Jag dricker whisky nu, och skålar med mig själv.
Det var länge sett som misslyckande, men nu.
Orkar jag inte bry mig - vi är vad vi är.
Att det blev så här igen.
Jag fann ingen anledning att inte dricka.
Vissa är bara inte menade för livet, logiskt sett.
Vad tillförs av min existens?
Det är ingen självömkan utan en fråga, och svaret är tomt.
Tomt, helt, och varje gång jag tänker vidare.
Jag förstår inte varför alla måste räddas.
Är det mänsklighet att hänga kvar vid allt?
Tomma charader.
Ingen fara, jag räddar mig själv.
Det finns inga sådana tankar, bara reflektioner.
Inte menat för någon, en skitig pottkant.