Hej!
Jag har läst flera av era inlägg och känner att mina problem är ingenting jämfört med era men jag vill ändå be om råd.
Min man har kanske inte så stora problem med alkoholen men något konstigt är det ändå. Han dricker inte varje dag men många dagar i veckan och de dagarna han dricker så är det oftast inga mängder, men det förstör vårt liv ändå. Det låter lite löjligt att ta upp det här i er grupp som har "riktiga" problem men min man kan många gånger dricka direkt när han kommer hem från jobbet.
Han är hemma vid halv 3 då kan han häva i sig 2-3 öl och när jag kommer hem vid 5 så både ser och känner jag att han druckit men då förnekar han det. Han kan ljuga mig rätt upp i ansiktet och säga att han inte alls har druckit.

Jag har börjat räkna (läste att man inte skulle det) men för att veta om jag har rätt eller inte så är jag en som tar foton på alkoholen för att se om det saknas. Jag kan säga till honom att det saknas 2 öl i källare och fråga varför han ljuger men då säger han att han inte vet varför han ljuger.

Jag har gapat och skrikit, jag har gråtit och informerat att jag flyttar om det inte blir någon ändring men inget hjälper mer än för stunden.

Jag har sagt att om du tycker det är så gott så dölj det inte utan ta en öl till maten om du vill men stanna vid 1 men det gör han inte. Han döljer det heller och sedan förnekar det även om jag har bevis.

Jag vet inte om jag förstorar upp och skapar ett problem eller om han dricker mer utan att jag vet om det.
Jag kan inte förstå varför han låter alkohol komma emellan oss. Varför det är så viktigt i hans liv så att det förstör vårt liv. Han kan ju vara utan alkoholen i flera dagar, därför är jag inte säker på om han är alkolist eller vad det är.
Är det kanske så här det börjar, kan man stoppa det innan det går för långt? Kan man någonsin lita på en människa som ljuger en rätt upp i ansiktet?
Jag vet inte riktigt vad jag själv vill mer än att ha en "normal" familj.

lögner om hur mycket han har druckit, lögner om ATT han har druckit mm. Bra att Du reagerar för det blir bara värre. Har precis som Du gapat, skrikit, gråtit men kammat noll. Läs runt här och få kunskap och råd och skriv. Så skönt att ventilera med andra utan att behöva känna sig illojal mm. Och dina problem är inte mindre för dig även om det finns andra som har "större" problem. Känns ju intre mindre jobbigt för dig i ditt liv! Försök prata med din man under lugna former utan att anklaga och skuldbelägga, tror det ger mest "utdelning". Berätta hur Du känner och vad du oroar dig för. Kram

Bedrövadsambo

Att din man bokstavligt talat kastar sig över ölen när han kommer hem, och ljuger om hur mkt han druckit är typiska alkolholistsymtom. Gapa och skrika hjälper nog inte. Prata lugnt när han är nykter och utgå från dig själv "jag tycker/tänker/oroar mig för..." Berätta var din gräns går helt enkelt, och den är kanske redan passerad? Vad vill du om han struntar i dina gränser? Fortsätt skriva här!

Ullacarin

Jag känner igen alltihopa du skriver. Det är fullkomligt omöjligt att förstå hur man kan förneka att man druckit, när det lätt går att bevisa. Jag försöker intala mig att männen inte medvetet prioriterar alkoholen framför familjen, det är "suget" som tar överhanden. Sedan sticker de huvudet i sanden som strutsen och vill inte se vad som händer. Jag tror att jag lyckades få honom att tänka till, när jag sade att det var precis lika illa att bli utkonkurrerad av alkohol som av otrohet.

Precis så sa jag också till min gubbe (numera ex). För det är precis så det känns om inte värre än otrohet! Känslan av svek är densamma, känslan av att bli ratad och förödmjukad densamma! Han sa och säger fortfarande att jag inte kan sätta mig in i hur det känns när "suget" tar över! Den där stunden innan han har tagit det första glaset, fortfarande är nykter men han vet att han är förlorad! Han beskriver det som att det känns som någon styr honom likt någon som styr en radiobil. Han har inte makt över sig själv längre utan det har alkoholen! Blir så fruktansvärt ledsen och sorgsen när han säger det! Kan inte ens skriva det här utan att gråta! Alkoholen är hemskt, hatar den!

DetGårBättre

Du skapar ett problem som kanske inte finns och sen konfronterar och kontrollerar du honom och då är det väl naturligt att man smyger med det. Tror du är lika delaktig i detta som han! Själv hade jag kastat ut dig med huvudet före om du försökt kontrollera mig och springer och tar foton och har dig. Låter inte helt friskt enligt mig!

Li-Lo

Vad fint att du försöker finna vägar att möta din partner i samtal om alkohol. Ett ofta svårt och känsligt ämne. Du har fått flertalet svar här sett ur olika perspektiv jag hoppas att andras erfarenhet kan bli hjälpsam för dig nu. När saker förändras blir vi ofta oroliga och du har nu uppmärksammat en skillnad i hur din partner dricker och det oroar dig. Berätta gärna hur det går för dig.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ullacarin

Det är en otrolig lättnad att känna igen sig själv och sina reaktioner hos någon annan. Jovisst känns det som om man blir sviken, han prioriterar ju något annat!
Min man skulle säkert också instämma med ditt ex. Antagligen har de alldeles rätt - vi kan inte förstå hur det känns. Men antagligen förstår inte heller alkoholisten hur det känns att stå bredvid och titta på. Ett olösligt problem - om de inte nyktrar till på allvar.

sessi

Det hjälper inte att skrika eller kontrollera drickandet. Jag har provat att göra det i frustration. Men jag har slutat upp med det. Eftersom jag bara skadar mig själv i slutändan.