att kunna fortsätta vara en del av era liv.

Jag har brutit upp med mitt ex men jag vill att barnen ska ha en relation till sin pappa. Och det är svårt.

Ta dina och barnens känslor på allvar. Prata om det som hänt så det inte blir konstiga outtalade hemligheter mellan er.

Fortsätt skriv
Kram