Jag är en tjej i 20-års åldern som har levt större delen av mitt liv med en mamma som har alkoholmissbruk. Hon är duktig vissa perioder men sen kommer det perioder då det tas varje tillfälle att dricka och då är det alltid till den punkten att hon blir berusad. Hon är alltid den som är mest berusad på fester och jag tycker både att det är pinsamt och jobbigt. Hon har även dagar/kvällar då hon "smygdricker" och blir berusad (och då rejält då hon oftast i dessa sammanhang dricker sprit). Min pappa försöker prata med henne men jag uppfattar honom som väldigt medberoende och jag tycker att det känns som att han börjar att ge upp. Jag har själv pratat med mamma många gånger och ibland har det gett resultat. Oftast är det mig hon lyssnar på minst då jag är den som lägger mig i mest. Hon har pratat med en alkohollinje för ett år se ungefär och jag tycker att det fungerade bra men sen slutade hon med det och jag har bett henne att kontakta dem igen men det har hon inte gjort. Jag vill ha hjälp med att hjälpa min mamma! jag sitter fast och känner mig ensam i detta då det inte är någon annan som tar det på allvar och trots alla år så är det nästan ingen som vet något.. uppskattar all hjälp jag kan få.

Nora

Det är som att stånga huvudet i väggen när man ska få en som dricker att sluta. Det går inte om dom inte vill det själva. Man provar allt, men vill dom inte så är det lönlöst. Hoppas du kan få henne att prata med dom på alkohollinjen, kanske du och din pappa borde kontakta Al-anon, där kan ni få stöd och hjälp. Jag har inte så många råd att komma med, men fortsätt att sätta gränser för henne och berätta att du är orolig för henne och att hennes drickande plågar dig och resten av familjen. Hoppas du vet att det inte är ditt ansvar att få henne till att sluta, det kan vara att hon aldrig slutar att dricka.

EKA

Ingen kan hjälpa någon alkoholist att sluta dricka! Det måste komma inifrån dem själva.
Tala om för din mamma att du älskar henne men att du inte vill umgås/gå på fest osv om hon ska dricka för du mår så dåligt av det. Stå fast vid det! Det är dina känslor och det är du som känner rätt.
Gå på Al-anon möte med din pappa så behöver ni inte känna er ensamma, allt som sägs på mötet stannar där det kan du vara trygg med.
Kanske vill din mamma också gå på möte då (AA) kanske inte, men det du och din pappa kan göra är att ta hand om er själva.

Kramar,

Michanna

Hej! Jag vet inte vad jag ska göra längre och är nära på att ge upp hela min relation med främst min pappa. Min pappa dricker varje dag och då och då(främst på helgerna) har det gått duktigt över styr. Tex nu är det 10år sen men jag har fått ringa polisen för att han slagit min mamma, han har även varit aggressiv mot mig och andra och man måste tippa på tår när han dricker för att han inte ska snea. Senast för 2år sen(när vi inte hade så bra kontakt) ringde han mig jätte full mitt i natten när jag var på tävling och han sa att han kastat ut mamma och att hon slagit sönder honom osv.. Efter många om och men var detta ett skämt som jag tyckte var lagom roligt. Han blir också väldigt provocerad av just mig att säger jag fel saker så blir det alltid stora bråk. Hans egen bror har varit nära att också säga upp kontakten efter en annan incident.

Jag själv är 3e generationens alkoholist men har nu snart varit nykter i 3år och var då tvungen att bryta alla kontakter med vänner och jag tog även avstånd från min familj då dom inte förstod att jag inte kunde hålla mig till ett glas och gärna bjöd fast jag sa nej. Hela mitt liv vände efter att jag blev nykter och jag träffade min blivande man som själv är absolutist och inte uppvuxen alls med alkohol. När jag kände mig redo för att bygga upp en relation med min familj igen sa jag att dom gånger jag kommer upp till dom vill jag ska vara alkoholfria.. Vissa gånger har jag fått åka därifrån i tårar för att dom tyckt jag varit löjlig och "till denna maten måste vi ha vin.. Öl etc". Jag har bestämt mig iaf att inte tumma på det och därför lämnat.

Nu har vi precis börjat kunna träffas igen även om dom oftast fortfarande pikar mig om att "en öl är väl okej" och jag har bara sagt "drick ni men då åker jag" och dom har bara suckat men ändå avstått. Nu bjöd dom med oss på en skidresa vi blev jätte glada för vi väntar nu vårt första barn och hoppas att vi kan hinna att bättra på vår relation ytterligare. Men då tar mamma upp att "ja du förstår ju att det är Semester och vi kommer att dricka.. Du kan väl ge pappa en andra chans att visa att han kan hålla sig till en öl ngn gång till maten så vi alla kan vara tillsammmans" jag sa "nej." Och då blev det ett jävla liv.. Hur löjlig jag är osv. Mitt förslag var att pappa och jag går till en psykolog och frågar öppet om det är jag som kanske oroar mig i onödan och borde ge honom en andra(10000)chans eller om min rädsla att det som vanligt går över styr är befogad. Jag känner inte mig rädd för att dricka själv även om jag ibland saknar festandet men min sambo är ett jätte bra stöd. Detta tyckte min pappa var en riktig idiotisk idé för han har inga problem utan det är jag, så då kan jag gå själv. Jag skrev till båda mina föräldrar att "om ni tvunget vill riskera vår relation en gång för alla så hänger vi med och dom får"bevisa" att han klarar det. Men går det över styr så kommer jag helt att bryta kontakten". Ingen har sagt rakt ut än att dom vill ta den risken men pappa skrev att "vi kommer dricka för så lever vi, vill ni följa med är det på de premisser och vill ni inte dricka är det upp till er". Vi valde att avstå. Både min mamma och syster vill inte ta någons parti och mamma vill försöka hitta en kompromiss så dom får dricka och pappa vill inte diskutera detta utan det är his way or the high way. Jag känner mig så ensam i detta och börjar känna mig paranoid.. Förstorar jag upp det eller är det befogat? Jag skäms så himla mycket när pappa skämt ut sig och vår familj inför vänner, pojkvänner och släkt och vill inte att min blivande man ska få uppleva det. Är rätt att pappa lätt hade kunnat säga både det ena och andra vad han tycker om oss att vi förstört familjen osv. Jag vill heller inte att vårt barn ska växa upp bland människor som dricker(jag vet jag inte ska skydda det för alltid) men vill iaf att han/hon ska få en trygg och alkoholfri uppväxt. Där kommer mina föräldrar också få välja om dom vill offra den kommande relationen för alkohol.. Jag känner mig så utesluten från familjen och känner verkligen att jag blivit bortvald pga alkoholen.. Någon med egna erfarenheter? Vad har ni för tips? Ska jag ge upp? Ska jag låta dom dricka i mitt sällskap tills det går över gränsen? Ska jag fortsätta med 0tolerans och hoppas att dom saknar mig? Tacksam för alla svar och stöd! Kram

Och tycker du ska hålla på noll tolerans! Varför ska du släppa din familj över den gränsen? De borde vara glada över att deras dotter lyckats med ett liv utan alkohol och de borde verkligen stötta och respektera dig! Sätt klara gränser runt din familj nu (dig, sambo och kommande barn)! Det viktigaste du har nu! Du överdriver INTE! Gör inte deras problem till ditt problem! Det är dom som förlorar kontakt med barn och barnbarn! Starkt av dig att välja bort alkohol trots motstånd och lockelse från familjen! Vissa klarar inte av att välja bort alkohol trots 100% STÖD från familjen! Kram

Btt

Förhandla inte mer du har valt väg för dej. Den enda rätta.
Alkohol är inte en ett måste för en bra semester.
Hur roligt blir det att inte veta från dag till kväll att inte veta,spårar det ur i denna kväll eller imorgon ?
Nej stå på dej ?

Bedrövadsambo

Vill de fortsätta dricka så kan de klara sig utan ert umgänge. Tyvärr. Och ni klarar er bra utan dem. Vårda bra relationer i er omgivning istället, relationer som ni har valt själva. Lycka till med bebben!