Hej alla, jag är ny här!
Kort bakgrund: (jag hade i och för sig kunnat skriva en roman, men det ska ni slippa ;)
Jag har varit alkoholisthustru och medberoende i 25 år. För två år sedan gick min man bort i cancer. Det gick ganska snabbt, tiden mellan diagnos och död var exakt ett år.
Min man var svårt alkoholiserad, och jag brukade tänka för mig själv att om det fanns ett Nobelpris i medberoende hade jag garanterat fått det. Jag har genom åren gjort allt och mer därtill för att familjelivet skulle flyta på så normalt som möjligt för våra två barn.
Nu är han som sagt borta efter ganska precis två år, och man skulle kunna tycka att allt är frid och fröjd. Jag har bytt bostad och tycker att jag har ett bra liv på egen hand. Sista barnet är på väg att flytta hemifrån och jag har återupptagit kontakten med gamla vänner som jag förlorat på vägen.
Efter att maken gick bort fick jag utmattningssyndrom, vilket inte var så konstigt eftersom det sista året varit mycket intensivt. Men eftersom han förutom alkoholismen hade andra sjukdomar innebär att jag förutom hustru även var "sjuksköterska" och hade dygnet-runt-jour...
Mitt problem idag är att det är som om min hjärna inte fattar att det är slut för jag lider fortfarande av stresssymptom och till viss del ångest till och från och jag tycker det är både tråkigt och jobbigt eftersom allt är bra i mitt liv idag förutom detta.
Det är klart att 25 års medberoende sätter sina spår, men jag vill inte känna så här. Jag vill gå vidare, men vet inte hur jag ska komma ur det här.
Dessutom får jag ibland dåligt samvete för att när jag var mitt uppe i det ibland till och med önskade livet ur honom när saker och ting var som värst!
Jag får också dåligt samvete av att jag kanske inte saknar honom så mycket som förväntas av mig...