Jag anser att min sambo dricker för mycket. De vänner jag pratat med håller med mig när jag berättar om mängd och hur ofta. Men jag har ingen tidigare erfarenhet av att vara i nära relation med någon som dricker för mycket, vet inte var gränsen går.
Vi har varit ett par i drygt 1,5 år. Om två månader kommer vårt första barn. Det gör min sits ännu mer svår.
Jag själv har tidigare druckit för mycket, kommit berusad till förfester för jag varit nervös, somnat utomhus mitt under pågående fester och sen jag träffade min sambo började även jag dricka tre gånger i veckan, varje vecka. Min nykterhet iom graviditeten har ju lärt mig att jag klarar av att umgås nykter och jag ser mycket mer tydligt hur alkoholen påverkar andra.
För tillfället vet jag inte längre hur jag ska hantera min killes drickande. Känner inte att det är lönt att prata med någon vän, det hjälper ju inte. Pratade med hans mamma om detta för två månader sen, hon är också orolig. Men ingen annan ser som jag hur mycket han dricker och ingen annan tar upp det med honom.
Det är mig han blir arg på och besviken på och han tycker jag har noll koll på huruvida han är beroende eller ej. För jag pratar med honom. Senaste året har vi en diskussion kanske en gång i månaden. Sist var för fyra veckor sen. Då kände jag att något hade dött inom mig, jag orkade inte längre bråka om detta och kände mig helt maktlös. Vad jag än säger så hjälper det inte. Då var det som att han äntligen förstod, förstod hur allt detta för mig att må. Det var bättre i fem dagar. Han valde bort alkoholen i vissa sällskap och i ett annat så höll han koll på mängden. Igår, i fredags och förra fredagen drack han åter alldeles för mycket. Jag kan inte prata med honom om vardagliga saker, för han är inte uppmärksam och han minns inte allt. Jag har senaste halvåret insett att min pojkvän är inte min pojkvän på helgerna och att om jag behöver prata om något får jag vänta tills det är söndag. Hur sjukt är inte det?
När vi pratar blir han först arg och uppgiven. Sist sa han "det är som att du vill ta bort allt det roliga i livet" och att "jag kan lika bra börja jobba igen, inte lönt att ha semester om jag inte kan dricka". Som att han inte ser allt det fina i livet som vi har tillsammans.
Vi har det jättebra ihop annars och han är verkligen fantastisk. Ställer upp, är omtänksam, jättesnäll. Sköter sitt jobb bra.
Efter gårdagens fylla och jag har googlat en massa återigen ligger jag nu här på morgonen och funderar återigen på vad jag ska göra. I helgen ska han på jobbfest, nästa helg ska vi iväg på lite stugsemester och helgen därpå ska vi på bröllop. Jag okejar hela tiden känns det som. När sätter jag ner en fot? Och hur? Följer jag inte med, får han inte dricka alls i mitt sällskap? Jag har börjat fundera på att inte återuppta mitt drickande efter graviditeten, för det skulle kanske kunna hjälpa även honom. Jag vill egentligen kunna ha en sund inställning till alkohol, dricka ett glas vin då o då. Men är beredd att ge upp det, utan att tveka, om det är vad som krävs. Där känner jag inte att han är.
Vi har tidigare kommit överens om att en månad innan vårt barn är beräknat att födas så ska min sambo inte dricka, absolut ingenting. För att vara fullt medvetande när födseln sätter igång. Nu börjar det närma sig det datumet. Ska jag alltså okeja fram tills dess? Kommer han hålla det? Ska jag fortsätta tro på den bild jag själv målat upp, att när han blir pappa så kommer han förändras, då kommer han förstå? Att detta har varit sista sommaren han inte behövt ta ansvar, och att det därför varit okej.
Min sambo är 31, jag är 29. Han har en pappa som nu är nykter alkoholist efter flera år i missbruket då min sambo var liten.
Hade inte tänkt skriva så här långt, nu blev det så. Några tankar eller idéer om min situation?