Hej. Jag och min sambo har varit tillsammans i några år och har barn tillsammans. Han kan dricka öl/vin här hemma utan några problem, men utanför hemma tar de aldrig slut. Då dricker han tills han stupar mer eller mindre. Han har blitt av med en ny tjänst som han inte ens hann att böja på för att han taffsat på en tjej på en konferens o bla bla bla. Dricker han med sina vänner så blir han alltid radikalt full, det finns inget stopp. Har ångest och minnesluckor dagen efter, och jag mår dåligt för att jag alltid ska vara orolig när han dricker. En kväll förra sommaren så drack han sig full och betede sig väldigt illa, då fick han sin första varning, även en till för några månader sedan. Då var de droppen( även om alla tillfällen inte nämns här!) och så nu, gör han de igen. Han har fått hjälp av alkolism över telefonen, och lovade mig och sig själv att inte tappa kontrollen igen, fram tills igår. Skulle kunna skriva en hel bok om alla tillfällen, även om hur avtändande detta är. Han säger att han mår så dåligt och vet inte vad han ska göra, vill inte förlora mig( det säger han varje gång de blivigt cirkus!) han dricker absolut inte varje helg eller vardagligt, men när han väl dricker så blir de alltid för mycket, och slutar mer eller mindre i tjafs o bråk och det tär på en. Jag lovade mig själv att det var sista gången ( förra gången) men vad gör jag nu?? Tacksam för svar. Förvirrad!

Jag förstår hur du menar.
Jag generaliserar rätt rejält.
Men i början när man lever med någon som dricker så ser man inte vidden av problemet.
Fram till den dag då sen som dricker faktiskt lyckas med bedriften att sluta mer än ett kort tag.
Så varken vill eller kan de sluta dricka.
Det handlar ju inte om ondska.
Det handlar om beroendesjukdomen i sig.
Och vi som står frågande på sidan om kan behöva förstå grundmekanismerna i sjukdomen.
Hur man frivilligt kan riskera alla sina nära relationer pga alkoholen.
Dvs där kommer det fria valet in som liksom sätts ur spel av de starka krafter som alkoholism är.
Säger hon så förnuftigt som själv inte är alkoholist.
Men däremot vuxet barn,arbetsnarkoman och relationsberoende.

Så jag har börjat förstå att de flesta härinne lider av inre klådor som tvingar oss hit och dit.
Det är bara olika etiketter och de sitter olika djupt.

man förstår inte vidden av alkoholism när man själv inte har den sjukdomen! Var så blåögd i början av mitt förhållande med en alkoholist! Trodde det var som vilket problem som helst, svårt ja visst men lösbart! När han inte "löste det" trodde jag det berodde på att han inte älskade mig tillräckligt mycket! Man själv blir ju medsjuk eftersom man måste skaffa sig helt nya sätt att reagera på, förhålla sig till saker, tänka om, läsa på mm! Det blir en stor del av livet som tar mycket kraft och energi! Har liksom aldrig tänkt på vart mina gränser går utan bara vetat inom mig, gått på känsla! När man har ett förhållande med en alkoholist får man tänka på och markera sina gränser hela tiden! Och visst kan man generalisera när det gäller alkoholism för när man läser här så har vi det ganska så mycket likadant. För alkohol är ju alkohol och gör ungefär samma saker med en människa som är beroende!