Hallå forumet. Har suttit och läst här mycket den senaste tiden och känner att jag måste skriva av mig lite för att inte hoppa på tåget igen.
Lite kort om mig, 24 år gammal och arbetar i restaurangbranschen och har gjort sedan 17års åldern. Mitt drickande startade i tidig tonår och har sedan eskalerat gradvis för varje år. Sista tre åren nu har varit de värsta.
Det brukar se ut ungefär såhär: Krogen 7-10 dagar på rak och bli blackout full och sedan vakna på golvet hemma med kläderna på, under dessa "perioder" brukar jag dricka något glas när jag vaknar för att skärpa till mig och även något glas innan jag sticker iväg till jobbet. Smygdrickande på jobbet förekommer också om jag känner att jag börjar bli helt nykter.
Efter jobbet så finns ju alltid dricka tillgängligt i baren så då blir det att man sätter sig där med lite kollegor och drar i sig några öl innan man hamnar på krogen igen. Efter dessa 7-10 dagar brukar jag oftast hamna i ett väldigt deprimerande tillstånd. Bestämmer mig då alltid för att "nej nu ska jag skärpa till mig, jag får inte ut något av detta".. När jag sedan börjar känna mig på banan igen efter 1-3 dagar så börjar nästa period. Såhär har det fortlöpt senaste 3 åren nu, det har liksom varit min rutin.
Har många gånger bestämt mig för att verkligen gå in för att vara lugn ett tag och har då lyckats hålla mig nykter 2-3 veckor lite då och då, men trillar alltid tillbaka innan uppnått mål. Nu har jag däremot bestämt mig för att lägga av helt, jag har förstått att det inte är något jag kan lära mig, vissa människor kan bara inte dricka. Då känns det plötsligt lättare, innan har jag bara satt upp mål som "vit månad" osv och alltid vetat att jag ska börja igen, så varför inte börja igen efter 20 dagar om ett gäng kompisar ska ha någon trevlig tillställning. Nu är planen att inte börja igen, det känns på något sätt lättare, det ska bort liksom, för alltid.
Jag saknar bara så jävla mycket med det. Jag har gått ut ett par gånger nykter med vänner nu och jag bara sitter där, försöker prata men kommer inte på mycket att säga, är jag så jäkla dålig i sociala sammanhang? Eller är det bara efter så många år med spriten som jag inte vet hur jag ska vara som nykter? Saknar att komma till krogen med sån självkänsla och gå fram och gorma lite med gänget och sedan ge mig ut på dansgolvet och ut på en cigg med folk jag inte ens känner. Det är som att jag är rädd för att visa mig och vem jag är. Känns som att jag inte kan säga vad jag vill säga och jag vet inte varför. Igår bad en gammal tjejkompis mig att komma och hänga med dom på krogen och har inte sett henne på hur länge som helst, men jag ville inte gå dit, bland massa folk jag inte känner som sitter och festar? Vad ska jag säga, vad ska jag tillföra som nykter? Skulle kommit dit och sedan bara suttit tyst.
Känner mig bara så jäkla obekväm i mig själv, vad gör man åt det? Är så förbannat sugen på att dra på mig lite sköna kläder, kamma håret och häva i mig, och ha en social och rolig jäkla kväll på krogen. Jag kommer låta bli... Kommer inte ge upp såhär tidigt..
Det jag vill få ut av det här inlägget är tips på hur man hittar tillbaka till sig själv, inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, hur man blir bekväm utan drickandet. Jag har inte varit på AA ännu, man kanske skulle testa det?